treunderverk

När vi vaknade denna dag , kunde vi inte ana att det skulle bli dagen då våra barn äntligen kom hem.
Dagen som jag så många gånger hade fantiserat om , jag hade föreställt mig synen av att våra älskade låg i sina korgar, i sina spjälsängar. Jag tyckte mig i bland kunna höra deras andetag i mörkret , men det var förevigt tyst.
Jag hörde även hur de grät på nätterna, men det var bara inne i mitt huvud.

Denna dag d. 31 januari är lika stor som tvillingarnas födelsdag, och jag och Jörgen kommer för alltid att uppmärksamma denna dag på ett speciellt sätt.

Vi hade ett avtalat möte med dagis , då vår relation inte var  bra .
Vi var oerhört besvikna på dem , då vi hade fått se utredningen och läst referenssamtalet som X hade haft med personalen. Ingenstans kunde vi läsa att de hade sagt något positivt om Ella . I en utredning som denna, där vi kunde bli av med våra barn, kändes det ynkligt att ingen kunde yppa ett endaste positivt ord.
Något bra hade vi väl gjort genom åren, och Ella , vi visste ju att de tyckte väldigt positivt om henne , de hade de själv sagt till oss under hennes tid där.
Vi var tvungna att tala igenom allt, och vi ville även berätta vad vi utsatts för , hur vi hade haft det.
Efter samtal med rektorn, då det kom fram att det fanns två versioner av referenssamtalet, ett där det visst fanns ett stycke med positiva ord om Ella, bla att personalen aldrig hade känt någon oro för henne.
Det var den versionen som dagis hade fått  uppläst och sedan godkänt.
I utredningen till socialnämnden och Förvaltningsrätten, var det borttaget. Det var alldeles för många positiva ord om oss och Ella och passade inte riktigt in i X negativt vinklade utredning om oss.
För oss hade det haft betydelse, då de meningarna sa en hel del om att vi var bra föräldrar.

Detta anser vi är ett grovt tjänstefel. Tyvärr är det inte ovanligt att det förekommer i utredningar.

Mötet gick bra , vi pratade igenom allt , vi fick säga hur vi kände det och personalen fick berätta sin version.
Ella var denna dag , sin första dag på dagis och då vi själva fick lov att lämna henne ensamna.
Detta är något man tar för givet , men känslan att ha fått tillbaka en del av sina mänskliga rättigheter igen, är fantastisk och underbar.

Jörgen åkte till jobbet , jag gick hem, med en lättare känsla i mitt bröst.

På eftermiddagen, jag tror klockan var runt 15.00, ringer det från skyddat nummer. Som alltid då det stod det i displayen så frös jag till is, kunde aldrig vara några goda nyheter.

Jag svarar tvekande...det är soc.....

Socialsekreteraren undrar om vi fått beskedet från Förvaltningsrätten än ?
Jag förstår att det är det hon ska informera mig om, och blir yr och illamående vet ju inte om jag vill eller orkar höra vad det är hon ska säga.
Nu kommer det , nu är dagen här, nu ska vi få beskedet som kommer att avgöra våra liv och framtid.
Jag hör mig själv pipa fram ett ynkligt nej, och sedan säger hon:

Förvaltningsrätten har avslagit vår ansökan om ett LVU, ni får åka och hämta barnen nu direkt.
Jag tappar andan, får inte luft .....är det sant ?
I samma stund går allt ur mig, allt som jag burit på i 7 veckor, all ångest och sorg stockar sig i halsen och jag kan inte prata, kan inte skratta och inte gråta. På något konstigt sätt känner jag mig bara så tom då hon meddelar mig , tom och så fruktansvärt arg.
Vi får åka och hämta Olle och Alva med en gång, och sedan säger hon att socialen kommer överklaga beslutet , och då pga domarens åsikt .
Jag menar att nu får ni väl ändå ge er, ge upp , vi har fått rätt , låt oss vara i fred nu !!!

Men icke, socialen kom att överklaga till kammarrätten. Just nu brydde jag mig inte ett dugg för våra älskade barn skulle äntligen hem till oss, där de hörde hemma.

Jag ville bara avsluta samtalet så fort som möjligt, för nu kom känslan som började nere i tårna och rusade i genom hela kroppen med en sådan kraft, att jag bara skrek rakt ut då jag lagt på luren.
Skriker och darrar i hela kroppen , skriker och gråter av lycka , att vårt helvete äntligen är över .

Jag slår nummret till Jörgens mobil flera gånger, då jag skakar på handen  och det blir fel gång på gång .
Äntligen kopplade det fram. Signaler, signaler och plötsligt hör jag hans röst.

Jörgen , vi vann, vi fick rätt vi får hämta barnen skrek jag rakt ut med gråten i halsen.
Ett vrål, ett öronbedövande ljud hörs i telefonen , JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Skriker han , JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA, ÄNTLIGEN !!!!!!!!!!!!!! Och bakom allt hör jag hur även han gråter, gråter av lycka.

Jag ringer till jourhemmet där barnen är , och vi bestämmer att vi ska komma direkt.

Vi sätter oss i bilen, kör ut ensamna till familjen, något som vi för en halvtimme sedan var förbjudna att göra .
Tänk vad fort allt förändras , åt båda håll.

Jag kan knappt vänta tills jag får träffa dem , och väl inne så ser jag mina små underverk sitta där i sina babysittrar, nu 4 månader och 13 dagar gamla . Mina älskade bebisar, nu ska vi hem , nu har ni fått tillbaka er mamma och pappa och vi ska aldrig mer skiljas åt .
Vi stannar en liten stund, samlar i hop deras saker . Sätter dem i deras bilstolar och tar varsitt barn och går ut i vår bil och spänner fast dem.
Drömmer jag , eller vad gör jag ,är detta sant , händer detta ?

Vi åker i väg genom ett vinterlandskap , årstiden har inte ändrats , snön ligger kvar på träden , om än inte lika mycket som förra gången vi var här . Vi ska hem med våra barn, hem och lära känna varandra, knyta an till varandra och fylla varje sekund och hela deras liv med en obeskrivbar kärlek.

Jag är så lycklig , men ändå så gråter mitt hjärta för mina älskade barn, för vad samhället och vår kommun har utsatt dem för , oss för.

Så fruktansvärt onödigt , sådant slöseri med värdefull tid, med våra liv.
Vad finns det för någon mening med denna tragedi ?

Allt detta , allt som förstördes för ingenting ........