treunderverk

Måndagen d. 13 dec har vi vårt första möte på socialkontoret på fm. Ella ska gå Lucia på dagis och har sett fram emot detta . Det är nu vi första gången får träffa X som blir utredare för vårt fall.
Vi kommer in till ett rum och vi får börja berätta lite om oss själva , jag tänker att dom måste väl ändå fatta att vi inte har kunnat göra det dom påstår. Jag hade med mig en väska med ännu mer kläder, jag ville inte att barnen skulle sakna något.
Vi fick då reda på att Olle genomgått samma undersökningar som Alva , och att man hittat liknande skador på honom också ,ej lika allvarliga. Detta skulle senare visa sig ha helt andra förklaringar än skakning .
Jag undrar då om hon driver med oss, om det är ett skämt ? !!!!
Hon tittar på oss bekymmersamt och skakar på huvudet , ser ut som om hon ska börja gråta och säger att nej det är inget skämt. Med anledning av det kommer dom nu att frivillig placera Ella. Då känns det som om jag håller på att svimma och tänker att ni rör inte henne , det går inte , ni rör henne inte . Jodå, hon ska placeras hos någon i vårt nätverk och hon får inte vara ensam med oss , för nu är vi en fara även för henne som hon säger. Vi hade blivit ombedda att ha med en kontaktnätslista på personer som dom kunde kontakta och fråga om oss. Vilken X slarvar bort under mötets gång. Så viktig var den.
Jag ringer min mamma som får gå från sitt jobb och kasta sig i bilen för att köra till Halmstad för att ta Ella med sig. Vi ska även på polisförhör samma dag, och vi förklarar att Ella ska gå Lucia och förväntar sig att hennes mamma och pappa är där då. Det tas det ingen hänsyn till , utan jag och Jörgen får åka ner till polisstationen efter mötet. Min kusin kommer upp och får gå med till dagis, likaså min mamma. Jörgen går först in till förhör som varar i 2 timmar och han hinner precis bli klar så han kan vara med på Luciafirandet. Sedan är det min tur och då min lilla Ella går Lucia sitter jag i förhör hos polisen . Jag vet att jag svek henne , hon var så ledsen och besviken att jag inte var där. Det gjorde så ont i mitt hjärta att se hennes besvikelse eftersom det jag tvingades göra går emot allt jag normalt sett aldrig skulle göra.
Efter förhöret som går bra , hade en mycket trevlig och förstående förhörsutredare som verkade uppriktigt ledsen för vår skull, så åker jag hem och packar en väska med kläder till Ella och en med leksaker mm.
Ella får hjälpa till, och jag gråter medans jag packar, försöker le och verka glad och uppmuntrande , men Ella ser att jag är ledsen . Alla är ledsna , det är en fruktansvärd, onaturlig och omänsklig situation.
På med hennes jacka och skor och Jörgen lastar ut hennes väskor i mammas bil. Vi undrar hur länge detta vansinne ska pågå och vi hoppas att allt ska vara löst till jul. Tänk vilken julklapp det hade varit att få hem alla barnen , jag hade aldrig mer velat ha något annat i mitt liv, om vi bara fick hem våra barn. Men så skulle det inte bli.
Vi står på trappen och ser även hon försvinna från oss. Vi vänder och går in , kramar hårt varandra och bryter i hop . Nu är vi helt ensamna i vårt alldeles för stora hus , nu har vi inga barn kvar . Från tre barn till inga alls på bara några dagar. Jag kommer aldrig att kunna beskriva det tillräckligt mycket i ord , bara om jag skriker rakt ut i världens värsta och hemskaste vrål , kan jag komma lite i närheten av hur det kändes.
Vad i h-vete har vi gjort för ont i livet för att förtjäna denna fruktansvärda tortyr.
Nu börjar ett liv fyllt med jobb, jobb och åter jobb med att försöka få tag på experter som kan hjälpa oss att hitta orsaken till barnens skador. Tusentals timmar vid datorn , hundratals timmar i telefon.
Vi kom att få föra en tröstlös kamp, där vi var helt ensamna och utlämnade åt socialtjänsten.
Vi sov inte en hel natt på en veckas tid , jag låg  bara och tänkte på mina barn , hur dom mådde och var dom var.Ella ringer hem varje kväll och är förtvivlad och vill hem, hon gråter så hon knappt får luft . Där kan vi bara sitta och inget göra. Man utsätter inte sitt barn för en sådant trauma , men vi kunde bara se på hur socialtjänsten långsamt bröt ner Ella. Det är klart att hon hade det bra hos mormor , men det är ju aldrig detsamma som ens föräldrar, och det gick bra dom första nätterna men sen började denna förtvivlan kväll efter kväll. I tre veckor hade hon det så, fast att vi vädjade till socialen om att hon skulle få komma hem. Vi fick då till svar att Ella har det bra nu, hon är hos mormor och ska så förbli. Så länge det finns våld i hemmet får hon inte komma hem.
Socialsekreterare X sa också att barn inte far illa av att bli omhändertagna och placerade, det visste hon efter alla hennes år hon jobbat som socialsekreterare , och hon hade aldrig sett att barn skulle fara illa av det.
Hon sa även att Ella bara var frivilligt placerad, och att vi kunde åka och hämta henne när vi ville, men då skulle hon inte bli hemma så länge för då kom dom direkt och tog henne , och då kunde även hon bli ett LVU fall.
Vi tog det som ett hot, och vågade naturligtvis inte utsätta Ella för det. Hennes utredning kunde ta upp till 4 månader sa hon. Det är ohållbart menade jag för då har ni knäckt henne totalt.
Sedan undrade X hur vi tänkte göra om vi skulle åka och hämta henne ? Jag svarade att det skulle vi aldrig våga, vi kunde inte utsätta Ella för det, vi gör bara som ni säger för vi vågar inget annat. Jag sa att ni på socialtjänsten har en sån otrolig makt. Då svarar X : Jaaa, vi har makt , det har vi . Det är inget annat än maktmissbruk att sitta och säga det till mig i min utsatta situation. Jag vill även tillägga att både jag och Jörgen hela tiden har varit väldigt sammarbetsvilliga, aldrig brusat upp, och gjort precis som dom sagt till oss. Ärligt talat , eftersom vi visste vilken makt dom hade över vårt liv och våra barn och att de var i stånd att bete sig hur som helst , att vända och vrida på allt så att det alltid blev till deras fördel och till vår nackdel. I princip så hade dom skrämt skiten ur oss, vi var rädda för dem.Varje gång de ringde skyddat nummer kom illamåendet över mig, för vi visste att när samtalet var slut kommer vi att må ännu sämre. Det var aldrig några glädjande besked, utan bara dessa anklagelser, hot,lögner, egna tolkningar och teorier och psykningar.