treunderverk

Tiden efter Förvaltningsrätten var en  hemsk och fruktansvärt psykisk påfrestning av väntan. Väntan att få vår dom. Den kunde ju komma vilken dag som helst, och den dagen skulle komma att betsämma hur vårt framtida liv skulle se ut.

Var vi dömda att inte få hem våra älskade barn, skulle mitt och Jörgens liv bestå i att åka och hälsa på våra barn i ett fosterhem ? Våra liv var i så fall förstörda......
Det som skrämde mig då var att de säkerligen skulle ta Ella ifrån oss om det blev ett förlängt LVU på tvillingarna. Det fanns bara inte , jag fick panikångest bara jag tänkte tanken för det hade Ella inte klarat , hon hade blivit totalt fördärvad psykiskt.
Att bara gå och vänta på sin dom, är fruktansvärd , det tär på en på alla sätt.
Vi pendlade hela tiden mellan hopp och förtvivlan och i huvudet rusade tusen tankar samtidigt . Jag var helt slut som människa nu.
Denna omänskliga psykiska påfrestning i snart 5 veckor....varje dag, varje timma, varje minut och sekund. Inte ett ögonblick utan att detta vansinniga helvete tog över hela ens tankeverksamhet. Man orkar tillslut inte mer.

I januari månad flyttade vi delvis hem till våra vänner. Vårt liv gick nu ut på att leva i en packad väska som stod antingen i vår hall eller hemma i vännernas gästrum. Det kändes som att leva ett liv i flykt, jagad och hotad av fienden , en fiende som i detta fallet var Socialtjänsten och X.
Vi försökte att leva ett så "normalt" liv vi kunde för Ellas skull . Vårt liv nu bestod i att turas om att bo med Ella hos våra vänner. Jörgen försökte att jobba lite grann, han var tvungen då hela hans firma stod och vägde över för en eventuell konkurs .  Som jag skrivit tidigare så går det inte att vara ifrån sitt arbete då man är egenföretagare, pengarna måste in och det tar tid att jobba i fatt och komma på fötter igen. Det var säkerligen inte det Jörgen orkade eller ville i ett sånt här skede , men han försökte ändå att jobba lite sporadiskt.

På kvällarna åt vi kvällsmat hos våra vänner, nattade Ella så gott det gick eftersom hon var orolig och ledsen över att inte få vara hemma och sova i sin egen säng. Hon undrade hela tiden varför vi skulle sova där. Ett normalt liv var det definitivt inte , men vi hade inget val, vi var tvungna att göra som de sa , då vi var livrädda för att de skulle komma och ta Ella i från oss om vi bröt mot deras regler.
Vi förklarade så gott vi kunde för henne att vi bodde hos vänner för att vi (mamma och pappa) var ledsna för att Olle och Alva var sjuka och därför behövde vara hos olika människor för att få tröst . Det sista vi ville var att spä på hennes oro än mer, och att det skulle vara lätt för henne att förstå, varför situationen var som den var.

Ella mådde inte bra , vi såg det . Ett barn ska inte behöva ligga och gråta sig till sömns för att det saknar sin säng och sitt hem . Ella tvingades till det för att Socialtjänsten ansåg att hon hade det bäst så och att hon absolut inte skulle vara hemma.
Vi fick tillåtelse att ha henne hemma ändå 2 nätter i veckan, bara om någon sov hos oss och kunde övervaka oss.
Vi ansåg att det var räddningen för att Ella inte skulle gå under. Dessa två nätter kunde vi få nosa lite på hur det kändes att vara en normal familj, med rutiner som nattning och läsa saga i hennes egna säng . Då var vi lyckliga för den stunden det varade, för att inte tala om hur Ella slappnade av och vi såg tendenser till  vår trygga, glada Ella som fanns någonstans där inne . Det var underbart att se henne , hur gnistan sakta kom tillbaka.

