Dagen då livet försvann
På kvällen den 10 dec , då vi är hos Jörgens föräldrar med släkt som har mött upp för tröst, ringer en socialsekreterare upp oss och meddelar att Olle nu är kommen till Halmstad. Han har ätit och fått ny blöja. Det var det sista vi hörde om Olle den helgen, för sen var han försvunnen.
Vi frågar då hur det blir med Ella om vi måste ha en övervakare till henne om vi kör hem till Halmstad ? Helt plötsligt behöver vi inte ha en sådan, tvärtemot vad de sa nere i Lund. Det var den första händelsen av otydliga besked, och mycket oproffsigt . Det är horribelt att en tjänsteman kan ge så luddiga besked i ett tillstånd där våra liv hade rasat samman. Men det var bara början på förvirring, slarv,och avsaknad av någon strategi och rutiner.
Just då var jag världens minsta människa , totalt nertryckt och väldigt ynklig.
För dom som inte känner mig så är det det sista jag är. Jag är en människa som säger vad jag tycker, strider för det jag tror på och är inte rädd för att ta en konflikt . Nu var jag en liten , liten människa och en mamma som saknade sina barn så det gjorde ont. Vi ringer ner till Lund, där vi blir trevligt bemötta av personal som berättar att Alva mår bra mm. Ringer även till Halmstads lasarett för att höra om Olle, men det finns ingen med det namnet inlagd där.Jag frågar om och om igen om hon verkligen är säker på det , och jag får otrevliga och snäsiga svar tillbaka. Vi fattade aldrig att det var sekretess på Olle. Sjuksköterskan kunde bara ha sagt det, men i stället valde hon att låta krängd och dömande. Otroligt oproffsigt av henne. Jag var redan nertryckt i skorna , med världens darrigaste och ynkligaste röst , så hade ett vänligt bemötande känts väldigt skönt.
Vi ringer till polisen och efterlyser Olle, efter rekommendationer från sociala jouren.
Socialtjänsten har i efterhand erkänt att det skulle ha skötts på annat sätt , att det blev lite olyckligt. Hela den här historian är inget annat än olycklig från början tillslut , och deras "olyckligheter" skulle visa sig vara en serie av upprepningar under hela denna tiden.
Vi stannar i Markaryd tills lördagen, då jag och Jörgen beslutar oss för att åka själva till Halmstad , där våra vänner kommer hem till oss för stöd och tröst.Ella stannar hos min mamma till söndagen, då hon kör hem henne till oss. Under denna helg genomgår Olle undersökningar på Halmstads lasarett, det visade sig sedan att det var där han hade befunnit sig.
Jag och Jörgen kommer hem till vårt hus, ett hem som var som vi lämnade det. Tvillingarnas korgar stod där dom brukar, deras vagn, deras nappar som låg här och var och för att inte tala om deras dofter. Jag gick fram till deras korgar tog varsin filt och bara tryckte in min näsa och andades in barnen. Guuuud , som jag saknade dom !!! Jag och Jörgen bara stod där med varsin filt och skakade av gråt, dom fanns ju överallt, deras kläder på skötbordet , jag kunde inte ens förmå mig att tvätta deras kläder, för då försvann dom helt och hållet ifrån oss. Hade vi inte deras dofter kvar , så var dom definitivt borta.
Jag tittade på deras korgar och föreställde mig att allt var som vanligt, att dom låg där dom skulle. Jag tänkte att om jag tänker det tillräckligt starkt så kanske det blir så. Jörgen sa att Olle och Alva snart skulle ligga där igen, något annat fanns inte.
Måndagen d. 13 dec har vi vårt första möte på socialkontoret på fm. Ella ska gå Lucia på dagis och har sett fram emot detta . Det är nu vi första gången får träffa X som blir utredare för vårt fall.
Vi kommer in till ett rum och vi får börja berätta lite om oss själva , jag tänker att dom måste väl ändå fatta att vi inte har kunnat göra det dom påstår. Jag hade med mig en väska med ännu mer kläder, jag ville inte att barnen skulle sakna något.
Vi fick då reda på att Olle genomgått samma undersökningar som Alva , och att man hittat liknande skador på honom också ,ej lika allvarliga. Detta skulle visa sig ha helt andra förklaringar än skakning .
Jag undrar då om hon driver med oss, om det är ett skämt ? !!!!
Hon tittar på oss bekymmersamt och skakar på huvudet , ser ut som om hon ska börja gråta och säger att nej det är inget skämt. Med anledning av det kommer dom nu att frivillig placera Ella. Då känns det som om jag håller på att svimma och tänker att ni rör inte henne , det går inte , ni rör henne inte . Jodå, hon ska placeras hos någon i vårt nätverk och hon får inte vara ensam med oss , för nu är vi en fara även för henne som hon säger. Vi hade blivit ombedda att ha med en kontaktnätslista på personer som dom kunde kontakta och fråga om oss. Vilken x slarvar bort under mötets gång. Så viktig var den.
Jag ringer min mamma som får gå från sitt jobb och kasta sig i bilen för att köra till Halmstad för att ta Ella med sig. Vi ska även på polisförhör samma dag, och vi förklarar att Ella ska gå Lucia och förväntar sig att hennes mamma och pappa är där då. Det tas det ingen hänsyn till , utan jag och Jörgen får åka ner till polisstationen efter mötet. Min kusin kommer upp och får gå med till dagis, likaså min mamma. Jörgen går först in till förhör som varar i 2 timmar och han hinner precis bli klar så han kan vara med på Luciafirandet. Sedan är det min tur och då min lilla Ella går Lucia sitter jag i förhör hos polisen . Jag vet att jag svek henne , hon var så ledsen och besviken att jag inte var där. Det gjorde så ont i mitt hjärta att se hennes besvikelse eftersom det jag tvingades göra går emot allt jag normalt sett aldrig skulle göra.
