Vår historia , dagen då livet försvann ...

Fredagen d. 10 dec ....kommer jag alltid att bära med mig med en enorm sorg. När jag var lite var det för mig en väldigt speciell dag , min namnsdag och tänk att man firade denna dagen , min dag , att till och med Kungen och Silvia firade den..trodde jag :-). När vi vaknar denna morgon kan vi inte föreställa oss hur fruktansvärt vårt liv kommer att bli innan denna dagen är slut . Det är sista dagen vi har våra älskade barn hos oss på 7 veckor !!!
Vi satt hos Alva länge på torsdagskvällen , lilla gumman låg med 2 slangar från huvudet och både jag och Jörgen var förtvivlade för hennes skull . Vi sov knappt något natten till fredagen, ville vara hos henne hela tiden.
På morgonen går jag upp till henne först, får följa med till skelettröntgen , hjälpa till att hålla plåtar mm.Jag tycker då att det är så skönt att vi är i Lund så att Alva kan få proffesionell hjälp, och är så glad att dom kollar allt dom kan för att ta reda på vad som drabbat henne. Vad jag inte förstår då , där nere på röntgen är att vad dom letar efter är inte några ärftliga eller medfödda sjukdommar utan dom går igenom hela hennes kropp för att leta ev. benbrott och frakturer. Personalen börjar nu också att uppträda fientligt mot oss, svarar inte på våra frågor, går då vi kommer ut i korridoren,ingen sköterska kommer till vårt rum på flera timmar. Vi vill prata med neurokirurgen för att höra hur Alvas operation hade gått och information om hur läget var, men vi fick bara svävande svar att kirurgen inte kunde komma förrän på em. Ella som var hos farmor och farfar i Markaryd, var ledsen och saknade oss, så Jörgen bestämde sig för att åka och hämta henne. Eftersom vi inte fick något besked om kirurgen så var han tvungen att åka, Ella väntade på sin pappa.Jag följde med dom ut, men när vi kom till utgången så kom det en underläkare springandes och spärrade utgången , sa att Jörgen inte fick åka någonstans utan att vi skulle följa med in på rummet igen. Då hade jag hunnit bli irriterad över deras otroligt fientliga och otrevliga bemötande och jag i frågasatte hur man kunde behandla patienter på det viset. fortsättning......

Kommentarer
Postat av: madde

<3

2011-05-18 @ 17:14:17
Postat av: Peppe

Har läst allt flera gånger och har lika mycket gåshud som när du berättade första gången...

Man blir rädd och hoppas bara att man får vara frisk.

Du skriver väldigt bra M! Lättläst och gripande!

Hoppas att skrivandet kommer att hjälpa dig må bättre.

KRAM

2011-05-18 @ 20:02:50
URL: http://jalkling.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0