Den bästa julen i våra liv
Tiden gick och vi hade fullt upp med alla våra barn.
Olle och Alva var och är väldigt ativa och mobila , så det är full fart från morgon till kväll.
Vi tog ett beslut att inte sälja vårt hus, utan försöka bo kvar ändå.
När vi väl hade tagit det beslutet kändes det mycket lättare, som att vi landade och bara fick vara.
Det började närma sig jul, och jag visste inte riktigt hur det skulle kännas ,eller vara att gå igenom samma tid som för ett år sedan. Skulle allt komma tillbaka och skulle jag bli nedstämd och ledsen av att minnas varje dag i december månad som det var 2010 ? För jag kan varje dag utantill, jag kan känna sorgen, förtvivlan, maktlösheten, den obeskrivbara längtan efter mina barn , ja jag kan göra denna lista hur lång som helst.
Men så kom jag ändå att tänka positivt och med en ödmjukhet över vad vi faktiskt hade hos oss.
Vi hade våra tre underbara barn hemma, vår kärlek och vårt förhållande hade klarat denna prövning, vi hade blivit så enormt starka i vilka vi var och hur vi var för varandra .
Om vi har klarat detta, så kan vi klara vad som helst.
Det går inte att bryta ner oss, det gick inte att knäcka oss , vi har klarat detta tillsammans , och det måste väl betyda något ?
Visst kom det stunder där jag skönk ner i svarta hål, när allt kom tillbaka , och det trauma som jag fortfarande
bär med mig gör sig påmint. Det kommer nog alltid att vara så , men det kommer att komma med större och större intervaller . Jag får bara acceptera att mitt liv och den jag var innan allt detta delvis är förlorat.
Jag kommer ha svåra stunder emellanåt i hela mitt liv, för vad vi har utsatts för, är en våldtäkt och ett övergrepp. Kropp och sinne har satts i chock , och den stressen som följer är hemsk.
Jag har än idag svårt att ta djupa andetag , jag yt andas , och har vissa stunder svårt att andas överhuvudtaget...... samma känslor och trauma kommer tillbaka.
Ödmjukheten inför vad vi hade gjorde att jag kunde se och tycka att detta skulle bli vår bästa jul någonsin.
Ingenting kunde bli sämre. Jag kände lycka och tacksamhet över att få vara med dem som betyder mest av allt i hela världen , våra barn . Vi skulle fira jul tillsammans, vår allra första gemensamma jul med alla barnen samlade. Vi skulle få fira jul tillsammans med våra barn..... känn på den ni , för det är ingen självklarhet i dag.
Vem som helst kan bli drabbad som vi, ingen är immun i synnerhet med facit i hand då det framkommit att det finns så stora brister i kompetens då det gäller enskilda socialsekreterare, då de inte har förmågan att avgöra vilka barn som ska omhändertas eller inte. Att det framkommit att det skett många felaktiga omhändertaganden de senaste åren.Alltså går inte ens oskyldiga föräldrar säkra längre. Problemet är likadant i hela Sverige . Detta är nykommen statistik från socialstyrelsen.
Men visst , följde jag dagarna i december och mindes tillbaka , men det var inte med sorg och förtvivlan utan med lycka över att vårt liv hade en mening denna jul. Och jag tänkte på alla de föräldrar där ute som vi bla fått kontakt med, som inte var lika lyckligt lottade som vi . För det var ju det vi var,lyckligt lottade då det är ett lotteri om vem som blir drabbad.
Den enda dagen då det kändes riktigt illa , var d. 10 dec samma dag som de tog våra barn i från oss.
Då längtade jag mer än någonsin efter upprättelse och en ursäkt av kommunen . Jag längtade och önskade att vi kunde få möta och gå in i 2012 utan att behöva dra ut på det mer nu , att vi kunde få börja det nya året med att släppa detta och gå vidare. Den dagen var inte rolig, då jag satt och tittade på klockan och mindes vartenda klockslag den dagen som ödelade våra liv.