Efter förhöret som går bra , hade en mycket trevlig och förstående förhörsutredare som verkade uppriktigt ledsen för vår skull, så åker jag hem och packar en väska med kläder till Ella och en med leksaker mm.
Ella får hjälpa till, och jag gråter medans jag packar, försöker le och verka glad och uppmuntrande , men Ella ser att jag är ledsen . Alla är ledsna , det är en fruktansvärd, onaturlig och omänsklig situation.
På med hennes jacka och skor och Jörgen lastar ut hennes väskor i mammas bil. Vi undrar hur länge detta vansinne ska pågå och vi hoppas att allt ska vara löst till jul. Tänk vilken julklapp det hade varit att få hem alla barnen , jag hade aldrig mer velat ha något annat i mitt liv om vi bara fick hem våra barn. Men så skulle det inte bli.
Vi står på trappen och ser även hon försvinna från oss. Vi vänder och går in , kramar hårt varandra och bryter i hop . Nu är vi helt ensamna i vårt alldeles för stora hus , nu har vi inga barn kvar , från tre barn till inga alls på bara några dagar. Jag kommer aldrig att kunna beskriva det tillräckligt mycket i ord , bara om jag skriker rakt ut i världens värsta och hemskaste vrål , kan jag komma lite i närheten av hur det kändes.
Vad i h-vete har vi gjort för ont i livet för att förtjäna denna fruktansvärda tortyr.
Nu börjar ett liv fyllt med jobb, jobb och åter jobb med att försöka få tag på experter som kan hjälpa oss att hitta orsaken till barnens skador. Tusentals timmar vid datorn , hundratals timmar i telefon.
Vi kommer att få föra en tröstlös kamp, där vi var helt ensamna och utlämnade åt socialtjänsten.
Vi sover inte en hel natt på en veckas tid , jag ligger bara och tänker på mina barn , hur dom mår och var dom är.Ella ringer hem varje kväll och är förtvivlad och vill hem, hon gråter så hon knappt får luft . Där kan vi bara sitta och inget göra. Man utsätter inte sitt barn för en sådant trauma , men vi kunde bara se på hur socialtjänsten långsamt bröt ner Ella. Det är klart att hon hade det bra hos mormor , men det är ju aldrig detsamma som ens föräldrar, och det gick bra dom först nätterna men sen började denna förtvivlan kväll efter kväll. I tre veckor hade hon det så, fast att vi vädjade till socialen om att hon skulle få komma hem. Vi fick då till svar att Ella har det bra nu, hon är hos mormor och ska så förbli. Så länge det finns våld i hemmet får hon inte komma hem.
Socialsekreterare X sa också att barn inte far illa av att bli omhändertagna och placerade, det visste hon efter alla hennes år hon jobbat som socialsekreterare , och hon hade aldrig sett att barn skulle fara illa av det.
Hon sa även att Ella bara var frivilligt placerad, och att vi kunde åka och hämta henne när vi ville, men då skulle hon inte bli hemma så länge för då kom dom direkt och tog henne , och då kunde även hon bli ett LVU fall.
Vi tog det som ett hot, och vågade naturligtvis inte utsätta Ella för det. Hennes utredning kunde ta upp till 4 månader sa hon. Det är ohållbart menade jag för då har ni knäckt henne totalt.
Sedan undrade X hur vi tänkte göra om vi skulle åka och hämta henne ? Jag svarade att det skulle vi aldrig våga, vi kan inte utsätta Ella för det, vi gör bara som ni säger för vi vågar inget annat. Jag sa att ni på socialtjänsten har en sån otrolig makt. Då svarar X : Jaaa, vi har makt , det har vi . Det är inget annat än maktmissbruk att sitta och säga det till mig i min utsatta situation. Jag vill även tillägga att både jag och Jörgen hela tiden har varit väldigt sammarbetsvilliga, aldrig brusat upp, och gjort precis som dom sagt till oss. Ärligt talat , eftersom vi visste vilken makt dom hade över vårt liv och våra barn och att de var i stånd att bete sig hur som helst , att vända och vrida på allt så att det alltid blev till deras fördel och till vår nackdel. I princip så hade dom skrämt skiten ur oss, vi var rädda för dem.Varje gång de ringde skyddat nummer kom illamåendet över mig, för vi visste att när samtalet är slut kommer vi att må ännu sämre. Det var aldrig några glädjande besked, utan bara dessa anklagelser, hot,lögner, egna tolkningar och teorier och psykningar.
Jag vet inte hur många gånger som jag har bönat och bett om att få hem Ella, men det har varit böner för döva öron.
Ella skulle genomgå samma undersökningar som tvillingarna, och jag ville vara med och hålla hennes hand under CT ,MR och skelettröntgen. Hon var förtvivlad och var så rädd och grät. Varken jag eller Jörgen fick det eftersom vi var en fara för henne, men Ella var förtvivlad, och än en gång fick vi ljuga och svika henne då hon verkligen hade behövt oss. Det är som ett stort sår i mitt hjärta att jag tvingats göra så mot henne. Det begriper väl varenda människa att ett barn vill ha mamma och pappa nära då dom är rädda och ledsna.
Vi fick aldrig reda på att Ella skulle bli fotograferad i bara trosorna på sjukhuset . Det var vår fulla rätt som föräldrar att bli informerade om det. Ella var inte LVU:ad och därför hade vi fortfarande rätt att få veta . Jag hade aldrig tillåtigt någon att ta kort på min dotter i det närmaste halvnaken ! Där stod hon i bara trosor med en skylt framför sig med namn och personnummer som en brottsling med sorgsen blick. Hur i H-vete kan man
utsätta ett litet barn för det ? Än en gång är det ett verk av socialtjänsten , det är så man mår illa ! Ja , jag kan säga att jag blev förtvivlad när jag några månader senare först fick se bilderna. Dom har letat efter minsta lilla reva och blåmärke , jag vet inte hur många bilder dom tagit . Fruktansvärda närbilder på hennes kroppsdelar.
