treunderverk

Detta är den text som jag skrev inför förhandlingarna i Förvaltningsrätten. Det var detta jag fick läsa upp för domare och nämndemän.
Inte för att det spelade någon roll, de dömer ju inte på känslor. För mig hade det en enorm betydelse. Jag kunde inte bara sitta och titta på då vårt liv passerade revy .Jag var tvungen att göra allt som stod i min makt för att få hem våra barn och jag kunde absolut inte göra för mycket i detta läget. Jag kunde i alla fall gå i från rätten och veta att nu har jag och vi gjort allt vi har kunnat , och nu kunde vi inte göra mer .Det var nu det var upp till rätten att avgöra hur vår framtid skulle se ut .
Här kommer just den text jag läste upp:

VÄRLDENS LYCKLIGASTE FAMILJ


Vi tyckte att vi var världens lyckligaste familj, det var nästan för bra för att vara sant då fick veta att vi väntade tvillingar.
Vi kände oss utvalda och privilligerade, och Ella var världens stoltaste storasyster.

Så kom äntligen våra små underverk , Olle och Alva efter en långdragen och jobbig förlossning som avslutades
med kejsarsnitt 2 dagar senare.
Alla som har barn vet ju vilken lycka det är att första gången få se och höra sina barn , och nu var det verkligen
dubbel lycka.
Det bästa av allt var att dom verkade vara friska , vi hade varit lite oroliga eftersom vi aldrig gjorde något fostervattensprov , var för stor risk för missfall.


Det visade sig från början att dom var väldigt olika . Olle var livlig och lite orolig , ville äta hela tiden och sov bara korta pass .
Alva däremot var lugnet själv, kanske lite för lugn för hon var mest trött och slö och inte så intresserad av att äta.
Personalen på BB fick hjälpa till med att väcka "liv" i henne när hon skulle äta , och då åt hon bara lite förstrött och somnadeofta om mitt i maten.
Det påtalades flera gånger på BB att Alva hade ett stort huvud.

Så fortsatte det även när vi kom hem, och då började även deras kräkningar. Olles kaskadkräkningar och Alvas genomskinliga kräkningar som gulpade ur munnen i mängder,det spelade ingen roll om det så gått en eller flera timmar efter matning.
Jag reagerade och tog upp det med BVC .

Olle blev sjuk bara en vecka efter vi kommit hem och Jörgen fick besöka barnakuten vid två tillfällen.
Vi tyckte det var konstigt att så små barn redan hunnit bli krassliga.

Tiden hemma med tvillingarna gick över förväntan .Vi var så lyckliga och tacksamma för vad vi hade fått.
Vi trodde att det skulle vara mycket "jobbigare" att ha tvillingar , men det var faktiskt lättare än att ha bara en , som när vi fick Ella och det var skönt att vi hade barn sen innan för denna gången kände vi oss mycket lugnare .

Vi började att dela upp tvillingarna mellan oss för att underlätta för alla i familjen och på så sätt fick vi alltid sova och blev aldrig så trötta som vi var med vårt första barn. Vi var förvånade att det gick så bra allting.
Vi levde i ett lyckorus över att allt verkat gå så bra och vi var otroligt stolta föräldrar.

Alva skrek eller grät nästan aldrig hon bara var, och ibland märkte vi inte ens av henne .
Hon sov mycket och när hon var vaken låg hon mest bara och tittade i ens famn.
Hon kunde gråta lite nasalt klagande i bland.

Med Olle var det annorlunda , pigg, glad och sprallig och det gick alltid från 0-100 när han skulle ha mat.

I slutet på november märkte vi en liten skillnad på Alva, hon verkade ha ont vid olika lägesändringar men som blev bättre i upprätt tillstånd , Jörgen hade också sett en svullnad över fontanellen.
Hon åt även lite mindre än tidigare.
Det var då vi sökte läkarvård för att ta reda på om hon var sjuk.

I våra ögon har våra barn varit sjuka och den förtvivlan och oron som vi har känt över våra barn är svår
att beskriva. Att man inte som förälder få vara hos sina små barn för att ge dom kärlek och tröst , och att få
hålla en liten hand och visa att mamma och pappa är här när Alva vaknade efter operation.
Våra hjärtan har slitits ur våra bröst otaliga gånger i denna process.
Vi är fortfarande chockade över hur det kunde bli så här.
Vi söker läkarvård för vårt barn, vi får stå på oss för att få henne undersökt , vi var så tacksamma när vi fick
komma ner till Lund , att äntligen ska hon få hjälp . Och sen slutar det hela med att socialtjänsten kommer och
tar våra älskade barn i från oss . Hur kan det gå till så här ?

Vi lever för våra barn, sätter alltid dom främst . Vi var en hel och lycklig familj innan detta vansinnet började.
En familj där våld aldrig har existerat .
Det är så långt i från oss som det bara går , det finns inte i vår värld.
I vår värld hjälps vi åt och stöttar varandra om det nån gång känns tufft , i vår värld slår eller skakar man inte sina barn för att man är trött och inte har fått sova , som socialtjänsten antyder.
I vår värld har man spärrar .
Och i vår värld behandlar man sina barn med kärlek och respekt.

Hur ska vi kunna leva ett lyckligt och meningsfullt liv utan våra barn ?
Vår familj har slitits i stycken efter detta , och den som fått ta mest skada är lilla Ella snart 4 år.
Det är hon som blir drabbad mest av att inte få vara med sina föräldrar, sova i sin säng, leka med sina kompisar, gå på sitt dagis. Inget är normalt längre för hennes del , och hon mår inte bra för hon förstår mer än vi tror.
Hon saknar sina älskade småsyskon. Och hur gör man som föräldrar när man hör sin dotter gråta i förtvivlan kväll efter kväll,  att hon vill hem och att hon saknar sin mamma och pappa. Är inte detta barnmisshandel om något ?
Vi har ett digert arbete att hjälpa henne att bygga upp trygghet och tillit igen.

Våra barn hör hemma hos oss , sin mamma och pappa som älskar dom över allt annat.
Det finns inga andra människor i hela världen som kan ge dom allt dom behöver för att växa och bli hela och trygga individer.
Detta är ett fruktansvärt slöseri med människors liv och öde , och våra barn måste få växa upp i den familj som dom tillhör.

Jag och Jörgen är starka psykiskt , vi orkar detta helvete just för att vi är oskyldiga.
Vi har känt varandra i 10 år , vi vet allt om varandra har aldrig haft några hemligheter.
Vi litar på varandra till fullo.
Ingen av oss är kapabla till att kunna utföra en sådan fruktansvärd handling som vi står misstänkta för.
Inte i något tillstånd !
Någon som är skyldig har förhoppningsvis ett samvete , och det samvetet kommer alltid i kapp förr eller senare.
Vi står här i dag , raka i ryggen och håller huvudet högt , för vi vet att vi har ett rent samvete , vi är oskyldiga.

Vi är övertygade om att det finns andra förklaringar till Alvas och Olles skador, för det måste det göra .
Vi hoppas att vi lever i ett rättssamhälle och att rättvisan kommer att segra
Låt våra barn bli rättvist behandlade, låt dom få komma hem och få ett bra och värdigt liv, låt dom få växa
upp med sina föräldrar och syskon och kunna bli just dom människorna som dom förtjänar att bli.
Det är samhället skyldiga dem. För det är VI och bara VI som kan ge dom ett bra och värdigt liv.

Blod är alltid tjockare än vatten !