Hela förmiddagen då vi aldrig ens kunde föreställa oss vilken fruktansvärd tragedi och hur vårt liv skulle se ut bara några timmar senare.
Vid 10 tiden, personal beter sig kostigt och otrevligt, telefon med Ella som vill komma ner till oss.
Jag var med Alva på skelettröntgen, Jörgen var uppe och matade henne.
Väntan på besked om operationen som aldrig kom , Jörgen som skulle köra och hämta Ella.
Hur en läkare stoppar oss vid utgången ,och ger oss besked om att socialen är på väg ner........
Jag tror att det var vid 13 tiden som de kom, och som vårt liv försvann ner i den mörka avgrunden .......
Jag skickade ett mejl till Mikaela Waltersson denna dag d. 10 dec bara för att påminna henne om att det var exakt 1 år sedan de stal våra barn.
Ännu efter 1 års tid då det framkommit att vi är oskyldiga till deras anklagelser , att vi har rätt och de har fel. så
vägrar de oss en ursäkt .
Jag fick till svar att hon trodde att vi var överrens om att inte ta några beslut innan socialstyrelsen har granskat.
Ingen empati, medmänklighet, och inget erkännande att fel har begåtts, då det är så uppenbart och då alla andra som polis, läkare och rättsväsende inte längre har några betänkligheter gentemot oss.
Alla andra utom Socialnämnden i Halmstad.
För det behöver man inte socialstyrelsens godkännande i ryggen, utan det handlar om just ovannämnda, empati och medmänskliget .
Jag tycker att det är skamligt .
Jul och nyårshelgen blev just så bra och speciell som vi bara hade önskat.
Alva tog sina första steg d. 19 dec , och då hade Olle tultat och sprungit omkring sedan d. 17 oktober.
Jag kan inte med ord beskriva min lycka över att få ha mina barn hos mig/oss , att få se dem lära sig gå och göra alla de framsteg som komma skall , att få se dem växa upp i det hem där de hör hemma .
Det var ju ingen självklarhet då för lite mer än ett år sedan.
Olle och Alva var och är väldigt ativa och mobila , så det är full fart från morgon till kväll.
Vi tog ett beslut att inte sälja vårt hus, utan försöka bo kvar ändå.
När vi väl hade tagit det beslutet kändes det mycket lättare, som att vi landade och bara fick vara.
Det började närma sig jul, och jag visste inte riktigt hur det skulle kännas ,eller vara att gå igenom samma tid som för ett år sedan. Skulle allt komma tillbaka och skulle jag bli nedstämd och ledsen av att minnas varje dag i december månad som det var 2010 ? För jag kan varje dag utantill, jag kan känna sorgen, förtvivlan, maktlösheten, den obeskrivbara längtan efter mina barn , ja jag kan göra denna lista hur lång som helst.
Men så kom jag ändå att tänka positivt och med en ödmjukhet över vad vi faktiskt hade hos oss.
Vi hade våra tre underbara barn hemma, vår kärlek och vårt förhållande hade klarat denna prövning, vi hade blivit så enormt starka i vilka vi var och hur vi var för varandra .
Om vi har klarat detta, så kan vi klara vad som helst.
Det går inte att bryta ner oss, det gick inte att knäcka oss , vi har klarat detta tillsammans , och det måste väl betyda något ?
Visst kom det stunder där jag skönk ner i svarta hål, när allt kom tillbaka , och det trauma som jag fortfarande
bär med mig gör sig påmint. Det kommer nog alltid att vara så , men det kommer att komma med större och större intervaller . Jag får bara acceptera att mitt liv och den jag var innan allt detta delvis är förlorat.
Jag kommer ha svåra stunder emellanåt i hela mitt liv, för vad vi har utsatts för, är en våldtäkt och ett övergrepp. Kropp och sinne har satts i chock , och den stressen som följer är hemsk.
Jag har än idag svårt att ta djupa andetag , jag yt andas , och har vissa stunder svårt att andas överhuvudtaget...... samma känslor och trauma kommer tillbaka.