Jag sa till X att ni måste släppa hem henne när provsvaren kommer för dom kommer visa negativt.
Men då handlade det helt plötsligt inte om våld längre utan nu påstod hon att Ella var traumatiserad, för hon hade fått bevittna en sådan fruktansvärd misshandel i hemmet där hon sett hur jag och Jörgen stått och skakat våra tvillingar, hon skulle kanske aldrig mer komma hem , sa hon.
X har hela tiden fantiserat i hop olika scenario i sitt huvud om hur vi har misshandlat/skakat våra barn . Hon har även sagt både till mig och Jörgen samt till min mamma att, vi har skakat våra barn så dom kan ha fått allvarliga hjärnskador och kanske aldrig mer blir sig lika igen .
Inte någonstans står det i någon läkarrapport att barnen har fått allvarliga hjärnskador , eller inte ens hjärnskador. Men det har dom enligt X , för hon har tolkat läkarjournalerna lite som hon vill , för att det skulle stämma överens med hennes utredning. Vi har frågat läkarna nu i efterhand om dom verkligen har haft/har hjärnskador och enligt läkarna har de inte haft det. Eftersom vi fick höra det så många gånger så trodde vi ju på vad hon sa , och var naturligtvis helt utom oss och förtvivlade. Hela julen gick vi och trodde det , för det var en av de sista sakerna vi fick höra innan socialtjänsten tog julledigt.
X har även skrivit att barnen har hjärnskador i sin utredning, så det står svart på vitt och blir svårt att förneka.
X har skrivit i sin utredning att barnen hade svullnad i hjärnan och tagit med en text från Socialstyrelsen , där man kan läsa att svullnad i hjärnan/hjärnödem är typiska tecken på Shaken baby syndrom.
Sedan kan man läsa i samma utredning i en läkarrapport att barnen inte har påvisat något hjärnödem.
X har även ifrågasatt min systers förmåga att ta hand om två så små hjärnskadade barn som hon sa till min mamma.
Vad F-n vet hon för det första om min systers förmåga ! För det andra så var dom aldrig hjärnskadade !
Ellas provsvar kom och dom visade mycket riktigt ingenting . Nu vill vi ha hem henne , sa vi. Men det bevisade ingenting för vi kunde ha misshandlat henne ändå sa X. Herregud , Ella har fått gå igenom ett psykiskt lidande för ingenting !!!! Det spelade ändå ingen roll , men att utsätta henne för allt detta det kunde dom göra.
Det som gör mig så ont är att Ellas omhändertagande/frivillig placering har varit helt ogrundat, eftersom dom tog henne pga. Olles påstådda skador. Men enligt rättsläkaren går det inte att säga att Olle varit utsatt för skakning , utan kan ha andra förklaringar . Vad socialtjänsten i Halmstad har gjort mot Ella borde betraktas som rent brottsligt.
Vi har i frågasatt hur dom kan tro att vi är kapabla till att lyfta 23 kilo som Ella väger och skaka henne så hon får Shaken baby syndrom ? Eftersom det var det dom anklagade oss för. Vi fick höra att vi kunde ha tagit henne i benen och svingat henne runt i rummet, drämt hennes huvud i väggen . Jag blev helt stum.....hur kan man bara komma på den tanken ?
Då jag bönat och bett om att få hem Ella , eftersom vi också ansåg att var det någonsom tog skada av detta så var det hon , så fick vi hela tiden höra att Ella hade ett skyddsbehov. Det är så sjukt ! Vi hade BVC som kontaktperson på vår lista, men inte en enda gång ringde de och frågade barnsjuksköterskan om oss, Ella eller tvillingarna. För där fanns inget negativt att hämta. Är det någon som ser om det skulle råda missförhållanden eller våld i hemmet så är det väl ändå BVC ? Barnsjuksköterskan vittnade till vår fördel i Förvaltningsrätten.
Sedan var det dags för dagis att bli utfrågade. Personalen har berättat att dom kände sig pressade och stressade utav X frågor, då personalen inte fick tänka efter utan skulle svara direkt på x frågor. X fiskade enbart efter negativa saker om oss, och var inte intresserad om det fanns något som var positivt. Däremot fick personalen själva berätta och plocka fram det positiva på eget initiativ , och var även tydliga med att det var viktigt att det dom sa om Ella skulle komma med i utredningen. Vilket var många positiva saker. X läste upp protokollet och personalen fick godkänna det. Vad som hände sedan var att X valde att plocka bort just dom raderna om Ella i utredningen som skulle upp till Socialnämnden och till Förvaltningsrätten. Det tycker vi kallas både för censurering och manipulering utav utredning. Ett tjänstefel så det bara smäller om det !
Jag tog kontakt med rektorn eftersom vi blev så besvikna på dagis ,att dom inte kunnat säga något positivt om Ella, det var då det framkom att det fanns två versioner , och två papper med 2 olika skrifter. Rektorn rinde enhetschefen men denne ville först inte kännas vid att det gått till så . Vi undrar vad som hände sedan och om det är chefens skyldighet att gå vidare med detta.
Det verkar som om det var ett försök till att sätta en kil emellan oss och dagis, hade inte jag ringt rektorn så hade vi aldrig fått reda på vad X hade gjort.
Den andra händelsen och den är den allvarligaste av dem alla, är när X sitter och läser ur mina journalanteckningar från min kurator för min mamma . De anteckningarna handlade dessutom om min mamma.
