treunderverk

Vi hade nu fått en dag och datum då vi äntligen skulle få träffa Olle och Alva.Väntan var så jobbig och hela kroppen skrek av saknad efter barnen. Den 3 januari hade vi fått ett möte hemma hos jourhems familjen, med socialen närvarande. Nyårs helgen gick den med , och jag minns att vi ringde till jourhemmet för att höra hur det var med våra små barn. Det var så svårt att ringa och höra ens barn i andra änden, höra joller och höra deras röster och samtidigt veta att det var så fruktansvärt fel och meningslöst att barnen var där, och inte hos oss där de hörde hemma. Samtidigt som man vet att detta trauma och denna vansinniga tragedi har förstört ,och kommer att förstöra våra liv. Att bara kunna stå och se på när hela ens liv passerade revy framför ögonen. Att inte kunna göra ett skit för att få stopp på allt. Att veta det och förstå att ens liv ALDRIG kommer att bli detsamma igen , och veta att en liten klick människor har makten att ta vårt liv, våra barn, vår trygghet, vår lycka,vår livsglädje, att sparka, stampa och spotta på. Som om vårt liv ändå inte var värt något. Det är även en sådan sak som gör att man inte kan andas och bara vill skrika ut sin frustration och ilska! På nyårsafton då vi ringer till familjen , får vi reda på av dottern i huset att Alva är på Halmstad lasarett med jourhems pappan, för hennes shunt hade blivit lite svullen. Jag blev så ledsen och orolig för min lilla Alva och kunde inte låta bli att ifrågasätta hur de kunde lämna Olle ensam med deras dotter. Vi hade aldrig träffat henne, visste inte hur gammal hon var, inte hur ansvarstagande hon var. Det var ju nyårsafton och jag kunde inte låta bli att undra om där var fest och kompisar, och min lille Olle mitt i bland detta . Barnen var 3 månader gamla , jag hade aldrig själv lämnat dem till en tjej i den åldern ens för en timme.Nu kunde och fick vi bara acceptera allt detta, vi hade ingen talan, inget att säga till om då det gällde våra barn. Samtidigt veta att de inte kunde ha det bättre någon annan stans än hemma hos oss. Med facit i hand så fick vi veta att deras dotter var ansvarstagande och van vid barn. Jag fick det också försäkrat att hon var ensam med Olle , och där var ingen nyårsfest eller en massa kompisar.Jag vidhåller ändå fortfarande att jag aldrig skulle ha låtit någon passa mina barn i den åldern om så bara för ett litet tag, men sådan är jag och jag var likadan med Ella . Det jag tycker är dåligt är att vi inte fick reda på att Alva var på sjukhuset, och hade vi inte ringt så hade vi inte fått reda på det då. Tänk er själva....nej, det går inte det är knappt så jag själv kan tänka mig in i det, och ändå så har jag upplevt det. Det är så galet sjukt att ens barn ligger på sjukhuset , och som förälder får du inte reda på det, får inte vara där hos ditt barn för att finnas och ge tröst och trygghet, hålla den lilla handen, smeka den mjuka kinden, pussa en liten panna och berätta för ditt barn att allt ska bli bra och att mamma och pappa är här nu. Hur kan man bara bli förvägrad det? Hur kan man bli så totalt utsparkad i kylan och inte vara någonting värd som människa? Framförallt som mamma och pappa till 2 små barn som behövde oss, sina riktiga föräldrar. Jourhems pappan ringde senare upp och meddelade att Alva mådde bra och att det inte var något allvarligt. Det lade sig en mörk skugga igen över mig,över vårt liv och jag hade totalt tappat aptiten på nyårsmaten som vi precis skulle sätta oss att äta då vi fick reda på allt detta. På måndagen den 2 januari åkte vi till Halmstad, och Ella var med. Vi åkte hem till våra vänner för att sova där över natten, då vi inte fick lov att vistas ensamna med Ella hemma. jag längtade så hem till vårt hus, våra sängar som vi inte hade sovit i på länge. Det finns väl inget bättre än att komma hem ,då man varit borta ett tag. Nu var vi hemma i Halmstad, men ändå inte hemma. Jag körde hem om för att packa om våra väskor, lite nya kläder till morgondagen. Vårt liv skulle nu bestå i en packad väska i hallen , ett hus som stod mörkt och tomt och en familj som bara ville vara hemma, och leva ett liv som vi hade vår fulla rätt till, men som vi inte fick.Vi vågade bara att lyda socialtjänsten för vi var så rädda att de skulle hämta Ella om vi inte gjorde som de sa. Det är fruktansvärt hemskt att en myndighet kan skrämma en så, genom att hota och ljuga. Varje dag under dessa månader upplevde jag det som om det vore en dålig film, en hemsk skräckfilm och den känslan som hänger kvar efter det att filmen är slut, ibland kan man tom känna den känslan morgonen efter då man vaknar , en obehaglig, skräckinjagande känsla. Den känslan levde jag med på riktigt , varje dag.......varje dag var fylld med skräck för vad som skulle hända vår familj och våra barn. Den jagar mig än i dag, jag får inte bort den , blir inte fri från den , jag får kanske leva med den resten av mitt liv. För rädd det har jag blivit, rädd för att barnen ska bli sjuka, rädd för att de ska trilla och slå sig, rädd för att någon ska tycka att man är en dålig förälder om man råkar skälla på sitt barn i en affär någon gång, men även rädd för att jag just inte kan bli av med denna rädsla och kunna leva ett liv i lycka och harmoni och inte behöva tänka på att socialen kan komma och ta våra barn på spekulativa grunder, på lösa antaganden, och för att vi finns med i deras register. Det är en rädsla som kommer att följa mig livet ut.