Dagen då livet försvann....fortsättning 2
Vi får 5-10 min på oss att ta farväl , och om vi inte klarar det och ställer till med en scen, så låter dem oss veta att det sitter 3 poliser i rummet jämte som avhyser oss. Så omänskligt, så brutalt och hjärtlöst beteende.
Vi får direkt gå och packa i hop våra saker, ta farväl och sedan lämna sjukhuset. Jag minns att jag packar ner allt jag kan komma åt som är deras, för jag ser fortfarande inget av all gråt. Nappflaskor, snuttefiltar, kläder, nappar ,miniformdropparna till Olle ...jaaa ...
Vi kommer ut i korridoren och där står en sjukhusvagn och i den ligger Olle, socialsekreteraren håller i handtaget, och vi kan bara stå jämte och på avstånd titta på vårt älskade barn. Jag undrar om det finns någon nu som kan ge dem kärlek och närhet, när inte vi är hos dem . Om dom gråter och är ledsna vill jag försäkra mig om att det finns någon för dem .Socialsekreterarna verkar inte bry sig, säger att det ska nog bli bra, ingen frågar om barnen , rutiner, personligheter mm. Olles overall är urväxt och jag säger att han skulle få en ny i julklapp, men har inte hunnit köpa en ännu ,han måste ha en ny så han inte fryser. Jag går fram till Alva först, där hon ligger i sin säng. Hej då min älskade, mamma älskar dig vi ses snart igen, säger samma sak till Olle . Jag går och han följer mig med blicken. Jag kommer aldrig glömma hans blick...Man går inte ifrån sina barn, man överger inte sina barn!!!!!!!!! Och ändå var det just det vi tvingades att göra, det går emot allt !!! Jag slets i stycken inombords , mitt hjärta slets itu , vi var tvungna att gå, fick inte vara kvar . Vi gick....vi gick, men jag vet inte hur det gick till . Det sista jag hör är Olle som börjar gråta och den sista delen av mitt hjärta slocknade...mitt liv skulle från och med nu långsamt falla sönder. Och vårt helvetet på jorden hade precis börjat, ett helvete som skulle vara i 7 veckor ...fortsättning
Så fruktansvärt! Detta är nog det värsta jag någonsin hört talas om.
Jag blir så fruktansvärt förbannad när jag läser om detta! Är i verkligen i Sverige? Landet som ska vara såååååå fantastiskt! Nej , nu är jag helt övertygad om att Sverige är landet som gud glömde! Hoppas verkligen av hela mitt hjärta att ni får upprättelse <3
Sitter här helt stum i soffan, tårarna rinner hejdlöst o mitt hjärta det skriker!!!!!!! Jag blir så oerhört ledsen o illa berörd att jag mår illa. Älskade vän, hur orkade ni?? Senas idag pratade jag med min mamma om hur illa socialen sköter sina arbeten. Att folk som knarkar ska få ha sina barn för det är bra för föräldern, men barnen då??? På vilka grunder kom dom fram till att ta era små ifrån er??? Vem som helst kan väl förstå att de på bb inte ser alla sjukdommar eller skador, att man upptäcker vissa saker senare! oM MAN SÖKER hjälp o verkligen står på sig så brukar det vara ett tecken på att man INTE slår sina barn. Åh, fy fan alltså!!! Jag önskar såå att ni aldrig behövde uppleva den dagen Malin. Det skär i mitt hjärta att någon som du behövde uppleva detta. Jag vet ju att du bryr dig mer än någon att barn ska ha det bra o blir väldigt illa berörd av barn som far illa. Det har vi ju pratat om många ggr. Tänker på dig/er. <3
Ååååh Malin!!
Vi åkte förbi hemma hos Er härom dagen...o då sa jag till min sambo, ahh, det är här de bor...Minns när Du berättade att Du hade planer på eget, såg att Du tog steget, GRATTIS!
Jag blir liksom alla andra så förfärad att det får gå till så här...är det verkligen Sverige? Ja, i ett nötskal... Det finns fam där barnen verkligen far illa, föräldrar knarkar o dricker, men dessa utredningar läggs ner...har en nära bekant som gör allt för att få träffa sina barn men soc har givit mamma rätt att ha dem helt o dömt honom som olämplig förälder utan ett enda hembesök eller samtal med honom, går bara på hennes ord=(...
