Vår historia
Vår historia är fruktansvärd , en tragedi och ett fullständigt övergrepp på vår familj.
För mig kommer livet aldrig bli det samma igen, en del av mig dog den där dagen den 10 december 2010 . Det gör så ont att tänka på det , ett scenario som aldrig kommer försvinna ur mitt huvud , ett trauma och en fruktansvärd sorg...
Fortsättning följer...
Anledningen till att jag vill skriva här är att både jag och Jörgen vill att så många som möjligt ska få veta vad som har hänt oss. Vi har berättat allt från början , för alla som vi träffat , just för att allmänheten har rätt att få veta hur vårt samhälle och vår kommun fungerar, eller INTE fungerar . Det är vår skyldighet att berätta just för att ingen ska behöva gå igenom det vi gått igenom och att detta inte ska få hända och drabba någon annan igen.
När vi var mitt i det svartaste mörker så bestämde jag mig för att det skulle bli min livsuppgift att hjälpa andra människor som hamnade i vår situation, att bilda en stödgrupp , det hade hjälpt oss mycket i vår sorg och i vårt arbete med att leta information och fakta i denna helvetes situation som vi hamnade i om vi hade haft stöd av andra som drabbats av nåt liknande. Men vi hittade ingen sådan .
Vår historia är lång och komplicerad och jag vill delge alla så mycket som möjligt, men jag tror inte jag orkar skriva allt . min terapi den här tiden har varit att prata, prata och prata , och nu har jag nog kommit till en punkt då jag inte orkar prata så mycket längre . Vi måste nu långsamt försöka läka ihop vår familj och oss själva , livet pågår här och nu barnen är hos oss och allt är som det ska . Borde man inte vara lycklig då ?
Jag är otroligt tacksam för allt jag har .Det är en gudagåva att ha barn ett privilegie och en enorm kärlek och lycka som alla borde få uppleva . Barnen är ju det som är det mest betydelsefulla för alla föräldrar , men även något som alla i bland tar för givet . För vad skulle kunna hända mina barn ? Vi tänker på sjukdommar, olyckshändelser och på döden , och bara tanken får oss att bryta samman . Innan detta hände oss så trodde jag att om det hände mina barn något så skulle jag med all sannolikhet hamna på psyket .
Kära vänner jag kan berätta för er att alla ni som tror det samma , ska tänka om för jag vet att man inte gör det.
Det varken kan man eller får man , för man måste kämpa vidare , kämpa för rätten till sina barn , kämpa för sina barns rätt att får vara där dom hör hemma . Det var det enda som existerade i mitt huvud under denna tid det var det som gjorde att jag lever idag . Mina barn skulle hem och något annat fanns inte.
Jag förstår och känner väldigt mycket för alla dom som inte orkade var lika starka . Ni har min fulla förståelse .
Det vi gått igenom är omänskligt och går emot dom mänskliga rättigheterna och strider även emot FN :s barnkonvention. Det är en stor jävla skandal från början till slut !
Allt börjar sista helgen i november förra året, eller egentligen börjar det redan vid min förlossning . Vi och flera med oss, neuropatolg , radiolg och obstretriker anser det . Jag låg i 2,5 dygn med värkar utan någon progress och med Alva som låg längst ner och tryckte på och ville ut . Men ut kom hon inte eftersom jag inte öppnade mig mer än 3 cm på hela denna tiden . Förlossningsläkare menar att det är en skandal att jag som är 37 år har fått ligga i flera dygn med värkar , förstföderska (blev snittad med Ella) , tvillingar dessutom, och ingen överläkare som tog dom avgörande besluten. Alva har legat och tryckt på livmodertappen som är hård som brosk och det är inte konstigt att hon blivit påverkad av det.
Vetskapen om att något så otroligt hemskt har hänt er gör att tårarna redan rinner sakta längs mina kinder Malin. Jag vet inte ens vad det är som har hänt ändå lider jag så otroligt mycket med dig/er. Jag tänker på er varje dag och hoppas att ni mår bättre dag för dag. Massor av stärkande kramar till er!
Jag tror att du gör helt rätt i att skriva av dig Malin, en del i läkeprocessen även om jag förstår att den förmodligen aldrig kommer att läka helt. Det är starkt av dig att berätta och jag tror att det även gör nytta för andra i avseende att förstå hur maktlös man kan bli mot myndigheter. Lycka till med skrivandet och jag hoppas innerligt att du snart mår bättre och till fullo kan njuta av allt du har. Massor med kramar min vän....
Så jävla bra Malin...Nu e du igång med skrivandet en del av din läkeprocess.Bara önskar jag hade ett sätt att hjälpa till,tror vi är många som tycker att detta e fullständigt skandal och man tror ju inte sånt här händer bara.Kram o så hörs vi
Just nu är klockan alldeles för mycket för att jag ska kunna läsa din blogg i ett stycke och verkligen ta till mig allt som står. Men imorgon ska jag läsa den. För detta är viktigt! Underbart att ni är så öppna och berättar er historia, och så starkt av er!
