treunderverk

Från att ha varit inlagd på Lunds universitetssjukhus med sitt ena barn och med all oro som det innebar att inte veta vad felet var med Alva , till att bli i det närmsta utsparkad från  samma sjukhus dagen efter. Jag och Jörgen tog hissen ner och det enda som jag såg framför mig var Olles blick som följde mig då jag gick. Vi hörde inte längre hans gråt , för hissen var på väg ner. Vi var chockade, fattade inte vad som hade hänt. För en timme sen satt vi i vårt rum med Olle , ovetandes om vad som skulle hända. Det känns som om det är så längesedan på ett vis för jag har glömt hur det kändes att leva ett normalt liv, ett liv utan en ångestklump i bröstet, ett liv utan sorg i hjärtat, ett liv då jag kunde andas med lätta andetag och ett liv där jag var så lycklig över vad vi hade åstadkommit. Idag är jag tacksam och på nåt sätt säkert lycklig över vad vi har, men den riktiga lyckan som jag kände då kommer att ta tid att få tillbaka. Det går aldrig att komma i från att vårt liv och vår tid med våra barn blev nersvärtad. Vi förlorade ovärderlig tid med våra barn, tid som vi aldrig kan få igen. Vi vet inte vad som hände våra barn dom två månaderna dom var borta från oss. Vi har missat viktiga milstolpar i deras utveckling, det första leendet, skrattet mm. Jag kommer aldrig glömma om det var julafton eller nyårsafton , kommer inte i håg eftersom den tiden är som en dimma känslomässigt.
Vi rinde till jourhemsfamiljen för att höra hur det var med våra älskade barn , och jag hör Olle i bakgrunden prata da-da språk . Det hade vi inte fått höra tidigare. Jag fick panik och och jag ville bara skrika rakt ut, skrika ut all helvetes förbannelse över Socialtjänsten och vad dom gjorde mot oss. jag grät och nästan hyperventilerade då jag insåg allt vi kommer att missa och framför allt att vi kom att missa den så viktiga anknytningsprocessen. Olle och Alva var då 3 månader och som nybliven mamma lever man ju i symbios med sitt/sina barn, jag ammade lite grann men dom fick även ersättning. Alla ni som fått barn vet hur det känns när man inte har ammat på ett tag , jag behöver inte säga mer...
Gud det händer ju så mycket hela tiden, och det gjorde så ont att veta att vi , som var /är föräldrar inte fick uppleva den tiden med våra tvillingar. Jag hade längtat så och verkligen sett fram emot att hela tiden få följa barnen och eftersom dom var tvillingar så var det extra spännande.
Den enda tröst vi hade under denna tid var att vi visste att barnen var i ett bra jourhem , hos människor som vi lärde oss att tycka om.
Vi har fått bilder på barnen från deras första jul , där sitter dom i varsin babysitter i kläderna som jag så omsorgsfullt hade valt dom skulle ha på sig på julafton . Skillnaden var den att dom inte satt i sitt egna hem, i sina egna babysitters och med sina egna föräldrar och sin storasyster. Deras första jul , vår första jul .
Jag har alltid älskat julen , för mig har den alltid varit och känts positiv och det har varit väldigt viktigt med traditioner , att det ska vara mysigt , varmt och tryggt är det jag vill att mina barn ska få med sig . Nu vet jag inte längre. Visst tiden läker alla sår , men som förr kommer det aldrig att kännas igen. Därför blev det ett ännu större trauma för mig då vi var utan tvillingarna hela julen.
Jag ska försöka återberätta allt , hur det gick till efter den 10 dec . Jag har antecknat vartenda ord som socialsekreterare X har sagt, samt enhetschef och andra socialsekreterare .Tyvärr har vi inte spelat in , men jag har antecknat antingen under samtalets gång eller direkt efter, så allt jag återberättar här är så som det sades .