treunderverk

Äntligen var det fredag , vi körde ner till Lunds universitetssjukhus för att få träffa våra barn igen.Vi hade även med oss en hel A4 sida med frågor till överläkaren, som vi ville ha svar på. Det kändes som om vi fick en liten öppning, genom att få tid med läkaren för att även förklara vår situation. Det skulle visa sig vara helt meningslöst att prata med en läkare då X satt och förhindrade honom att svara ,då hon menade att det var sekretess för att det pågick en utredning om oss.Vi hade en massa frågor till läkarna som vi personligen ville fråga och prata med dem om, och tanken var då att få ett enskilt samtal. Men det gick inte för sig , för socialen skulle vara med , så de kunde förhindra att läkaren svarade på våra frågor. Kl 10.00 hade vi en avtalad tid , och vi skulle få 1,5 timmes tid med barnen. Jag och Jörgen var i god tid, då det var dåligt väglag denna dag. Att komma för sent var otänkbart. Fem i tio ringer en socialsekreterare och meddelar att de är 20 min sena. Jag blev fruktansvärt besviken och även upprörd och orolig över vår avtalade tid som jag var rädd skulle bli påverkad . Vi väntade nere i entren, det var med blandade känslor vi kom tillbaka. Jag tittade upp mot avdelningarna och tänkte att, någonstans däruppe, finns våra älskade barn. Undrar om de känner igen oss , så små barns minne sträcker sig inte så långt.Undrar om vi känner igen dem, de har ju växt , på en vecka händer det så mycket. Jag undrade hur det skulle bli med anknytningen om vi tvingades vara i från dem länge. Skulle jag någonsin kunna få tvillingarna att återknyta till mig? Eller var det någon annan som skulle bli deras mamma nu? Samtidigt som jag kände en sån lycka över att snart få se dem igen, så kände jag ett fruktansvärt obehag av att möte dessa människor och personal igen som vi tyckte hade behandlat oss illa. Jag tittade på klockan , nu var hon 20 över tio, och socialen hade inte behagat komma än. Jag var så besviken och ledsen över deras nonchalanta och respektlösa beteende. Man är inte sen till ett möte där föräldrar ska träffa sina barn för första gången. När de till slut dök upp var klockan 10.35, och med en dålig ursäkt om att dom inte hade kunnat komma ut från parkeringen i Halmstad pga, att någon ställt sin bil i vägen ....... Vi kommer upp till deras rum och där ligger mina små älsklingar i en vagn. jag går direkt fram till dem , jag ser ingen annan , bara mina barn. Alva spritter till i sin kropp och ler när hon ser mig . Jag börjar gråta ,och igen fylls ögonen av tårar så jag knappt kan se nåt. Olle tittar även han på mig och ler. Men Alvas sätt att titta på mig där hon ligger, kommer jag aldrig att glömma. Det kändes som om hennes ögon sa: det är ok mamma,allt har gått bra, och var inte ledsen. jag kan inte förklara det men det kändes som om hon överförde det genom sitt sätt att titta på mig. Alva är en klok liten tjej, det märker vi även i dag då hon har otroligt lätt för att uttrycka sig och visa vad hon vill genom gester men även genom ögonen. Som en klok gammal gumma .Vi kallar henne ibland för lilla tanten. Alvas huvud var täckt av små ärr och det satt en slang(shunt) på ena sidan av hennes huvud. 3 dagar efter hennes första operation fick hon nya blödningar. Då ifrågasatte vi hur hon kunde ha fått det , och hur de förklarade det, då inte vi varit i närheten av henne? Men socialen påstod att läkarna hade sagt att det var en komplikation efter första operationen. I dag vet vi att så var inte fallet. Det var ingen komplikation. Det stödjer det som Waney Squire kommit fram till att det har blivit en återblödning, vilket kan ske , och har inget samband med Shaken baby syndrom. Det går inte beskriva känslan av att få hålla sina barn i famnen igen. Jag luktade på varenda millimeter på deras hud , ville bara att tiden skulle stå still. Älskade små barn , jag var så ledsen även för deras skull . Över att de tvingades vara separerade från oss, sina föräldrar. Tvillingarna behövde ju oss , behövde höra våra röster och känna våra lukter , för ju längre tiden gick desto mer skulle vi blekna i deras minne. Vi fick även träffa jourhems pappan som tog hand om våra barn nu då de behövde omvårdnad på sjukhuset, och sedan skulle Olle och Alva bo hemma hos dem. Det blev ett boende nära Halmstad och det kändes bättre för oss än det första som var tänkt nere i Skåne.Det var en bra familj, och det enda positiva i denna tragik, var att vi visste att barnen hade det bra . Vid två tillfälle tänkte socialsekreterarna lämna oss ensammna med Olle och Alva och var på väg ut då vi protesterade. Aldrig i livet att vi ville bli lämnade ensammna, för tänk om det hände något med dom nu , och vi skulle få skulden för det också. Men de menade att det var lugnt för dom litade på oss. Så nu helt plötsligt litade de på oss så pass mycket att det var ok att bli lämnade ensammna med barnen, och samtidigt i denna härvan var vi en fara för våra barn. Vi skulle inte vara i närheten av dem som de sa. Vi fick inte riktigt i hop det. Det verkade som om det var viktigare att få gå och handla fika än att övervaka oss. Men återigen brast det i strategier