treunderverk

Det tog 13 dagar innan domen kom. Det var dagar av total hjärnkolaps , varje timme,varje minut och sekund tänkte jag på mina barn . Jag oroade mig för vad som skulle hända, när skulle det där telefonsamtalet komma ? Eller det kanske kom ett besked med posten ? Hur skulle det gå till då vi skulle få beskedet om våra barns och vårt öde? Skulle våra barn någonsin komma hem igen ?
Då tankarna gick åt fel håll och jag började tänka på hur livet skulle bli att leva utan våra barn , bröt jag alltid i hop och illamåendet kom tillbaka.
Jag har förstått i dag att den ångest jag bär på , det tryck jag har i mitt bröst , den klumpen av gråt jag alltid känner i min hals har formats och bildats av denna psykiska påfrestning som vi hela tiden utsattes för.
Det är ingenting som bara försvinner hur lätt som helst.

Varje dag var en hemsk väntan. Jag försökte analysera domaren och nämndemännen i Förvaltningsrätten genom att tänka på hur de såg ut, ansiktsutryck mm. Det var lönlöst och tog bara en massa extra energi, då t.o.m vår advokat sa att det aldrig går att veta hur de tänker. De gånger man tror att man är säker då man lämnar rättssalen har det kanske kommit ett negativt besked , och då det känts hopplöst har beskedet varit positivt . I vårt fall kändes det inte så positivt då vi lämnade rättsalen. Mycket av detta berodde på socialens fula agerande då det tog in ett vittne i sista stund och som dessutom kändes köpt.

Veckan innan domen kom var fruktansvärd på flera sätt. Vi bodde fortfarande hos våra vänner men det började att tära på vår vänskap. Vi hade olika sätt att se på saker och ting , och vi befann oss i en förtvivlad situation . Detta var inte lätt för någon och då socialen valde att informera oss olika så uppstod det konflikter.
Detta var det sista av allt jag ville skulle hända , men vi befann oss alla i en fruktansvärd sits , fast på olika sätt.
Efter en "diskussion" med många känslor , skar det sig oss emellan.
Detta är jag oerhört ledsen över .......


Början på veckan blev Ella sjuk , och det kändes som tortyr för henne att inte få vara hemma då hon hade feber och mådde dåligt. Vi ordnade så att släktingar bodde hos oss så att Ella fick sova i sin säng och vara i sin hemmiljö . Det hade även blivit ohållbart för Ella att sova hos  våra vänner nu. Hon var så ledsen varenda kväll och ville bara vara hemma. Vi gjorde allt vi kunde för att Ella skulle må så bra hon kunde , och frågade henne vad hon ville, var hon ville vara och sova om hon fick bestämma.

Vi hankade oss fram denna sista veckan genom att antingen sova hemma, eller hos vänner som bodde grannar med oss.


Torsdagen d. 27 januari hade vi ett möte på socialförvaltningen med 2 nya socialsekreterare , då nu Ellas utredning skulle ta vid.
Jag minns att jag var så fruktansvärt arg och i så stort behov av att få någon sorts förståelse för vad vi tvingats gå igenom. Dessa 2 socialsekreterare satt och pratade med oss om en handlingsplan vi skulle gå igenom, med barnets behov i centrum . Jag minns att jag satt och tänkte att allt som de sa bara var självklarheter för oss. Jag blev mer ocm mer ledsen och irriterad över att nästan bli idiotförklarad men framförallt i frågasatt då det gällde vår föräldraförmåga , som det aldrig tidigare varit några diskussioner om .Här satt vi , jag och Jörgen återigen helt vanliga småbarnsföräldrar med en enorm kapacitet och ett oerhört intresse för våra barn och deras utveckling. Med en oändlig kärlek och att alltid , alltid sätta våra barns behov främst.
Jag vet ingen bättre pappa än Jörgen. Han är lugn, trygg, pedagogisk , men besitter ett stort självförtroende som han även lär sina barn , så de lär sig att älska sig själva och få både egenvärde och självförtroende.
Jörgen är en pappa som tar med sina barn på roliga aktiviteter , lär dem nya saker och att utmana sig själva och berömmer dem då de gör bra saker. Framförallt har han tålamodet att sätta sig ner och prata med Ella och avleda henne då hon är tvär och trotsig , så hon blir go och glad igen.

Jag är en mamma som är väldigt hönsig, som så många mammor är. Mina barn ska ha det bästa , och de får absolut inte gå hungriga eller frysa. Jag säger att jag älskar dem hela tiden och mina behov finns inte då barnens behov alltid går före. Jag värnar mycket om traditioner och vill att mina barn ska ha det tryggt och ombonat i sitt hem. Jag lär dem att vara snäll mot djur och alla levande varelser, att säga förlåt om man gjort något dumt .
Läser sagor och lär dem alla barnvisor som jag kan.
Ja, jag vet man ska inte behöva berätta allt detta.
Vi måste det , vi som är världbäst på att ta hand om och älska våra barn.
Vi måste det ,för vi stod anklagade för att ha misshandlat våra barn.