Sommaren 2010 gick jag och pratade hos en kurator, om min relation med min mamma. Vi hade även en konflikt den sommaren och jag behövde prata med någon för att veta hur jag skulle hantera situationen. Detta var inget jag försökte dölja , tvärtom så skrev jag ner min kurators namn på kontaktnätslistan som socialen fick på första mötet. Både jag och Jörgen har varit öppna och ärliga mot socialen ända från början , eftersom vi inte har något att dölja .
Måndagen d. 27 dec har vi ett bokat möte med enhetschefen på socialen, där vi måste få honom att förstå hur galet allt detta var , men framför allt att vi var fruktansvärt oroliga för Ellas psykiska hälsa.
Vi var hos min syster i Skåne över julen , och på måndagen skulle vi åka till Halmstad. Ella fick bli kvar hos min syster, för att senare åka till mormor i Markaryd. På fm ringer min mamma och är uppriven och förtvivlad och jätteledsen. Jag får en klump i magen och undrar oroligt vad det är?
Det visar sig att X har ringt och undrat hur julen var , och mamma svarar att den var fruktansvärd.
Sedan säger X till min mamma att vi har gått bakom ryggen på socialen. Att jag och mamma har gått bakom ryggen inte varit ärliga och berättat om vår konflikt. Mamma undrar vad det har med saken att göra , och menar att det får ju stå för mig om jag har behövt gå och prata. Hon upplevde det aldrig som en konflikt svarar hon.
Då börjar X att läsa ett stycke ur min journal som handlar om mina känslor och funderingar kring min mamma, som naturligtvis gör henne ledsen. X avslutar med att fråga min mamma hur hon tycker att det känns att veta att jag (Malin) tycker så om min mamma ? Mamma svarar att X är en hjärtlös person .
Jag blir chockad då jag hör vad hon gjort och fattar att det här är sekretessbrott.
Vi informerar chefen om hur X har agerat och bemött oss under dessa veckor och undrar om det verkligen är tillåtet att agera som hon gjort. Han slår i från sig kritiken, han vill inte lyssna utan menar att om vi har synpunkter på X så får vi vända oss till Socialstyrelsen, det här är inget han kommer att ta . Enligt hans mening har X gjort en alldeles utmärkt utredning och han kan inte tro att allt vi påstår är sant. Vår advokat är närvarande på detta mötet och hon menar att varför skulle vi ljuga om detta ? Det vinner vi ju inget på.
Diskussionen om Ella och hennes hälsa och välbefinnade var lönlöst att diskutera, det var som att prata till en vägg. Vi tycker att det är oroväckande att en chef på en mottagning inom socialtjänsten inte är benägen till att lyssna och ta till sig kritik , när man inte kan se en människa i ögonen utan hela tiden måste flacka runt med blicken,är man inte ärlig och har inte rent mjöl i påsen. Jag har iallafall väldigt svårt att lita på sådana människor .
Denna människa hade vårt liv i sina händer .
Det är även oroväckande att vi som föräldrar som känner vårt barn bäst , slår larm om Ellas hälsa och socialen bryr sig inte. Det dom gjort mot vår Ella borde vara kriminellt och även straffbart !
Jag informerar chefen om sekretessbrottet samma dag , och då först blir han lite intresserad och börjar anteckna.
Jag undrar om han tycker att det är ok ? Det tycker han inte.
Vi undrar däremot om han har gått vidare med detta. För vi anser att det är så pass allvarligt att det inte går att ignorera.
Detta var X andra försök med att skapa oro i lägret, att försöka sätta en kil mellan mig och min mamma, att medvetet försöka fördärva en relation som nu hade blivit bra , genom att vara elak och beräknande.
Nu blev det inte så , för vi hade större problem än vad jag sagt om min mamma hos min kurator. Vår teori är att ,
X strategi var att bryta ner min mamma så att hon skulle vända mig ryggen och inte vilja ta hand om Ella , vi skulle bli förtvivlade och då krypa fram och erkänna trodde hon . Hon sa till min mamma en gång att jag och Jörgen levde i förnekelse, det gör man då man begått en sådan allvarlig handling, man förnekar. Vi visste inte om det själva att vi hade gjort det , sa hon för vi hade förträngt det.
Även det tycker vi är oroväckande att hon tar sig friheten att diskutera mig och Jörgen med min mamma !
Hon sa att skaka sina barn det gör man när man är trött utpumpad och inte har fått sova, då skakar man sina barn, och man menar inget illa , och att det var vanligare att skaka sina barn om man har tvillingar. Vi undrade om hon hade belägg för det sista. Eller om det var ännu en sak hon själv hittade på för att det lät bra och såg bra ut i hennes utredning.
Jag svarade att det får stå för henne , i vår värld beter man sig inte så, för en normal människa har spärrar. Jag skulle annars vara en fara för allmänheten så fort jag var trött och inte fått sova . Och vem vet jag kanske skulle slå ner första bästa jag såg. Det spelade heller ingen roll från vilket samhällsskikt man kom i från för detta kunde vem som helst göra enligt henne.
Ok, vem som helst , då gäller ju det alla om det är vem som helst. Då är ju alla människor tickande bomber , även X själv ....för hon sa vem som helst.
Det absolut värsta i hela denna tragiska historia med socialtjänsten är att dom hade dömt oss från början. I deras ögon var vi skyldiga. Det fanns ingen annan förklaring enligt de , till barnens "skador" , för dom tolkade ju läkarjournalerna som dom ville . Det fanns/finns andra förklaringar, men inte en enda gång har dom velat lyssna på det.
När man som socialsekreterare står och fantiserar om vad hon tror att vi har gjort , ja då hade hon ju redan bestämt sig för vad hon ansåg. Att arbeta på en myndighet och bara vilja sätta dit människor är ytterst beklagligt men även farligt. En sådan människa har valt helt fel yrke.
Hur kan man vilja sätta dit en barnfamilj, och inte vilja hjälpa dem istället , att stötta, se på andra förklaringar mm. Jag förstår det inte. Hur är man då funtad som människa ?
