treunderverk

Ella hade denna dag inte träffat sina syskon på en månad , det är en evighet för ett litet barn , en tragedi och trauma för henne att bli berövad att vara storasyster. Hon behövde ju sina småsyskon också. All denna väntan i flera månader på sina syskon, så stolt och glad hon var för Olle och Alva, och sedan försvinner de bara och livet blir totalt upp och ner vänt. Vi bestämde att Ella måste få följa med och träffa tvillingarna,hon behövde få se att de mådde bra för hon var ledsen och orolig . Nu var det hemma hos jourhems familjen och det kändes som om det var en bättre miljö för Ella att se sina syskon i, än på sjukhuset. Vi förklarade för henne att vi skulle hem till Olles och Alvas doktor, för nu fick dom bo där i stället för på sjukhuset, så att doktorn ändå hade koll på dem , för dom var sjuka. Vägen ut till jourfamiljen kändes som en evighet. Jag undrade hur våra barn såg ut nu, de hade säkert blivit stora för det var ju så längesen vi såg dem senast. Jag satt också och tänkte nu, som så många gånger innan, på hur sanslöst sjukt och fel allt detta var. Jag vet inte hur många gånger jag upprepat för mig själv och även för Jörgen att : Detta är inte klokt , detta är inte klokt!!!!!!!......, och så även denna dag. Jag visste att vi skulle få se dem en kort stund, jag visste också att det skulle komma ännu ett avsked i från dem, men det orkade jag inte tänka på då, på vägen ut till mina/våra barn, våra barn som vi nu skulle hälsa på ...........usch, nu gråter jag .....det är helt sinnessjukt !!!!!! Vi körde upp mot huset, och det ända jag tänkte på var att där inne någonstans var mina barn, mina barn, våra barn och ingen annans barn !!!! Vi kommer in möts av ett varmt hem, och vi vet ju sedan innan att jourhems pappan är bra och verkar lugn och snäll.Nu får vi även träffa mamman i huset och får även ett gott intryck av henne.Det var en väldigt stor tröst i allt elände att veta att det var bra människor som barnen befann sig hos . Även om det var fruktansvärt svårt att acceptera att främmande människor tog hand om våra barn, gosade med våra barn och fick vara med och uppleva deras utveckling. Det svåraste av allt var att veta att det nu inte längre var jag och Jörgen som var deras föräldrar , utan det var dessa människor som våra barn såg dagligen,som de skapade ett band till. Det var de som matade, vaggade, och tröstade dem. Det var dem som de såg varje morgon när de slog upp sina ögon , och innan de skulle sova , och inte vi deras riktiga föräldrar. Anknytningen var på väg att gå förlorad nu, och den smärtan jag kände då jag kom in i deras kök och såg barnen sitta där i varsin babysitter, då jag gick direkt fram och satte mig ner hos dem är obeskrivbar. Mina barn kände inte igen mig......det märktes så tydligt. Borta var den där speciella blicken,det spratt inte till i dem då de såg oss, vi var som vilken annan främling för dem. Det var inte mig och Jörgen de följde med blicken, det var inte vi som hade det där speciella bandet. Det hade jourhems föräldrarna. Det var de som visste deras rutiner, de som visste vilka sånger de tyckte om , de som kände våra barn bäst i detta skedet . De pratade om våra barn , om hur de var och hur deras rutiner såg ut och jag grät inombords där jag satt i deras kök och drack kaffe , med socialsekreterarnas blickar på oss då vi höll våra barn, bar dem , pratade med dem. Inom mig var det totalt kaos, mina älskade barn, som vi längtat och gråtit sedan vi sågs senast. Jag fattade inte hur jag hade överlevt. Rent fysiskt levde jag men psykiskt och mentalt var jag död , för i denna stund där jag satt med mina barn i knät, då jag bar runt dem,tryckte min näsa mot deras hud och drog in så mycket dofter jag kunde, var tvungen att lagra minnen av mina barn, för vi visste inte när vi skulle få se dem nästa gång. Jag andades in dem , och jag ville aldrig släppa dem. Jag och Jörgen stod och tittade på dem när de låg och sov i deras nya vagn. Där låg våra underbara barn och sov så sött, våra barn som var en del av oss, som såg ut som oss , låg där i en annan vagn , i ett annat hem och hade fått andra "föräldrar". Vi stod där och bara tittade på våra underverk och det enda vi kunde upprepa hela tiden var: Detta är inte klokt.......detta är inte klokt.... Vad Ella kände och tyckte om denna dag, det vet vi inte. Men hon tror fortfarande att vi var hemma hos Olles och Alvas doktor . Jag såg i hennes ögon då hon satt hos sina småsyskon att det tändes ett litet ljus, en liten gnista som jag så väl kände igen som kännetecknar Ella , men som vi inte sett på hela denna tiden . Hon sa flera gånger under denna tid då hon var skild från sina syskon , att hon saknade Olle och Alva, och hon var sorgsen när hon