treunderverk

På julafton åker vi ner till Markaryd för att fira jul, först hos Jörgens föräldrar där vi var på dagen. Vi brukar åka därifrån efter Kalle Anka. Någon har nu dragit ner rullgardinen för mina ögon , jag försöker verkligen vara glad för Ellas skull, men jag är så outhärdigt ledsen, så ledsen så att tårarna bara rinner hela tiden, och jag kan inte hindra dem.Det har blivit ett naturligt tillstånd , att gråta .Jag saknar mina små älskade bebisar ,och jag kan snart inte andas mer, tror faktiskt inte att jag orkar mer nu. Jag känner mig död inombords, det gör så ont, så ont ,och ja, jag ville faktiskt bara dö, eller försvinna , bara få komma bort eller få somna så att jag inte skulle kunna känna allt det onda i mitt hjärta. Vi ringer till jourhems familjen för att höra hur barnen mår. Jörgen ringer, jag klarar inte det.Kan bara tänka på vad dom gör och om de har det bra , och hur fruktansvärt fel och helt sjukt det är att våra barn inte är med oss på julen....deras första jul.....mina barn !!!!!! Jag hör Jörgen prata med darrig röst, hur han har gråten i halsen. Jag ligger på golvet i svärföräldrarnas vardagsrum och gråter och gråter och gråter........denna ständiga gråt som aldrig tog slut. Vi åker sedan ner till min syster i Skåne för att fira jul på kvällen och där kommer vi att stanna ända till den.27 december. Jaaa, julafton ......det finns inte så mycket att skriva om . Jag minns faktiskt 2 saker. Den ena är naturligtvis Ella och hennes förväntan när tomten skulle komma. Hon och hennes kusin stod i fönstret och tittade efter honom. Och deras ansikte då han dök upp i mörkret.....lycka ! Det jag minns är som jag skrivit innan....smärtan och trycket i bröstet, klumpen av gråt i halsen och paniken som hela tiden rusade i kroppen Mina älskade barn , hur har ni det er första jul ? Ni ska veta att mamma och pappa saknar er obeskrivligt mycket......var det enda jag kunde tänka om och om igen. Under hela denna tiden har vi fått ta Ella i vår bil och köra från punkt A till punkt B. Ensamma , med Ella , i bilen .....? Vi hade i princip kunnat köra non stop genom hela Sverige med Ella i bilen , för det var helt ok, enligt Socialtjänsten att färdas ensamna med henne. Men vi fick inte vistas ensamna med henne på fast mark , eller rättare sagt utanför bilen. Då var vi en fara för henne , men inte då vi färdades i bilen. Åter igen , hur är det möjligt att resonera och mena att Ella hade ett skyddsbehov och skulle vara frivilligt omhändertagen ,då det även här som i tvillingarnas fall bara gällde i bland ?, Att vi skulle vara kapabla till att misshandla henne , och då bara när vi inte åkte bil ??? Hur är det möjligt att hävda och påstå så allvarliga saker som att det fanns en risk att Ella skulle vara utsatt för våld och att det var farligt för Ella att vistas ensamna med oss och då bara....... i bland ? Och är det verkligen skäligt att frivillig placera henne och samtidigt hota med LVU om vi åker och hämtar henne ? När vi undrade hur detta var möjligt, så fick vi till svar att: det skulle vara praktiskt genomförbart. Pinsamt börjar bli ett begrepp för Socialtjänsten i Halmstad . Nej så klart inte för alla som jobbar på socialtjänsten, utan bara för de några få utvalda som jobbar på mottagningsenheten. Vi genomled Julen, försökte att umgås så mycket vi bara kunde med Ella. Vi Åkte pulka,och grillade korv .Vi bodde hos min syster och Ella kunde leka med sin kusin. På måndagen d. 27 december åkte jag och Jörgen hem till Halmstad, för vi hade ett möte med chefen på eftermiddagen. Ella får stanna kvar hos min syster , för att sedan åka till sin mormor några dagar senare. Ännu ett avsked , min älskade lilla Ella, jag ville ju bara ta med henne hem som en normal familj hade gjort. Det var bara att kramas och pussas hej då,men vi skulle snart ses igen, då vi åkte ner även till nyår. I bilen på väg därifrån bröt jag ihop igen, jag undrade om ,och när vi skulle få börja leva ett normalt liv , och inte behöva leva i en ständigt packad väska, och som jagade djur. Jag var även då bestört och förtvivlad över samtalet som min mamma hade fått av X samma förmiddag. Samtalet där X sitter och läser innantill i mina journal anteckningar från min kurator för min mamma......som handlar om just, min mamma...... Hur kan en människa för det första vara så dum att inte begripa att det är sekretessbrott, eller som polisen uttryckte sig, brott mot tystnadsplikten. Och hur kan en människa vara så beräknande elak , att läsa upp ett stycke som bara innehåller negativa saker och som rent av bara skadar den människa det berör, min mamma i detta fallet. Och dessutom avslutar X med att undra hur det känns för min mamma att veta att jag sagt så om henne. Hur blir man en sådan människa, , med fullständig avsaknad av empati ? Mötet med enhetschefen har jag skrivit om tidigare, om hans förnekande och hur han misstrodde oss då vi hade synpunkter på X hantering av utredning,bemötande och uttalande mm. Det slog han bara i från sig och hänvisade oss till Socialstyrelsen. Inte förrän jag berättade om sekretessbrottet så lyssnade han något mer intresserad. Sa att han skulle ta upp det med den berörda. Det är klart att vi undrar vad det ledde till, då det är ett allvarligt brott/tjänstefel. Vi har ännu inte hört någonting. Vi kommer ut från Socialförvaltningen någon timme senare, och tycker att mötet kändes totalt meningslöst, det var som att prata till en vägg. Han ville varken lyssna eller förstå allvaret med Ella. Denna vecka , mellandagarna fortsätter min eviga kamp om att få träffa våra barn, jag pratar i telefon med en socialsekreterare (dock inte X), försöker få henne att fatta att vi måste få träffa tvillingarna NU !!! Jörgen är tvungen att ta luren i från mig då jag är så förtvivlad och utom mig av sorg att jag går upp i falsett och än en gång hyperventilerar när jag pratar. Denna socialsekreterare visar sig då ha ett hjärta och försöker att ordna en träff med jourhems familjen och våra barn. Nu gick det inte ändå att ordna då familjen hade förhinder, MEN hon försökte i alla fall, och det betydde så mycket för oss, för det var den enda gången som vi upplevde att någon på socialtjänsten hade ett hjärta ,och utstrålade någon form av värme och omtänksamhet. Vi får tid till en träff hemma hos jourhems familjen tisdagen d. 3 januari och det är då det har gått 2 veckor och 3 dagar sedan vi såg dem senast. .