Den här människan har förstört så mycket för vår familj, och jag vet att det finns fler därute som har liknande erfarenheter av X.
Vi frågar då hur det blir med Ella om vi måste ha en övervakare till henne om vi kör hem till Halmstad ? Helt plötsligt behöver vi inte ha en sådan, tvärtemot vad de sa nere i Lund. Det var den första händelsen av otydliga besked, och mycket oproffsigt . Det är horribelt att en tjänsteman kan ge så luddiga besked i ett tillstånd där våra liv hade rasat samman. Men det var bara början på förvirring, slarv,och avsaknad av någon strategi och rutiner.
Just då var jag världens minsta människa , totalt nertryckt och väldigt ynklig.
För dom som inte känner mig så är det det sista jag är. Jag är en människa som säger vad jag tycker, strider för det jag tror på och är inte rädd för att ta en konflikt . Nu var jag en liten , liten människa och en mamma som saknade sina barn så det gjorde ont. Vi ringer ner till Lund, där vi blir trevligt bemötta av personal som berättar att Alva mår bra mm. Ringer även till Halmstads lasarett för att höra om Olle, men det finns ingen med det namnet inlagd där.Jag frågar om och om igen om hon verkligen är säker på det , och jag får otrevliga och snäsiga svar tillbaka. Vi fattade aldrig att det var sekretess på Olle. Sjuksköterskan kunde bara ha sagt det, men i stället valde hon att låta krängd och dömande. Otroligt oproffsigt av henne. Jag var redan nertryckt i skorna , med världens darrigaste och ynkligaste röst , så hade ett vänligt bemötande känts väldigt skönt.
Vi ringer till polisen och efterlyser Olle, efter rekommendationer från sociala jouren.
Socialtjänsten har i efterhand erkänt att det skulle ha skötts på annat sätt , att det blev lite olyckligt. Hela den här historian är inget annat än olycklig från början tillslut , och deras "olyckligheter" skulle visa sig vara en serie av upprepningar under hela denna tiden.
Vi stannar i Markaryd tills lördagen, då jag och Jörgen beslutar oss för att åka själva till Halmstad , där våra vänner kommer hem till oss för stöd och tröst.Ella stannar hos min mamma till söndagen, då hon kör hem henne till oss. Under denna helg genomgår Olle undersökningar på Halmstads lasarett, det visade sig sedan att det var där han hade befunnit sig.
Jag och Jörgen kommer hem till vårt hus, ett hem som var som vi lämnade det. Tvillingarnas korgar stod där dom brukar, deras vagn, deras nappar som låg här och var och för att inte tala om deras dofter. Jag gick fram till deras korgar tog varsin filt och bara tryckte in min näsa och andades in barnen. Guuuud , som jag saknade dom !!! Jag och Jörgen bara stod där med varsin filt och skakade av gråt, dom fanns ju överallt, deras kläder på skötbordet , jag kunde inte ens förmå mig att tvätta deras kläder, för då försvann dom helt och hållet ifrån oss. Hade vi inte deras dofter kvar , så var dom definitivt borta.
Jag tittade på deras korgar och föreställde mig att allt var som vanligt, att dom låg där dom skulle. Jag tänkte att om jag tänker det tillräckligt starkt så kanske det blir så. Jörgen sa att Olle och Alva snart skulle ligga där igen, något annat fanns inte.
Måndagen d. 13 dec har vi vårt första möte på socialkontoret på fm. Ella ska gå Lucia på dagis och har sett fram emot detta . Det är nu vi första gången får träffa X som blir utredare för vårt fall.
Vi kommer in till ett rum och vi får börja berätta lite om oss själva , jag tänker att dom måste väl ändå fatta att vi inte har kunnat göra det dom påstår. Jag hade med mig en väska med ännu mer kläder, jag ville inte att barnen skulle sakna något.
Vi fick då reda på att Olle genomgått samma undersökningar som Alva , och att man hittat liknande skador på honom också ,ej lika allvarliga. Detta skulle visa sig ha helt andra förklaringar än skakning .
Jag undrar då om hon driver med oss, om det är ett skämt ? !!!!
Hon tittar på oss bekymmersamt och skakar på huvudet , ser ut som om hon ska börja gråta och säger att nej det är inget skämt. Med anledning av det kommer dom nu att frivillig placera Ella. Då känns det som om jag håller på att svimma och tänker att ni rör inte henne , det går inte , ni rör henne inte . Jodå, hon ska placeras hos någon i vårt nätverk och hon får inte vara ensam med oss , för nu är vi en fara även för henne som hon säger. Vi hade blivit ombedda att ha med en kontaktnätslista på personer som dom kunde kontakta och fråga om oss. Vilken x slarvar bort under mötets gång. Så viktig var den.
Jag ringer min mamma som får gå från sitt jobb och kasta sig i bilen för att köra till Halmstad för att ta Ella med sig. Vi ska även på polisförhör samma dag, och vi förklarar att Ella ska gå Lucia och förväntar sig att hennes mamma och pappa är där då. Det tas det ingen hänsyn till , utan jag och Jörgen får åka ner till polisstationen efter mötet. Min kusin kommer upp och får gå med till dagis, likaså min mamma. Jörgen går först in till förhör som varar i 2 timmar och han hinner precis bli klar så han kan vara med på Luciafirandet. Sedan är det min tur och då min lilla Ella går Lucia sitter jag i förhör hos polisen . Jag vet att jag svek henne , hon var så ledsen och besviken att jag inte var där. Det gjorde så ont i mitt hjärta att se hennes besvikelse eftersom det jag tvingades göra går emot allt jag normalt sett aldrig skulle göra.
Efter förhöret som går bra , hade en mycket trevlig och förstående förhörsutredare som verkade uppriktigt ledsen för vår skull, så åker jag hem och packar en väska med kläder till Ella och en med leksaker mm.
