Hem till ett tomt hus
Vi frågar då hur det blir med Ella om vi måste ha en övervakare till henne om vi kör hem till Halmstad ? Helt plötsligt behöver vi inte ha en sådan, tvärtemot vad de sa nere i Lund. Det var den första händelsen av otydliga besked, och oprofessionalitet. Det är horribelt att en tjänsteman kan ge så luddiga besked i ett tillstånd där våra liv hade rasat samman. Men det var bara början på förvirring, slarv,och avsaknad av någon strategi och rutiner.
Just då var jag världens minsta människa , totalt nertryckt och väldigt ynklig.
För dom som inte känner mig så är det det sista jag är. Jag är en människa som säger vad jag tycker, strider för orättvisor och det jag tror på ,och är inte rädd för att ta en konflikt . Nu var jag en liten , liten människa och en mamma som saknade sina barn så det gjorde ont. Vi ringer ner till Lund, där vi blir trevligt bemötta av personal som berättar att Alva mår bra mm. Ringer även till Halmstads lasarett för att höra om Olle, men det finns ingen med det namnet inlagd där.Jag frågar om och om igen om hon verkligen är säker på det , och jag får otrevliga och snäsiga svar tillbaka. Vi fattade aldrig att det var sekretess på Olle. Sjuksköterskan kunde bara ha sagt det, men i stället valde hon att låta krängd och dömande. Otroligt oproffsigt av henne. Jag var redan nertryckt i skorna , med världens darrigaste och ynkligaste röst och då hade ett vänligt bemötande känts väldigt skönt.
Vi ringer till polisen och efterlyser Olle, efter rekommendationer från sociala jouren, men de kan inte göra något.
Socialtjänsten har i efterhand erkänt att det skulle ha skötts på annat sätt , att det blev lite olyckligt. Hela den här historian är inget annat än olycklig från början tillslut , och deras "olyckligheter" skulle visa sig vara en serie av upprepningar under hela denna tiden.
Vi stannar i Markaryd tills lördagen, då jag och Jörgen beslutar oss för att åka själva till Halmstad , där våra vänner kommer hem till oss för stöd och tröst.Ella stannar hos min mamma till söndagen, då hon kör hem henne till oss. Under denna helg genomgår Olle undersökningar på Halmstads lasarett, det visade sig sedan att det var där han hade befunnit sig.
Jag och Jörgen kommer hem till vårt hus, ett hem som var som vi lämnade det. Tvillingarnas korgar stod där dom brukar, deras vagn, deras nappar som låg här och var och för att inte tala om deras dofter. Jag gick fram till deras korgar tog varsin filt och bara tryckte in min näsa och andades in barnen. Guuuud , som jag saknade dom !!! Jag och Jörgen bara stod där med varsin filt och skakade av gråt, dom fanns ju överallt, deras kläder på skötbordet , jag kunde inte ens förmå mig att tvätta deras kläder, för då försvann dom helt och hållet ifrån oss. Hade vi inte deras dofter kvar , så var dom definitivt borta. Det går inte att beskriva i ord hur stor saknaden var, det skriker i hela kroppen.
Jag tittade på deras korgar och föreställde mig att allt var som vanligt, att dom låg där dom skulle. Jag tänkte att om jag tänker det tillräckligt starkt så kanske det blir så. Jörgen sa att Olle och Alva snart skulle ligga där igen, något annat fanns inte. Det blev aldrig så eftersom de hade växt ur sina korgar den dagen då den äntligen kom hem.
Man får lite tårar i ögonen när man läser detta. Man förstår ju redan här att något är galet. Jag tycker att alla som varit inblandade i detta behöver be er om förlåtelse för att detta har hänt och även för deras bemötande av er. Tycker det är bra att du vill berätta din historia till oss andra, så man får veta hur det går till i sverige 2011.
Hoppas ni nu får lugn och ro, glömma det kommer ni nog aldrig att göra.
kramar till er alla från mig
Jag kan inte påstå att jag blivit en bättre människa av att följa ert öde men något har hänt inom mig som jag egentligen hade velat vara utan. Jag kan dock inte i min vildaste fantasi föreställa mig vad som har hänt inom er - blir man någonsin hel efter en sådan "erfarenhet"? Får man verkligen behandla barn och föräldrar på detta sätt - i Sverige - år 2011? Det är så sorgligt att läsa och ta till sig så att det gör ont i en. Rättvisa måste skipas!
Det gör så jävla ont att läsa! Jag förstår din känsla av att inte vilja tvätta något, för då försvinner dem. Jag känner det så väl!
Du, jag funderade även på om du inte skulle kontakta Mama. De brukar ju ha historier ur livet. Inte för att det är just det forumet du/ni vill nå, men det är kanske ett delsteg? Det når ju en del av befolkningen.
Var glada ni ska vara att ni har bägge släkter som stöttar och finns där. När vår son dog försvann min mans släkt! De hade så mycket annan skit att kasta på mig så de kunde inte ens stötta sin son. Otroligt obegripligt att människor, familj, kan reagera så.
Fortsätter att läsa! Kram
