En liten strimma hopp
Onsdagen d. 15 dec har vi ett möte med en advokat i Falkenberg. Efter mötet åker jag och Jörgen ner till stan för att äta frukost på ett fik . Vi går även en sväng i affärer , det var ju snart jul och jag hade inte köpt en enda julklapp ännu. Jag gick och tittade i skyltfönster och det enda jag såg var bebiskläder överallt . Jag var flera gånger på väg att gå in och köpa något till Olle och Alva , som något slags hopp och markering att de snart skulle vara hemma igen. Alla i vår omgivning sa att barnen snart måste vara hemma ,ni ska se att de är hemma till jul . Hoppet är ju det sista som överger en , men någonstans så visste jag att så kommer det inte bli. Jag och Jörgen visste vilka vi hade att göra med , vi hade hört deras uttalanden, sett deras ansiktsutryck, upplevt en känsla som förmedlade hopplöshet, och utdömdhet. Jag gick ändå och tittade på julklappar, Olles overall......undra om den nya familjen hade köpt en ny till honom, bara han inte frös. Jag tänkte att jag skulle skicka med deras nyinköpta termoåkpåsar som de knappt hunnit använda , nästa gång vi träffade socialen , så att de inte skulle frysa , för det skulle bli kalla veckor framöver.
Vi gick som zombies , jag och Jörgen och jag såg bara lyckliga familjer med deras barn överallt, överallt !
Jag tänkte att ,ni vet inte hur bra ni har det, jag har också så där fina underbara barn, tre stycken faktiskt . Men dom är borta nu...... då kom det en attack av förtvivlan, sorg , och en obeskrivlig , överjävlig , panikångest !!! Jag stod inne i en galleria och fick ställa mig mot en vägg och bara skrika och hyperventilera i min halsduk. Jag brydde mig inte ens om folk tittade, jag brydde mig inte om något mer i mitt liv , bara om mina älskade barn. Längtan efter den grävde ett stort svart hål i mitt hjärta , jag gick med ett konstant illamående och hade yrselattacker pga, sömn och näringsbrist. Vi lullade runder där i Falkenberg och visste nog inte riktigt vad vi höll på med, men vi lyckades ändå på något sätt inhandla Ellas julklappar. Vi måste ha sett bedrövliga ut, vi hade inte sovit på 5 nätter.
Vi satt och försökte få ner våra baguetter , det var svårt att äta och att tugga , kunde bara dricka kaffe , så vi höll oss lite pigga. Det kändes lite hoppfullt ändå där vi satt. Vi hade fått träffa en advokat och nu skulle vi få hjälp att skipa rättvisa ....trodde vi . Jag hade sett alldeles för många amerikanska filmer , där advokaterna går in och slår näven i bordet och läser lusen av motståndarna. Det fungerar inte riktigt så i verkligheten. I verkligheten kan man i princip inte göra någonting när det handlar om socialen, åter igen denna maktlöshet. Men ändå så fanns det en liten strimma hopp långt där inne , eller så är det kanske hjärnans sätt att försvara en så man inte går under på riktigt. Den lilla, lilla strimma skulle snart slockna.
Jörgens mobil ringde. Vi får då reda på att det enda som nu återstod var att vi hade skakat våra barn, något annat fanns inte i nuläget. Allt var nu utrönt , alla prover var tagna , och nu fanns det inte mer att leta efter som förklaring på tvillingarnas skador. Jag blev helt paralyserad av skräck, jag fick inte luft, tänkte att nu är det kört, vi kommer aldrig att få tillbaka dem. Det lilla hopp jag hade haft hade nu ersatts av totalt mörker.
Vi reser oss upp , lämnar vårt kaffe och det som fanns kvar av vår frukost. Vi säger ingenting, men samma panik och förvivlan som jag känner i mitt hjärta , kan jag se i Jörgens ögon. Vi går till bilen, och kör mot Halmstad.
Vi gick som zombies , jag och Jörgen och jag såg bara lyckliga familjer med deras barn överallt, överallt !
Jag tänkte att ,ni vet inte hur bra ni har det, jag har också så där fina underbara barn, tre stycken faktiskt . Men dom är borta nu...... då kom det en attack av förtvivlan, sorg , och en obeskrivlig , överjävlig , panikångest !!! Jag stod inne i en galleria och fick ställa mig mot en vägg och bara skrika och hyperventilera i min halsduk. Jag brydde mig inte ens om folk tittade, jag brydde mig inte om något mer i mitt liv , bara om mina älskade barn. Längtan efter den grävde ett stort svart hål i mitt hjärta , jag gick med ett konstant illamående och hade yrselattacker pga, sömn och näringsbrist. Vi lullade runder där i Falkenberg och visste nog inte riktigt vad vi höll på med, men vi lyckades ändå på något sätt inhandla Ellas julklappar. Vi måste ha sett bedrövliga ut, vi hade inte sovit på 5 nätter.
Vi satt och försökte få ner våra baguetter , det var svårt att äta och att tugga , kunde bara dricka kaffe , så vi höll oss lite pigga. Det kändes lite hoppfullt ändå där vi satt. Vi hade fått träffa en advokat och nu skulle vi få hjälp att skipa rättvisa ....trodde vi . Jag hade sett alldeles för många amerikanska filmer , där advokaterna går in och slår näven i bordet och läser lusen av motståndarna. Det fungerar inte riktigt så i verkligheten. I verkligheten kan man i princip inte göra någonting när det handlar om socialen, åter igen denna maktlöshet. Men ändå så fanns det en liten strimma hopp långt där inne , eller så är det kanske hjärnans sätt att försvara en så man inte går under på riktigt. Den lilla, lilla strimma skulle snart slockna.
Jörgens mobil ringde. Vi får då reda på att det enda som nu återstod var att vi hade skakat våra barn, något annat fanns inte i nuläget. Allt var nu utrönt , alla prover var tagna , och nu fanns det inte mer att leta efter som förklaring på tvillingarnas skador. Jag blev helt paralyserad av skräck, jag fick inte luft, tänkte att nu är det kört, vi kommer aldrig att få tillbaka dem. Det lilla hopp jag hade haft hade nu ersatts av totalt mörker.
Vi reser oss upp , lämnar vårt kaffe och det som fanns kvar av vår frukost. Vi säger ingenting, men samma panik och förvivlan som jag känner i mitt hjärta , kan jag se i Jörgens ögon. Vi går till bilen, och kör mot Halmstad.
Kommentarer
Trackback