Ella får hjälpa till, och jag gråter medans jag packar, försöker le och verka glad och uppmuntrande , men Ella ser att jag är ledsen . Alla är ledsna , det är en fruktansvärd, onaturlig och omänsklig situation.
På med hennes jacka och skor och Jörgen lastar ut hennes väskor i mammas bil. Vi undrar hur länge detta vansinne ska pågå och vi hoppas att allt ska vara löst till jul. Tänk vilken julklapp det hade varit att få hem alla barnen , jag hade aldrig mer velat ha något annat i mitt liv om vi bara fick hem våra barn. Men så skulle det inte bli.
Vi står på trappen och ser även hon försvinna från oss. Vi vänder och går in , kramar hårt varandra och bryter i hop . Nu är vi helt ensamna i vårt alldeles för stora hus , nu har vi inga barn kvar , från tre barn till inga alls på bara några dagar. Jag kommer aldrig att kunna beskriva det tillräckligt mycket i ord , bara om jag skriker rakt ut i världens värsta och hemskaste vrål , kan jag komma lite i närheten av hur det kändes.
Vad i h-vete har vi gjort för ont i livet för att förtjäna denna fruktansvärda tortyr.
Nu börjar ett liv fyllt med jobb, jobb och åter jobb med att försöka få tag på experter som kan hjälpa oss att hitta orsaken till barnens skador. Tusentals timmar vid datorn , hundratals timmar i telefon.
Vi kommer att få föra en tröstlös kamp, där vi var helt ensamna och utlämnade åt socialtjänsten.
Vi sover inte en hel natt på en veckas tid , jag ligger bara och tänker på mina barn , hur dom mår och var dom är.Ella ringer hem varje kväll och är förtvivlad och vill hem, hon gråter så hon knappt får luft . Där kan vi bara sitta och inget göra. Man utsätter inte sitt barn för en sådant trauma , men vi kunde bara se på hur socialtjänsten långsamt bröt ner Ella. Det är klart att hon hade det bra hos mormor , men det är ju aldrig detsamma som ens föräldrar, och det gick bra dom först nätterna men sen började denna förtvivlan kväll efter kväll. I tre veckor hade hon det så, fast att vi vädjade till socialen om att hon skulle få komma hem. Vi fick då till svar att Ella har det bra nu, hon är hos mormor och ska så förbli. Så länge det finns våld i hemmet får hon inte komma hem.
Socialsekreterare X sa också att barn inte far illa av att bli omhändertagna och placerade, det visste hon efter alla hennes år hon jobbat som socialsekreterare , och hon hade aldrig sett att barn skulle fara illa av det.
Hon sa även att Ella bara var frivilligt placerad, och att vi kunde åka och hämta henne när vi ville, men då skulle hon inte bli hemma så länge för då kom dom direkt och tog henne , och då kunde även hon bli ett LVU fall.
Vi tog det som ett hot, och vågade naturligtvis inte utsätta Ella för det. Hennes utredning kunde ta upp till 4 månader sa hon. Det är ohållbart menade jag för då har ni knäckt henne totalt.
Sedan undrade X hur vi tänkte göra om vi skulle åka och hämta henne ? Jag svarade att det skulle vi aldrig våga, vi kan inte utsätta Ella för det, vi gör bara som ni säger för vi vågar inget annat. Jag sa att ni på socialtjänsten har en sån otrolig makt. Då svarar X : Jaaa, vi har makt , det har vi . Det är inget annat än maktmissbruk att sitta och säga det till mig i min utsatta situation. Jag vill även tillägga att både jag och Jörgen hela tiden har varit väldigt sammarbetsvilliga, aldrig brusat upp, och gjort precis som dom sagt till oss. Ärligt talat , eftersom vi visste vilken makt dom hade över vårt liv och våra barn och att de var i stånd att bete sig hur som helst , att vända och vrida på allt så att det alltid blev till deras fördel och till vår nackdel. I princip så hade dom skrämt skiten ur oss, vi var rädda för dem.Varje gång de ringde skyddat nummer kom illamåendet över mig, för vi visste att när samtalet är slut kommer vi att må ännu sämre. Det var aldrig några glädjande besked, utan bara dessa anklagelser, hot,lögner, egna tolkningar och teorier och psykningar.
Jag vet inte hur många gånger som jag har bönat och bett om att få hem Ella, men det har varit böner för döva öron.
Ella skulle genomgå samma undersökningar som tvillingarna, och jag ville vara med och hålla hennes hand under CT ,MR och skelettröntgen. Hon var förtvivlad och var så rädd och grät. Varken jag eller Jörgen fick det eftersom vi var en fara för henne, men Ella var förtvivlad, och än en gång fick vi ljuga och svika henne då hon verkligen hade behövt oss. Det är som ett stort sår i mitt hjärta att jag tvingats göra så mot henne. Det begriper väl varenda människa att ett barn vill ha mamma och pappa nära då dom är rädda och ledsna.
Vi fick aldrig reda på att Ella skulle bli fotograferad i bara trosorna på sjukhuset . Det var vår fulla rätt som föräldrar att bli informerade om det. Ella var inte LVU:ad och därför hade vi fortfarande rätt att få veta . Jag hade aldrig tillåtigt någon att ta kort på min dotter i det närmaste halvnaken ! Där stod hon i bara trosor med en skylt framför sig med namn och personnummer som en brottsling med sorgsen blick. Hur i H-vete kan man
utsätta ett litet barn för det ? Än en gång är det ett verk av socialtjänsten , det är så man mår illa ! Ja , jag kan säga att jag blev förtvivlad när jag några månader senare först fick se bilderna. Dom har letat efter minsta lilla reva och blåmärke , jag vet inte hur många bilder dom tagit . Fruktansvärda närbilder på hennes kroppsdelar.