Ödmjukheten inför vad vi hade gjorde att jag kunde se och tycka att detta skulle bli vår bästa jul någonsin.
Ingenting kunde bli sämre. Jag kände lycka och tacksamhet över att få vara med dem som betyder mest av allt i hela världen , våra barn . Vi skulle fira jul tillsammans, vår allra första gemensamma jul med alla barnen samlade. Vi skulle få fira jul tillsammans med våra barn..... känn på den ni , för det är ingen självklarhet i dag.
Vem som helst kan bli drabbad som vi, ingen är immun i synnerhet med facit i hand då det framkommit att det finns så stora brister i kompetens då det gäller enskilda socialsekreterare, då de inte har förmågan att avgöra vilka barn som ska omhändertas eller inte. Att det framkommit att det skett många felaktiga omhändertaganden de senaste åren.Alltså går inte ens oskyldiga föräldrar säkra längre. Problemet är likadant i hela Sverige . Detta är nykommen statistik från socialstyrelsen.
Men visst , följde jag dagarna i december och mindes tillbaka , men det var inte med sorg och förtvivlan utan med lycka över att vårt liv hade en mening denna jul. Och jag tänkte på alla de föräldrar där ute som vi bla fått kontakt med, som inte var lika lyckligt lottade som vi . För det var ju det vi var,lyckligt lottade då det är ett lotteri om vem som blir drabbad.
Den enda dagen då det kändes riktigt illa , var d. 10 dec samma dag som de tog våra barn i från oss.
Då längtade jag mer än någonsin efter upprättelse och en ursäkt av kommunen . Jag längtade och önskade att vi kunde få möta och gå in i 2012 utan att behöva dra ut på det mer nu , att vi kunde få börja det nya året med att släppa detta och gå vidare. Den dagen var inte rolig, då jag satt och tittade på klockan och mindes vartenda klockslag den dagen som ödelade våra liv.
Hela förmiddagen då vi aldrig ens kunde föreställa oss vilken fruktansvärd tragedi och hur vårt liv skulle se ut bara några timmar senare.
Vid 10 tiden, personal beter sig kostigt och otrevligt, telefon med Ella som vill komma ner till oss.
Jag var med Alva på skelettröntgen, Jörgen var uppe och matade henne.
Väntan på besked om operationen som aldrig kom , Jörgen som skulle köra och hämta Ella.
Hur en läkare stoppar oss vid utgången ,och ger oss besked om att socialen är på väg ner........
Jag tror att det var vid 13 tiden som de kom, och som vårt liv försvann ner i den mörka avgrunden .......
Jag skickade ett mejl till Mikaela Waltersson denna dag d. 10 dec bara för att påminna henne om att det var exakt 1 år sedan de stal våra barn.
Ännu efter 1 års tid då det framkommit att vi är oskyldiga till deras anklagelser , att vi har rätt och de har fel. så
vägrar de oss en ursäkt .
Jag fick till svar att hon trodde att vi var överrens om att inte ta några beslut innan socialstyrelsen har granskat.
Ingen empati, medmänklighet, och inget erkännande att fel har begåtts, då det är så uppenbart och då alla andra som polis, läkare och rättsväsende inte längre har några betänkligheter gentemot oss.
Alla andra utom Socialnämnden i Halmstad.
För det behöver man inte socialstyrelsens godkännande i ryggen, utan det handlar om just ovannämnda, empati och medmänskliget .
Jag tycker att det är skamligt .
Jul och nyårshelgen blev just så bra och speciell som vi bara hade önskat.
Alva tog sina första steg d. 19 dec , och då hade Olle tultat och sprungit omkring sedan d. 17 oktober.
Jag kan inte med ord beskriva min lycka över att få ha mina barn hos mig/oss , att få se dem lära sig gå och göra alla de framsteg som komma skall , att få se dem växa upp i det hem där de hör hemma .
Det var ju ingen självklarhet då för lite mer än ett år sedan.
Kommentarer
Trackback