Vi fick två nätter av soc och inte en sekund mer, för det var ju inte meningen att Ella skulle flytta hem som en socialsekreterare sa. Det tragiska nu var att socialtjänsten gav oss och våra vänner olika regler att rätta oss efter.
De sa en sak till dem , och en annan till oss. De hade åter igen inte någon koll på läget , inte någon strategi om vad som egentligen gällde.
Vi valde även att  bo hos andra vänner och släktingar bara det var någon som övervakade , också för att inte tära på vår vänskap. Denna extrema situation var inte lätt för någon av oss .
Socialen sa till oss att det var vännernas ansvar att det var upp till dem att bestämma hur vi fick göra. Till dem sa det att Ella skulle bo hos dem. Som bäddat för konflikter .
Vi mådde fruktansvärt dåligt vid denna tidpunkt, vi ville ju bara vara hemma och få leva ett normalt liv.
Jag och Jörgen turades om att sova hos vännerna. Oftast var det Jörgen som gjorde det då jag inte kunde sova på nätterna för jag grät mig nätterna igenom och ville bara skrika rakt ut.


På morgonen körde jag upp till Ella, smög mig in och la mig i hennes säng , jag löste av Jörgen då han skulle köra och jobba. Sedan åkte jag och pappan i familjen och lämnade barnen på dagis. Han var tvungen att följa med in och lämna då jag inte fick vara ensam med Ella ens en sekund......men.....jag fick ta henne ensam i min bil för att köra från punkt A till punkt B .......men jag fick inte vara ensam med henne då bilen slutade rulla .
Just detta skulle nu X visa prov på sin "glömskhet " igen.......

Vi hade inte hört av henne sedan Socialnämnden, då jag sa att vi aldrig mer ville ha någon kontakt med henne . Nu hoppade hon upp som gubben i lådan och gjorde sig påmind.
Jag och min syster var på Busfabriken med barnen , då Jörgen ringer och säger att X har ställt till med liv för att jag hade tagit Ella i min bil då jag och pappan hämtade på dagis.

X ringer upp pappan i familjen och ifrågasätter då hur jag kunde göra så ? Pappan svarar att X nog ska ta och kolla upp fakta innan hon ringer och är krängd . Vilket X skulle göra och sedan återkomma.
Detta visste X mycket väl , då hon själv varit närvarande då beslutet togs.
Jag däremot ville bara gå ut och kräkas av oro då jag åter igen bara hörde hennes namn , och att hon gjorde sig påmind. Hur kunde människan  bara komma på tanken att ringa upp och "lägga sig i " då vi specifikt bett om att slippa hennes uppenbarelse.

Samtidigt som vi levde så här så hade vi nu fått umgänge med tvillingarna en gång i veckan.
Det var i en lägenhet inne i stan där vi fick träffa Olle och Alva 1,5 timme varje gång .
Umgänget var övervakat och det var nu första gången som vi fick träffa  männislor inom socialtjänsten som behandlade oss som medmänniskor och med empati . Jourhemspappan kom och lämnade Olle och Alva i lägenheten och barnen var alltid fint klädda och deras skötväska och ersättning var exemplariskt i ordning. Det kändes oerhört skönt att veta att det var ordentliga och snälla människor som tog hand om våra barn.

Ååååhhh.......underbara älskade barn , vi höll dem tätt intill oss , luktade och njöt av dem så mycket vi kunde.
Vi var främlingar för dem, de visste inte vilka vi var. De kunde bli oroliga när jourhemspappan gick och sken upp som solar då han kom tillbaka för att hämta dem.
Det gjorde så ont inom mig , jag försökte verkligen möta deras blickar för att få en liten glimt av igenkännande från deras sida , men nej ..............


Barnen skulle snart få smaka på sina första smakportioner , det var tid för det , fastän jag tyckte att det var lite för tidigt . Jag skulle kanske inte få uppleva det .
Jag gjorde egen barnmat och tycket att det var både roligt och lätt då Ella var liten. Tanken var att göra det samma nu . Jag som mamma till mina tvillingar skulle inte få närvara vid deras första matupplevelse, en milstolpe, ett ögonblick som man som förälder aldrig glömmer.
Tankarna skenade lätt iväg på vad som sen skulle komma i utvecklingen , vad jag mer skulle missa att få uppleva med mina barn. Jag kände mig förtvivlad och berövad på mitt liv.
Dessa möten i lägenheten skulle bli tre stycken.

Jag har beskrivit det tidigare om hur det kändes att ta avsked från sina barn , och det var aldrig någon skillnad.Det var alltid lika traumatiskt och överjävligt att säga hejdå och åka därifrån , ifrån sina barn.
Vi stod och vinkade till dem genom bilrutan, där de satt i sina bilstolar och tittade förundrat på oss ......deras föräldrar .
Jag tittade efter bilen då den åkte tills jag inte kunde se den mer......och borta var våra älskade barn...... igen.....