Jag sa till X att ni måste släppa hem henne när provsvaren kommer för dom kommer visa negativt.
Men då handlade det helt plötsligt inte om våld längre utan nu påstod hon att Ella var traumatiserad, för hon hade fått bevittna en sådan fruktansvärd misshandel i hemmet där hon sett hur jag och Jörgen stått och skakat våra tvillingar, hon skulle kanske aldrig mer komma hem , sa hon.
X har hela tiden fantiserat i hop olika scenario i sitt huvud om hur vi har misshandlat/skakat våra barn . Hon har även sagt både till mig och Jörgen samt till min mamma att, vi har skakat våra barn så dom kan ha fått allvarliga hjärnskador och kanske aldrig mer blir sig lika igen .
Inte någonstans står det i någon läkarrapport att barnen har fått allvarliga hjärnskador , eller inte ens hjärnskador. Men det har dom enligt X , för hon har tolkat läkarjournalerna lite som hon vill , för att det skulle stämma överens med hennes utredning. Vi har frågat läkarna nu i efterhand om dom verkligen har haft/har hjärnskador och enligt läkarna har de inte haft det. Eftersom vi fick höra det så många gånger så trodde vi ju på vad hon sa , och var naturligtvis helt utom oss och förtvivlade. Hela julen gick vi och trodde det , för det var en av de sista sakerna vi fick höra innan socialtjänsten tog julledigt.
X har även skrivit att barnen har hjärnskador i sin utredning, så det står svart på vitt och blir svårt att förneka.
X har skrivit i sin utredning att barnen hade svullnad i hjärnan och tagit med en text från Socialstyrelsen , där man kan läsa att svullnad i hjärnan/hjärnödem är typiska tecken på Shaken baby syndrom.
Sedan kan man läsa i samma utredning i en läkarrapport att barnen inte har påvisat något hjärnödem.
X har även ifrågasatt min systers förmåga att ta hand om två så små hjärnskadade barn som hon sa till min mamma.
Vad F-n vet hon för det första om min systers förmåga ! För det andra så var dom aldrig hjärnskadade !
Ellas provsvar kom och dom visade mycket riktigt ingenting . Nu vill vi ha hem henne , sa vi. Men det bevisade ingenting för vi kunde ha misshandlat henne ändå sa X. Herregud , Ella har fått gå igenom ett psykiskt lidande för ingenting !!!! Det spelade ändå ingen roll , men att utsätta henne för allt detta det kunde dom göra.
Det som gör mig så ont är att Ellas omhändertagande/frivillig placering har varit helt ogrundat, eftersom dom tog henne pga. Olles påstådda skador. Men enligt rättsläkaren går det inte att säga att Olle varit utsatt för skakning , utan kan ha andra förklaringar . Vad socialtjänsten i Halmstad har gjort mot Ella borde betraktas som rent brottsligt.
Vi har i frågasatt hur dom kan tro att vi är kapabla till att lyfta 23 kilo som Ella väger och skaka henne så hon får Shaken baby syndrom ? Eftersom det var det dom anklagade oss för. Vi fick höra att vi kunde ha tagit henne i benen och svingat henne runt i rummet, drämt hennes huvud i väggen . Jag blev helt stum.....hur kan man bara komma på den tanken ?
Då jag bönat och bett om att få hem Ella , eftersom vi också ansåg att var det någonsom tog skada av detta så var det hon , så fick vi hela tiden höra att Ella hade ett skyddsbehov. Det är så sjukt ! Vi hade BVC som kontaktperson på vår lista, men inte en enda gång ringde de och frågade barnsjuksköterskan om oss, Ella eller tvillingarna. För där fanns inget negativt att hämta. Är det någon som ser om det skulle råda missförhållanden eller våld i hemmet så är det väl ändå BVC ? Barnsjuksköterskan vittnade till vår fördel i Förvaltningsrätten.
Sedan var det dags för dagis att bli utfrågade. Personalen har berättat att dom kände sig pressade och stressade utav X frågor, då personalen inte fick tänka efter utan skulle svara direkt på x frågor. X fiskade enbart efter negativa saker om oss, och var inte intresserad om det fanns något som var positivt. Däremot fick personalen själva berätta och plocka fram det positiva på eget initiativ , och var även tydliga med att det var viktigt att det dom sa om Ella skulle komma med i utredningen. Vilket var många positiva saker. X läste upp protokollet och personalen fick godkänna det. Vad som hände sedan var att X valde att plocka bort just dom raderna om Ella i utredningen som skulle upp till Socialnämnden och till Förvaltningsrätten. Det tycker vi kallas både för censurering och manipulering utav utredning. Ett tjänstefel så det bara smäller om det !
Jag tog kontakt med rektorn eftersom vi blev så besvikna på dagis ,att dom inte kunnat säga något positivt om Ella, det var då det framkom att det fanns två versioner , och två papper med 2 olika skrifter. Rektorn rinde enhetschefen men denne ville först inte kännas vid att det gått till så . Vi undrar vad som hände sedan och om det är chefens skyldighet att gå vidare med detta.
Det verkar som om det var ett försök till att sätta en kil emellan oss och dagis, hade inte jag ringt rektorn så hade vi aldrig fått reda på vad X hade gjort.
Den andra händelsen och den är den allvarligaste av dem alla, är när X sitter och läser ur mina journalanteckningar från min kurator för min mamma . De anteckningarna handlade dessutom om min mamma.
Sommaren 2010 gick jag och pratade hos en kurator, om min relation med min mamma. Vi hade även en konflikt den sommaren och jag behövde prata med någon för att veta hur jag skulle hantera situationen. Detta var inget jag försökte dölja , tvärtom så skrev jag ner min kurators namn på kontaktnätslistan som socialen fick på första mötet. Både jag och Jörgen har varit öppna och ärliga mot socialen ända från början , eftersom vi inte har något att dölja .