24 punkter ska man normalt sätt gå igenom, men för oss  räckte det med 4 sa de . Vi berättade om vår situation och om hur Ella hade haft det. Socialsekreterarna blev upprörda då vi berättade om hur Ella tvingats bo än hit och än dit , och de kunde inte förstå hur mottagningsenheten med X i spetsen hade tänkt då det gällde henne.

Vi satt där och jag tänkte bara på hur lång tid detta skulle ta , då vi fått höra att hennes utredning kunde ta upp till 4 månader. Skulle detta helvete aldrig ta slut, skulle socialen hänga sig fast i oss för resten av vårt liv ? Det kändes som om vi aldrig skulle bli fria.

Då säger en utav dem att Ella ska hem så fort som möjligt , för så här kan hon inte leva längre.
Jag tror inte det är sant , det finns alltså socialsekreterare med hjärta , med empati och medmänsklighet .

Mitt hjärta skriker av lycka och jag är så tacksam , så tacksam för att min älskade lilla tjej ska få bli glad och lugn igen. Lilla Ella ska få komma hem !!!!!!!
Vi får hem henne på fredagen mot att sociala jouren får komma på oanmälda besök under helgen.
Det får de mer än gärna, de får komma när de vill och hur ofta de vill , bara vi har vår Ella hos oss.
Vi fick reda på att det var en förutsättning att kunna utreda Ella om hon befann sig hemma, så på tisdagen d. 1 februari skulle hon vara officielllt hemma, utan övervakare.
Sex besök skulle bokas in de närmsta veckorna , ett besök i vecka då socialen skulle vara hemma hos oss och
göra observationer på oss och Ella.

Innan vi gick fick vi ett oerhört tråkigt besked ......
Någon hade samma dag ringt in och gjort en anomym anmälan på oss , men som var riktad mot mig .
Vi förstod inte vem det kunde vara , jag hade inga fiender , jag hade ingen som skulle vilja mig illa .
Jag menar det måste ju vara någon som verkligen hatar en som kan ringa in till socialen och ljuga ihop och påstå helt osannolika och fruktansvärda saker , bla annat att Ella aldrig gick till mig utan bara till Jörgen.
Nej , jag hade aldrig kunnat göra så här mot någon, och i synnerhet inte någon som man vet är och har varit i en fruktansvärd situation där hela livet har rasat. Vem hatar en så mycket , och vem vill trycka till en på det viset ?
Det kommer vi aldrig att få reda på , men visst har vi med tiden fått våra misstankar.
Det hemska i detta var att det inte var mig det hade kunnat skada, utan våra barn.

Dagen efter ringde den anonyma anmälaren och drog tillbaka sin anmälan.

Just nu fanns det ingenting som kunde grusa min lycka , inte ens en anomym anmälan.
Vi var på väg att bli en familj igen , Ella kom hem  och jag började att kunna andas med normala andetag igen, för det kändes som om halva vårt liv var tillbaka.

Helgen som nu kom njöt vi tillsammans vi tre . Vi umgicks med Ella och hon sov i våra sängar.
Det kändes helt overkligt att vara ensamna med henne, men det var helt underbart !

Sociala jouren kom på kvällarna och dom var så välkomna så.
Två kvinnor kom första gången , då jag och Ella låg i våra sängar och läste godnatt saga.
Vi pratade mycket med dessa två från sociala jouren , och de var trevliga .
Andra gången kom det bara en från sociala jouren , hon sa att det kändes helt ok, då hon inte känt sig hotad hos
oss , utan känt sig välkommen.
Jag vet att jag tänkte, vaddå hotad ? I min värld existerar inte en sådan bild , för så agerar man inte.
Samtidigt så blir man ju varse om att det verkligen finns personer som uppträder så och där finns det med all sannolikhet fog för att komma på besök.
Vi gick under samma behandling , och var i samma fack som våldsbenägna och även kanske drogmissbrukande föräldrar . Jag har än i dag så svårt att ta till mig detta , att människor har tittat på mig och tänkt att jag har kunnat vara kapabel till att misshandla mina barn , det är något så oerhört kränkande .

Helgen gick, och vi var ganska så säkra på att det skulle komma ett besked om domen kommande vecka.
Vi visste bara inte när ........

Måndagen d. 31 januari skulle bli en av de lyckligaste dagarna i vårt liv , lika lycklig som dagen då våra barn föddes.