treunderverk

Tiden som följde här efter satt jag och Jörgen antingen framför datorn eller i telefon. Jag vet inte hur många timmar vi har lagt ner på att leta information på nätet eller som jag gjorde, ringde runt till flera läkare och professorer i obstretik och i neurologi i landet som kunde hjälpa oss. Jag var desperat efter hjälp, efter någon som kunde styrka vår obstetrikers teori om ev, förlossningsskada. En barnneurolog som kunde se till andra sannolika samband eller som åtminstonne kunde ha en mer bestämd uppfattning.Vi fick ingen hjälp av någon svensk läkare eller professor över huvudtaget. En professor menade på att han tyckte det var en fara att jag som förälder ringde och sökte information , det kunde tolkas fel, och att det lätt kunde bli ett gerillakrig i rätten. En annan professor menade att som läkare kunde han inte ha en annan åsikt än sin kollega , eftersom kollegans trovärdighet i så fall gick förlorad ,och att man som läkare inte anger en kollega. Även detta är jag väldigt bestört över, hur det verkar fungera inom läkarkåren i Sverige .....läkare håller varandra om ryggen. Jag frågade då om de hellre sänker en oskyldig barnfamilj åt sitt öde än att stå upp för vad som är sant ? Han kunde inte riktigt svara på det. Vi var chanslösa, ingen ville hjälpa oss, ens titta på vårt fall, ingen ville uttala sig. Visst var det som professorn sa, att det kunde verka desperat av mig som förälder att söka hjälp på egen hand. Jag var ju desperat, jag hade en sådan panik inombords, en fruktansvärd stress , för vi visste att vi skulle upp i Förvaltningsrätten om 2 veckor. Vi hade inget att förlora, vi hade ju redan förlorat allt vi hade, vi kunde bara vinna nu, och det var vi fast beslutna att göra och då måste man ta till alla sätt som finns att göra det. Jag sket fullständigt i hur det skulle uppfattas, det var mina barn det handlade om, och för dem gör man vad som helst, vad som helst. Vi hade nu fått allt material som behövdes, läkarjournaler, röntgenbilder mm för att de utländska experterna , forskarna och läkarna skulle kunna göra en utvärdering om tvillingarnas tillstånd. Waneys utlåtande var färdigt på fredagen den 14 januari , den 18 januari på Olles och Alvas 4 månaders dag hade vi fått som datum till förhandlingar.Egentligen var datumet satt till d. 12 januari men blev framflyttat en vecka pga det omfattande materialet som fanns , och all vittnen. Då vi fick Waneys skriftliga utlåtande kände jag för första gången på alla dessa veckor ett litet uns av lugn inombords, det hade aldrig känts så här hoppfullt någonsin. Vi hade nu ett utlåtande från ledande experter och forskare inom detta område som sagt sitt om vad de trodde att våra barn hade drabbats av. Det var flera teorier , men de hänvisade även de till att det kunde ha skett i samband med min utdragna förlossning. Det viktigaste av allt var ändå att de påstod att barnens "skador" inte hade med något våld att göra. Denna biten har jag överlämnat till Jörgen att förklara , då det gäller olika sambandsförklaringar mm. Han har lovat att göra detta så fort han får tid. Nu kändes det som om vi inte kunde förlora, nu fanns det andra förklaringar , andra orsaker till tvillingarnas symptom, och det var även nu som jag började få en ny styrka, ett nytt självförtroende , men framförallt så började min ilska ta form. Ilska över hur vi hade blivit bemötta och behandlade utav vår fina kommun, utav hur det tilläts att människor fick agera envåldshärskare och förstöra livet för en småbarnsfamilj, men att också utsätta våra barn för detta lidande och riskera deras framtid , att få växa upp i ett fosterhem. Den ilskan skulle komma att eskalera tiden framåt som gick, jag bär med mig den än i dag fast den har tagit en annan form. Jag tror inte att jag kommer att kunna släppa den helt innan vi har fått upprättelse. Det är för mig lika med att X blir av med sitt jobb, samt att det leder till rättsliga åtgärder. Helgen innan Förvaltningsrätten gick vi och tänkte att , tänk om socialen nu ändå fattar att de inte har något att komma med, att det nu finns andra förklaringar som experterna har