När jag läste vad Ni gått igenom fick jag en stor klump i magen o ringde direkt min sambo...när jag satt i Din frisörstol på Corinne och vi pratade om förlossningar, depressioner,viktuppgångar,våra underbara töser som var jämngamla, svärmödrar(ha,ha) Ni skulle åka till Sardinien om inte jag minns fel... Jag håller med Frida och önskar att Ni aldrig hade fått uppleva detta, det ska ingen få göra... Detta kommer jag att bära med mig, tänker på Er.
Jag läser, och kan inte för mitt liv förstå att det är möjligt. Jag kommer att läsa vidare!
Jag har nu länkat till din blogg och skriver det så att du ska veta. Du kan då se om det jag skrev känns okej. Kram
Åh, herregud. Läste med fasa och när jag förstod vilka det handlade om så blev det så olidligt. Hur kan det få gå till på detta omänskliga sätt! Många kramar. / Åsa
FY FAN! Det här är övermäktigt. Jag mår fysiskt illa och kan inte för mitt liv ens komma i närheten av hur dåligt ni måste må/mått! Det finns inte!
Jag dog en smula när min son dog, men man dör inte. Man måste kämpa vidare, men det innebär inte att man glömmer. Den innerliga sorgen kommer alltid att sitta i hjärtat och få strupen att snörpa ihop och tårarna att rinna över. Men man fortsätter.
Hoppas det är ok att även jag länkar till detta. Sprid vidare, pass along, fler borde läsa och se hur samhället fungerar. Otroligt!
Många kramar,
Lotta (som var på J's pass i morse och pratade trams om barn som kivas ;))
Så hemskt det ni drabbats av... Jag har inte ord. Jag har upplevt att mitt barn placerades frivilligt i familjehem (med hot om LVU om jag inte gick med på det) så det du skriver om hur det känns när ens barn tas ifrån en gör verkligen ont i mig och jag känner igen det... Detta är ett trauma man får bära med sig för resten av sitt liv för alla inblandade drabbade. Det är verkligen fruktansvärt vilka friheter Sveriges Socialtjänst tar sig!! Ser fram emot att få läsa hela din historia som verkligen griper tag. Bra att du berättar! Skickar styrkekramar!
FRUKTANSVÄRT - kan inte i min vildaste fantasi sätta mig in hur känslan är när detta händer. Gör ONT i hela kroppen. Jätte bra att du skriver om detta. Många styrkekramar till Er
Snälla skriv MER...låt världen och Sverige få veta att vi (Sverige) inte är landet där allting fungerar som det ska!!!!! Tidningarna kommer nu ta kontakt med dig och låta dig få berätta hur det egentligen va... TACK, för att ni delar med er, så att ni en dag, på något vis... kan gå vidare! <3
Usch, klarar inte läsa mer nu. Var inte beredd så här på morgonen innan jobbet! Har brutit ihop två gånger nu. Kommer sprida denna bloggen till ALLA jag träffar på. Tittar in igen i eftermiddag.
Kan inte hitta några tröstande ord... =(
Jag läser med förtvivlan. Kan inte ens försöka förstå vad ni fått utså. Ni är starka som orkar berätta! Allt kan bara bli bättre nu. Kram
Fy vad hemskt! Blir så arg på dessa människor.
Tycker så synd om er, allt ni gått igenom. Det måste vara fruktansvärt.
En värmande Kram skickar jag till er.
Jag gråter när jag läset detta, finns inga ord!!
Jag ryser i hela kroppen när jag läser din berättelse, det gör ont i varenda kroppsdel att veta vad ni gått igenom. Är man förälder själv så förstår man vad ni gått igenom och att behöver lämna bort sitt barn.
Om ni inte gjort något så är det här verkligen fruktansvärt, det är fan kidnappning!! Skaffa den bästa advokaten ni kan säger jag bara. Det är ERA barn. Fy fan viklen mardröm, kan verkligen tänka mig in i paniken när man blir anklagad och ingen tror än fastän man vet att man talar sanning. Fruktansvärt, polisanmäl ni med!!!
Jag skulle aldrig erkänna att jag gråter. Detta inlägg bevisar motsaten.
/Johan (stolt pappa till en 4-åring)
Hej!
Ni kan skratta er lyckliga som fick tillbaka era barn. Hade ni skrivit in er på utredingshem med dem hade ni aldrig fått dem tillbaka.
Läs boken "Sten och Ebba" sådant hade ert öde då varit som för barnen och föräldrarna i den boken.
Vänlig hälsning
Ulla Sturesdotter
