treunderverk

För ett tag sedan skickade jag ett mejl till Maria Larsson barn/äldre minister, där jag informerade henne om vår situation , och undrade vad hon gör åt det, då så många är drabbade på felaktiga grunder.
Det krävs ändringar i lagar , där Eva (fostermaman i Mark ärendet)har fömedlat bra och konkreta lagförslag som Maria har tagit del utav. Jag bad henne inte att gå in i vårt ärende, utan bara uppmärksamma henne på att fler drabbas, hela tiden , men även berätta hur en del socialsekreterare agerar och beter sig i vårt land . Jag är ändå glad att hon svarat mig och på ett personligt sätt , även om hon inte tagit till sig av kärnan i mitt brev.
Jag kommer naturligtvis svara henne vidare , för att få veta vad hon tänker göra åt detta .
Något måste hända , då lagarna som det ser ut i dag är alldeles för "tolkningsbara" för enskilda handläggare .

Nedan följer mitt brev/mejl till barn/äldre minister Maria Larsson , och sedan hennes svar till mig :




Hej Maria !

Vi skriver till dig nu framförallt då vi varit i kontakt med Eva  fostermamman i Mark ärendet.
Vi undrar varför du/ni inte tar detta på allvar då det hela tiden kommer nya fall , där familjer i detta land
blir fruktansvärt illa behandlade utav socialtjänsten ?

Vår historia har blivit uppmärksammad i media , tv 4 Halland, Hallandsposten, Aftonbladet .
Vi kommer även inom kort vara med i ett reportage i tidningen Allas.
Radio Halland kommer att intervjua oss i ett program, likaså har Sveriges radio studio 1 hört av sig.
Vi kommer gå vidare så långt vi bara kan , för att människor har rätt att få veta hur det går till i vårt land , och hur
en myndighet behandlar sina medborgare.

Vårt fall är både polisanmält  ( tjänstefel , sekretessbrott, och vållande till kroppsskada ) och anmält till Socialstyrelsen.
Vi är inte unika i vårt land att bli drabbad på detta viset.
Då vårt ärende har uppmärksammats har vi fått ta del av fler skrämmande historier.
Oskyldiga familjer blir illa behandlade av socialtjänsten och dömda på för hand.

Vi var anklagade för att ha skakat våra tvillingar, och socialen vägrade att titta på att det fanns andra förklaringar
till tvillingarnas vattenskalle . Vårt liv har fallit i spillror efter deras agerande och rent mentalt kommer vi aldrig att komma
över hur socialtjänsten har agerat genom hot, kränkning, sekretessbrott , tjänstefel på tjänstefel men framför allt vad de har utsatt
vår lilla dotter på 4 år för. Det är inget annat än en psykisk misshandel utav soc . De skiljde henne från oss på inga grunder alls, fast att vi slog larm
till dem varje dag om att hon bröts ner psykiskt, så brydde de sig inte. De sa att barn inte far illa av att bli placerade.

Det har aldrig funnits våld i vårt hem och kommer aldrig att göra, det fanns aldrig några andra indikationer på att våra
barn skulle fara illa, mer än att de hävdade att vi hade skakat våra barn.
Socialtjänsten stal våra barn i 7 veckor och tolkade läkarjournaler som passade dem bäst.

Utredningen innehöll lögner om att barnen hade hjärnskador och svullnad i hjärnan. I läkarjournalerna kan man sedan läsa att
inget av detta har kunnat påvisas på något av barnen. Hur kan socialnämnden godkänna en utredning som de inte ens har läst igenom ?
Att lita så blint på en socialsekreterare, att inte i frågasätta utan bara rakt av köpa en muntlig redovisning, är skrämmande.
Det som bara var ännu ett fall för dem, blev vår livstragedi .

Hur många fler ska behöva bli drabbade av socialtjänstens inkompetens ?
Det får inte gå till så här, vad är det för land vi lever i , man blir ju rädd !!!!

Nu måste det till en förändring , ta detta på allvar och agera !!!

Det krävs en del lagändringar, för det är horribelt att oskyldiga familjer så lätt kan få sina barn omhändertagna,
i bland på inga grunder alls.
Är det så ni vill ha det, ska Sveriges medborgare behöva vara rädda för att vi har sådana brister i vårt system ?
Alla småbarnsfamiljer kan drabbas och då endast på en obefogad oro från socialen , som vi vet av erfarenhet
"skapar" problem som inte finns.

Tänk dig själv  Maria , att bli oskyldigt anklagad för att ha misshandlat dina barn, de tar dem i från dig, och kvar står du och
fattar ingenting, då du sökte läkarvård för att ditt barn visade tecken på att inte må bra.
Helt ofattbart att det får gå till så här.
Att soc agerar och utreder har vi aldrig sagt något om, men att gå in och separera barn och föräldrar utan att ens vara intresserad
av att föra oss samman igen ,är inte att arbeta för barnens och familjernas bästa . Den utredningen hade kunnat gå till på helt annat sätt.
Vad det har gjort för oss i dag  är att sätta djupa sår och spår i oss för resten av vårt liv.

Vi är en helt vanlig småbarnsfamilj som lever för våra barn , och sätter alltid dem främst.
Det är horribelt och ofattbart att en vanlig svensk småbarnsfamilj kan bli drabbad och utsatt på detta viset , när man är
oskyldig.
Du/ni måste göra något åt detta , det får inte hända fler stackars människor i vårt land.