uttalat sig om . Tänk om de drar tillbaka sin ansökan till förhandlingar på måndagen.....inom mig rusade en känsla av lycka, lycka över att få åka och hämta våra underbara barn , ta de med hem där de hör hemma.Ja, tänk om vi slipper gå igenom en rättegång för att få tillbaka dem. Vi hörde ingenting i från dem på måndagen , och hoppet och modet började åter att svikta. På tisdag morgon d.18 januari går vi upp tidigt, jag har inte sovit en blund på hela natten. Jag var så nervös och nu skulle man få uppleva en rättegång i sitt liv med , en rättegång där det var jag/vi som var de "dåliga". Helt sjukt....... Min mamma kom upp, eftersom hon skulle vara vittne, samt en väninna till mig, vi hade även med vår obstetriker och de var de som var våra vittnen på plats, de andra skulle höras på telefon. Andra vittnen var BVC, neurokirurgen och grannar , samt Waney Squires och Julie Macks utlåtanden. Vi hade även med fotografier där man kan se hur Alvas huvud har en konstig form redan på BB. Vi hade med fotografier från födelsen och ända fram till början på december på Olle och Alva, men även en inspelad filmsnutt på barnen där de ligger i ett babygym och man tydligt kan se hur Alva försvinner i väg med blicken. Hon är vid det tillfället 2 månader . Här visar det att någonting är fel redan vid 2 månaders ålder, det kan hända att hon försvunnit i väg med blicken tidigare , men det är väldigt svårt att veta då små bebisar kan vara svåra att tolka .Det är ju alltid lätt att vara efterklok. Vi besökte BVC ofta, och jag hade lite kontakt med sjukvården ang deras kräkningar , men vi kunde väl aldrig fatta att det var så allvarligt som det var. Förhandlingarna tog 6 timmar. 6 timmar med två pauser och 2 koppar kaffe. Jag var ett ras när vi åkte hem. Det var jag , Jörgen och vår advokat. Från socialtjänsten kom mottagningsenhets chefen samt en socialsekreterare , dock ej X, tack och lov. Samt barnens ombud. Det som hände nu var ett nytt drag från socialtjänsten. I sista stund hade de kallat in ett vittne av en barnneuroradiolog som är den ende som har uttalat sig med säkerhet om att barnen varit utsatta för skakvåld . Den ende, ingen annan läkare som varit inkopplad i vårt fall, och det är några stycken har kunnat uttala sig så, eftersom de inte vet med säkerhet. Denne radiolog i Göteborg blev ett telefon vittne för socialen. Vår advokat protesterade och menade på att vi skulle fått veta detta innan, och att hon inte hunnit förbereda några frågor till radiolgen.Domaren godkände vittnet. Då sitter denne radiolog och pratar i säkert 30 min om hur han har suttit hela natten (5 tim) och letat ofördelaktig information om vårt expertvittne Waney Squire. Information som inte var ett dugg ofördelaktig, men blev det på sättet som radiolgen pratade om henne. Här har vi ett typiskt exempel på en läkare som gjort ett uttalande , men som ALDRIG skulle erkänna att han kanske förhastat sig och till varje pris måste stå kvar vid sin åsikt. För hur f-n är det möjligt att ingen annan läkare, inga ledande experter som forskar på området kan säga att det med säkerhet handlar om barnmisshandel, men det kan denne radiolog som inte ens sett hälften av fall som de utländska experterna har. Fast sitta och prata skit och dra ner en utländsk experts utlåtande, men även övrig svensk läkarkårs utlåtande och åsikter i smutsen är lågt och fruktansvärt oseriöst. Att sedan sitta och gagga om att han ska ha betalt för tiden han lagt ner på att leta information om Waney är pinsam , och det slutar med att barnens ombud säger att socialen får betala hans timmar. D,å inte Förvaltningsrätten var skyldig till det. Så soc fick ta på sig det och vi kan inte låta bli att tycka att det luktar muta och betalt vittne. Utan radiologen hade socialen INGENTING att komma med. Waney Squire tog inte en krona betalt för att hjälpa oss, eftersom hon inte vittnar för pengarnas skull. Då socialen avslöjar sitt vittne och denne börjar prata så är det en utav få gånger då socialchefen och socialsekreteraren möter våra blickar, och då i ett förnöjsamt hånleende. Jag tror inte det är sant, de sitter och hånler åt