och rutiner från socialtjänstens sida. Vi undrade så många gånger hur det kan vara tillåtet att ständigt göra "missar" , att "glömma " saker, att vara otydlig , att slarva mm, mm. Hur många gånger kan de få göra det ? Och vem kollar så att de utför ett korrekt arbete ? Chefen? Nej, inte i detta fallet han satt bara och förnekade och slog ifrån sig kritiken . När socialsekreterare beter sig så här, så får det fruktansvärda konsekvenser för de personerna som är utsatta. Eftersom det handlar om att de förstör livet för de människorna.Det får inte sitta sådana socialsekreterare på sådana positioner som inte utför sitt arbetet rätt , än viktigare på en myndighet än på några andra arbetsplatser ! Att lämna oss ensammna med barnen och samtidigt sätta ett LVU på dem.....pinsamt,och jaaa, det finns faktiskt inga ord för det. För hur seriöst är det ? Och hur mycket anser man att det är för barnens bästa, och hur mycket anser man att det finns ett skyddsbehov ? Och hur stor fara är det egentligen för barnen att vistas ensammna med sina föräldrar ,om det bara ibland är en fara för dem och inte är det när det "passar" eller "gynnar" socialsekreterare ! Jag säger bara PINSAMT , OSERIÖST , och fruktansvärt DÅLIGT agerande åter igen !!!!!! Hela denna utredning och behandling av vårt fall/ärende, är inget annat än en stor,jävla skam och skandal och det är så dåligt, illa och pinsamt skött så ni borde SKÄMMAS Halmstad Socialförvaltning , SKÄMMAS !!!!!!!!!!!!! X sa att hon var så imponerad av mig och Jörgen över att vi var så starka , för hon själv hade aldrig klarat av att vara så stark i en sådan situation. Vi sa att vi inte hade något val då vi var tvungna att vara starka för våra barns skull, för annars skulle vi aldrig få hem dem igen. Helt otrolig människa att uttala sig så, då det var hon och socialen som satt oss i denna situationen. Överläkaren kom in, vi försökte att ställa frågor , men X som sitter och antecknar avbryter flera gånger och hindrar honom att svara. Jag berättar att det finns en släkting som föddes med samma symptom som Alva , om det kunde vara ärftligt ? Han skulle kolla det, men vi hörde aldrig nåt om det. Vi undrade om de vände sig utomlands för expertis hjälp om de inte själva kunde hitta orsaken till Alvas skador, men fick till svar att deras uppgift var att bota Alva, inte att ta reda på vad som hade hänt, utan det fick bli en rättslig process i så fall. Ja , vi fick inte ut någonting av det samtalet, mer än att vi fattade att vi var totalt ensammna i vår kamp med att få hjälp om vad som hade drabbat lilla Alva. Mötet gick mot sitt slut och vi skulle återigen tvingas ta farväl av våra barn, socialen lovade att vi snart skulle få träffa dem igen , och det var det enda som kändes positivt då vi åter fick slita oss från våra älskade barn, det tär något fruktansvärt på ens hjärta att behöva gå igenom det igen . Avskedsögonblicket att gå i från sina barn , att bara gå där i från, lämna dem bakom sig....... Neeeej !!!! Man gör inte bara det, man gör det inte ... Vem f-n går i från sina barn, utan att veta när man ska få se dem , hålla om dem, lukta på deras bebisdoft, hålla en liten hand som griper tag om ens finger , titta in i ett par underbara ögon och få ett ljuvligt leende tillbaka. Detta gick vi miste om , detta berövades vi , inte bara en vecka ,utan sju ! Detta är inget annat än ren stöld och kidnappning på våra barn. Återigen, vilken fin kommun vi bor i, vilket samhälle vi lever i för att inte tala om vilket underbart land Sverige är. Hur man behandlar sina medborgare ? Inte en enda gång har Halmstad kommun hört av sig till oss för att erbjuda någon slags hjälp,stöd eller ursäkt för vad de gjort mot vår familj,men framförallt hur de har behandlat våra barn. De har utsatt dem för psykiskt lidande som kan gämställas med barnmisshandel. Utsatt Ella för ett trauma genom att behöva vara separerad från sina föräldrar och genomgå undersökningar på Halmstad lasarett utan att vi fick vara närvarande för att ge trygghet och tröst.Och jag säger det igen, Ellas omhändertagande har varit helt ogrundat, det är mot lagen och de som utsatt henne för detta borde straffas. Vi har valt att inte avslöja några namn på socialsekreterare och chef, men i Ellas fall så är det tveksamt om jag kommer kunna hålla det löftet. Personer som utsatt Ella borde egentligen hängas ut i offentligheten och släpas i skiten, så som de gjorde med oss. Det skulle nu dröja 17 dagar innan vi fick se våra barn igen. 2 veckor och 3 dagar i totalt känslomässigt kaos och mörker. Hela julen och nyår var vi utan våra älskade.Vi fick inte ens träffa dem innan helgerna fast att jag bad på mina bara knän. Den här tiden i hela processen höll jag på att gå under som mamma, att inte få ha sina barn nära ....det är en saknad som jag aldrig kan beskriva . Jag låg i en timma i sängen och skrek ut all min smärta, slet i lakan och täcke , försökte kväva mig själv , jag skrek tills jag inte hade någon röst kvar, och jag hörde bara socialsekreterarens röst i huvudet att vi inte skulle få träffa våra barn innan jul, och det som hade lovats skulle bli inom en snar framtid.