pratade om dem. Det socialtjänsten tog i från Ella var hennes syskon, de splittrade en hel, ordentlig,kärleksfull, vanlig och normal småbarnfamilj. Framför allt så tog de Ellas syskon från henne, och det har satt sina spår. Hur kan man vara så grym mot ett litet barn att beröva henne att vara storasyster och tvinga henne att skiljas från både föräldrar och syskon , då det inte har och är något som helst problem i hennes hem ,då hon har det hur bra som helst och aldrig kunde ha det bättre. Att bara fullständigt gå in och vända upp och ner på människors liv , människor som var lyckliga, barn som var lyckliga och hade det bra,och som med all säkerhet hade det bättre än många andra barn i vår kommun. Alva har efter att ha legat i sjukhussäng blivit väldigt platt i sitt bakhuvud, och jag minns då vi var i Lund och hälsade på veckan efter de tog barnen, att jag påpekade att deras vagn och säng var extremt hård för dem att ligga på. Jag kände med handen och det var lika hårt som en träskiva. Jag led så av att veta att barnen tvingades ligga på ett så hårt underlag Då jag alltid har varit så mån om att barnen ska ha det mjukt och skönt och ombonat. Då kunde jag inte påverka hur mina barn hade det eftersom vi inte var där hos dem. Jag vet att om vi hade varit det så hade inte Alva varit hälften så platt i sitt huvud i dag som hon blev. Jag hade gjort allt jag hade kunnat genom att avlasta henne, ha henne i famnen så mycket som möjligt. Jörgen hade också varit med och vi hade hjälpts åt med barnen. Jag tycker det är sorgligt att det inte är någon som tänkt på Alva och avlastat henne tillräckligt. Åter igen så är det så att det är bara föräldrar som tänker så och kan känna och engagera och bry sig så för sina barn . I dag har vi ett arbete varje dag med att hjälpa Alva att avlasta hennes huvud, att hela tiden tänka på att hon inte ligger på rygg. Hon är fortfarande platt, men det har blivit bättre sedan hon kom hem , men helt bra det blir det nog aldrig.Visst en skönhetsfläck säger kanske vissa . Ja, visst är det det, det är inget som hon fysiskt kommer att lida utav, men vad jag menar är att hade vi varit närvarande , jag och Jörgen så hade det inte blivit så, det hade inte behövt bli så om människor runt omkring inte hade låtit henne ligga på ett så hårt underlag och utan kudde, samt att ha henne uppe så mycket det var möjligt.Det är så onödigt. Vi går regelbundet på dagvården och kollar dom små och har även kontakt med en sjukgymnast där då det främst gäller Alvas huvud och hur vi kan hjälpa henne att hon ska kunna runda till sig. Besöket hos jourhems familjen var slut, jag hade en kasse med lite nya kläder med till dem som jag lämnat, samt lite saker de fått i julklapp. Barnen sov då vi skulle ta farväl, jag tittade på dem där de sov, våra vackra underbara bebisar......när skulle vi få se er igen ? Skulle ni någonsin komma hem till oss där ni hörde hemma ? Var ni på väg i från oss nu, skulle ni någonsin känna att vi var era riktiga föräldrar? Jag slets itu inombords då jag förstod att vi nu bara var främlingar för dem, hela min anknytningstid gick rakt åt helvete !!!! Jag grät och ögonen fylldes än en gång med tårar då vi skulle åka ifrån dem . Jag lämnade över ett papper på en remiss för en uppföljning på ögonkliniken för Alva, till jourhems mamman och det kändes för jävligt att som mamma till sitt barn inte få vara med och ta sitt barn till en läkare. Jag var omyndigförklarad och inte kapabel att ta hand om mitt barn. Jag kan inte beskriva hur kränkande det är , då jag i synnerhet är fullt kapabel till att ta hand om mina barn på allra bästa sätt och inte sämre än någon annan småbarnsmamma. Mina barn är mitt allt och jag sätter alltid dem främst så som de flesta mammor gör. Visst har mitt självförtroende som mamma fått sig en rejäl smäll, och i bland dyker det dåliga självförtroendet fram, men jag vägrar att låta mig bli knäckt av socialtjänstens agerande , vägrar att inbilla mig att jag skulle vara en dålig mamma, för det är jag inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli !!!!!!! Då var vi på väg från våra barn igen, jag satt och grät och tittade ut genom fönstret.Utanför var det smällkallt och snö över allt, alla träd var övertäckta med tung snö och jag undrade hur naturen skulle se ut den dagen då våra barn kom hem. Var det fortfarande vinter och snö ute, eller hade våren kommit ? Längre än så varken vågade jag eller orkade jag tänka . Visst fanns den tanken där långt bak i huvudet att det kanske skulle ta alla årstider om och om igen innan våra barn var hemma .......jag slog bort den tanken , orkade inte tänka på det. Det skulle ta 27 dagar tills våra tre underverk äntligen åter låg i sina sängar, men det visste vi ju inte då.