oss !!! Var det detta som professorn syftade till att det kunde uppstå ett "gerillakrig" ? Ja, ett krig det var det , en fruktansvärd kamp som jag och Jörgen fick utkämpa mot Sveriges mäktigaste myndighet, som nu även sitter och är så nöjda med deras drag att kalla in radiologen i sista stund , så inte vi kunde bemöta det eller ha möjlighet att ställa relevanta frågor. Det är vad vi kallar för fegt , och det visar bara återigen att socialen aldrig har haft några goda avsikter med att försöka återförena vår familj. Det är anmärkningsvärt att de inte lyssnade eller tog till sig mer om vad experterna sa, nej, då kallar man in det enda vittnet som uttalat sig negativt och struntar i vad alla andra säger och tolkar det på sitt sätt. Mottagningsenhetschefen begärde att få Waneys utlåtande av oss innan det nådde Förvaltningsrätten.De fick utlåtandet fredagen innan förhandlingarna, översatt från engelska till svenska ville han ha det, vilket han fick. Vi fick lägga ner extra tid på att ordna en översättare, som kostar pengar . Pengar som vi själva får bekosta själva bara för att socialen inte kan läsa på engelska. Det är pengar som vi får ta ur egen ficka och som vi aldrig kommer att få tillbaka . Åter igen har socialen agerat svinigt, genom att låta oss få bekosta något som de själva ville ha. Under rättegångens 6 timmar blev jag ganska hårt åtsatt av barnens ombud som anser att jag skulle vara en dålig mor genom att anmärka på Alvas utseende då jag menade att hennes huvudform varit konstig sedan födelsen, och att min förlossning har gått alldeles korrekt till.Hon gick på som värsta försvarsadvokaten och var riktigt ful och ibland fruktansvärt kränkande. Hon kom tyvärr inte åt mig. För fula metoder är något man måste ta till då man inte har tillräckligt med kött på benen, då det saknas bevis, och man inte har något att komma med. Det har vi ju fått erfara från socialtjänsten och nu även från barnens advokat. Det fanns ingenting att anmärka på , ingenting som var negativt för våran del. Det sorgliga och nästan skrattretande var hur chefen fick kämpa i sin slutplädering om varför våra barn skulle fortsätta att vara LVU.ade . Då det framkommit att barnen kunnat vara extra känsliga för mindre trauma, då de hade en hydrocefalus bild (vattenskalle). Och då kunde det räcka med en liten stöt eller en hastig nedläggning på skötbordet för att det skulle bli sådana här skador, och därför tyckte socialtjänsten att våra barn måste vara omhändertagna enligt LVU. För någonting har ju hänt menade det. Vi undrar hur det är möjligt att få sina barn LVU ade pga av att de har vattenskalle och varit känsliga för mindre trauman så som stötar, ett fall från bilbarnstolen, ett hastigt lyft från vagnen då de legat med kräk i ansiktet och vi velat skona dem. Att få sina barn tvångsomhändertagna för att de varit sjuka och vi som föräldrar inte vetat om det, och sedan ändå hävda att de tycker att barnen ska vara omhändertagna åtminstonne tills de är ett år. Pinsamt och skandalöst ! Jag får avsluta med att läsa ett stycke som jag har skrivit som handlar om oss och vår familj. Inte för att det hade någon betydelse, rätten tar inte hänsyn till det.Jag gjorde det för min egen skull, för att känna att jag gjort allt jag kunnat för mina barn. Jag är inte en person som bara kan luta mig tillbaka och tänka att det löser sig nog, jag måste agera, slåss och kämpa för min och vår rätt. Jag kämpar ju än i dag för våra rättigheter och jag vägrar att ge upp . Det stycket jag läste upp kommer jag att publicera i ett annat inlägg. Väl hemma i Halmstad igen får vi åka upp och lägga oss hos våra vänner, för nu har vi fått flytta dit eftersom Ella inte längre bor hos min mamma. Vi beslutade att ta hem Ella till våra vänner i Halmstad , eftersom hon behövde leva ett någorlunda normalt liv, med dagis och sina kompisar. Så nu levde vi i en packad väska och våra vänner hade nu ansvaret över vårt barn. Fast något normalt liv för en liten 4 åring kunde det aldrig bli , så länge hon inte fick komma hem till sitt hem, rum, leksaker, mamma och pappa ......ja, hennes trygghet och hennes normala liv.