Måndagen d. 27 dec har vi ett bokat möte med enhetschefen på socialen, där vi måste få honom att förstå hur galet allt detta var , men framför allt att vi var fruktansvärt oroliga för Ellas psykiska hälsa.
Vi var hos min syster i Skåne över julen , och på måndagen skulle vi åka till Halmstad. Ella fick bli kvar hos min syster, för att senare åka till mormor i Markaryd. På fm ringer min mamma och är uppriven och förtvivlad och jätteledsen. Jag får en klump i magen och undrar oroligt vad det är?
Det visar sig att X har ringt och undrat hur julen var , och mamma svarar att den var fruktansvärd.
Sedan säger X till min mamma att vi har gått bakom ryggen på socialen. Att jag och mamma har gått bakom ryggen inte varit ärliga och berättat om vår konflikt. Mamma undrar vad det har med saken att göra , och menar att det får ju stå för mig om jag har behövt gå och prata. Hon upplevde det aldrig som en konflikt svarar hon.
Då börjar X att läsa ett stycke ur min journal som handlar om mina känslor och funderingar kring min mamma, som naturligtvis gör henne ledsen. X avslutar med att fråga min mamma hur hon tycker att det känns att veta att jag (Malin) tycker så om min mamma ? Mamma svarar att X är en hjärtlös person .
Jag blir chockad då jag hör vad hon gjort och fattar att det här är sekretessbrott.
Vi informerar chefen om hur X har agerat och bemött oss under dessa veckor och undrar om det verkligen är tillåtet att agera som hon gjort. Han slår i från sig kritiken, han vill inte lyssna utan menar att om vi har synpunkter på X så får vi vända oss till Socialstyrelsen, det här är inget han kommer att ta . Enligt hans mening har X gjort en alldeles utmärkt utredning och han kan inte tro att allt vi påstår är sant. Vår advokat är närvarande på detta mötet och hon menar att varför skulle vi ljuga om detta ? Det vinner vi ju inget på.
Diskussionen om Ella och hennes hälsa och välbefinnade var lönlöst att diskutera, det var som att prata till en vägg. Vi tycker att det är oroväckande att en chef på en mottagning inom socialtjänsten inte är benägen till att lyssna och ta till sig kritik , när man inte kan se en människa i ögonen utan hela tiden måste flacka runt med blicken,är man inte ärlig och har inte rent mjöl i påsen. Jag har iallafall väldigt svårt att lita på sådana människor .
Denna människa hade vårt liv i sina händer .
Det är även oroväckande att vi som föräldrar som känner vårt barn bäst , slår larm om Ellas hälsa och socialen bryr sig inte. Det dom gjort mot vår Ella borde vara kriminellt och även straffbart !
Jag informerar chefen om sekretessbrottet samma dag , och då först blir han lite intresserad och börjar anteckna.
Jag undrar om han tycker att det är ok ? Det tycker han inte.
Vi undrar däremot om han har gått vidare med detta. För vi anser att det är så pass allvarligt att det inte går att ignorera.
Detta var X andra försök med att skapa oro i lägret, att försöka sätta en kil mellan mig och min mamma, att medvetet försöka fördärva en relation som nu hade blivit bra , genom att vara elak och beräknande.
Nu blev det inte så , för vi hade större problem än vad jag sagt om min mamma hos min kurator. Vår teori är att ,
X strategi var att bryta ner min mamma så att hon skulle vända mig ryggen och inte vilja ta hand om Ella , vi skulle bli förtvivlade och då krypa fram och erkänna trodde hon . Hon sa till min mamma en gång att jag och Jörgen levde i förnekelse, det gör man då man begått en sådan allvarlig handling, man förnekar. Vi visste inte om det själva att vi hade gjort det , sa hon för vi hade förträngt det.
Även det tycker vi är oroväckande att hon tar sig friheten att diskutera mig och Jörgen med min mamma !
Hon sa att skaka sina barn det gör man när man är trött utpumpad och inte har fått sova, då skakar man sina barn, och man menar inget illa , och att det var vanligare att skaka sina barn om man har tvillingar. Vi undrade om hon hade belägg för det sista. Eller om det var ännu en sak hon själv hittade på för att det lät bra och såg bra ut i hennes utredning.
Jag svarade att det får stå för henne , i vår värld beter man sig inte så, för en normal människa har spärrar. Jag skulle annars vara en fara för allmänheten så fort jag var trött och inte fått sova . Och vem vet jag kanske skulle slå ner första bästa jag såg. Det spelade heller ingen roll från vilket samhällsskikt man kom i från för detta kunde vem som helst göra enligt henne.
Ok, vem som helst , då gäller ju det alla om det är vem som helst. Då är ju alla människor tickande bomber , även X själv ....för hon sa vem som helst.
Det absolut värsta i hela denna tragiska historia med socialtjänsten är att dom hade dömt oss från början. I deras ögon var vi skyldiga. Det fanns ingen annan förklaring enligt de , till barnens "skador" , för dom tolkade ju läkarjournalerna som dom ville . Det fanns/finns andra förklaringar, men inte en enda gång har dom velat lyssna på det.
När man som socialsekreterare står och fantiserar om vad hon tror att vi har gjort , ja då hade hon ju redan bestämt sig för vad hon ansåg. Att arbeta på en myndighet och bara vilja sätta dit människor är ytterst beklagligt men även farligt. En sådan människa har valt helt fel yrke.
Hur kan man vilja sätta dit en barnfamilj, och inte vilja hjälpa dem istället , att stötta, se på andra förklaringar mm. Jag förstår det inte. Hur är man då funtad som människa ?
Den här människan har förstört så mycket för vår familj, och jag vet att det finns fler därute som har liknande erfarenheter av X.
Kommentarer
Trackback