Alla punkter som Eva  (fostermamman i Mark ärendet) har skrivit , och som du har fått skickat till dig via mejl är av högsta prioritet och vi stödjer det till 100 %.

Alla orkar inte gå så långt som vad vi gjort, men vi vet att det finns fler som är och blir fruktansvärt behandlade utav vår socialtjänst i Sverige.

GÖR NÅGOT NU INNAN DET ÄR FÖR SENT !!!!!!!

Vi har krävt en offentlig ursäkt från Socialförvaltningen och  chefen på socialtjänsten Sigbritt Arwidsson , men hon tänker inte ge oss det, utan skyller i från sig
och försvarar deras agerande.
Det är ynkligt att man fortfarande sparkar på oss som redan ligger, att man inte kan vara ödmjuk och stor och faktiskt erkänna att de har
gjort fel.

Vi har fått rätt i Förvaltningsrätten, polisutredningen är nerlagd, socialen har dragit tillbaka sin överklagan till kammarätten.
Med facit i hand , så är det vi som har rätt och socialen fel . Efter allt de tvingat oss att gå igenom, och hur de har fördärvat en del av våra liv, inte
ens nu kan man släppa på prestigen.

Skickar med länkar och vår historia , även debattinlägg i Hallandsposten där chefen på socialtjänsten i Halmstad Sigbritt Arwidsson försvarar sig och skyller i från sig ang , kritiken från oss  i reportaget d. 18 och 19 juli. Det inlägget svarar jag och Jörgen på i en debatt artikel publicerad i dag 12 aug. Och jag ber dig att läsa det.
Jag har även en blogg , där du kan läsa om våra upplevelser och socialens agerande , främst enskild handläggare .
www.treunderverk.blogg.se
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13293813.ab
//www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_halland?title=tv4nyheterna_halland_19_14&videoid=1751956
http://www.nyhetskanalen.se/tv?vid=1754916&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se
/hallandsposten.se/asikter/debatt/1.1313313-en-svar-men-viktig-uppgift
://hallandsposten.se/asikter/debatt/1.1321644-handlaggare-har-val-ocksa-eget-ansvar-



Vi kommer aldrig ge oss, för det får inte gå till så här i Sverige , ett land som vi tappat tron på.

Vi väntar på ditt svar.

Vänligen,

Malin Almqvist , Jörgen Olsson i Halmstad


HÄR KOMMER MARIA LARSSONS SVAR :


Bästa Malin!

Tack för Ditt brev!

Jag berörs av det Du har skrivit i Ditt brev och även på Din blogg. Jag kan emellertid inte kommentera eller ingripa i enskilda fall, då det skulle kunna tolkas som ministerstyre, vilket är förbjudet enligt grundlag.

Jag kan däremot nämna att man kan vända sig till Socialstyrelsen om man är missnöjd med hur socialtjänsten har agerat. Vidare kan man även som enskild vända sig till Justitieombudsmannen (JO). Justitieombudsmannens uppgift är att kontrollera att myndigheter och deras tjänstemän följer gällande lagar och andra författningar i sin         verksamhet. Vem som helst kan klaga hos Justitieombudsmannen om         man tycker att en domstol eller myndighet har agerat fel. Det kallas för att man gör en JO-anmälan. Justitieombudsmannen nås lättast genom         deras hemsida www.jo.se.

Tack ännu en gång för Ditt brev!

Jag önskar Dig lycka till och hoppas att det ordnar sig till det bästa för hela Din familj!


Stockholm i augusti 2011

Med vänlig hälsning



Maria Larsson
Barn- och äldreminister

http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/10/larsson-m-ste-agera-mot-dem-som-felaktigt-omh-ndertar-barn

Här är en artikel skriven av Eva fostermamman i Mark ärendet.
En riktig eldsjäl som har en vilja av stål då hon vill ha igenom en del lagändringar.
Jag själv stödjer detta till fullo, då det måste ske en förändring , vi kan inte ha det så här i Sverige 2011 , ingen i vårt land ska behöva vara rädd för att socialtjänsten kan omhänderta ens barn på lösa spekulationer, antaganden, egna slutsatser och där av katastrofala utredningar som fäller oskyldiga familjer.

I dag kan vem som helst bli drabbad. Kan vi en helt vanlig småbarnsfamilj , som aldrig ens i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss att vi, skulle bli ett fall för socialtjänsten, aldrig !!!
Ja, då kan som sagt vem som drabbas.
Det fanns inte i vår värld, eftersom våld, misär, missbruk, övergrepp mm inte existerar i vårt hem .
Vi är så långt i från det som man bara kan vara , och ändå ....så sitter vi här  i dag, märkta för livet av socialtjänsten och enskild handläggare.
Jag och Jörgen kommer att kämpa för detta så länge vi kan, vi ger inte upp, vi kommer att höras , vara obekväma och ställa maktmissbrukare mot väggen.
För att inte just NI ska bli drabbade i framtiden, för att alla ska kunna känna sig trygga i vårt land Sverige.

Vi som kämpar för förändring !

Kramar Malin och Jörgen

När vi vaknade denna dag , kunde vi inte ana att det skulle bli dagen då våra barn äntligen kom hem.
Dagen som jag så många gånger hade fantiserat om , jag hade föreställt mig synen av att våra älskade låg i sina korgar, i sina spjälsängar. Jag tyckte mig i bland kunna höra deras andetag i mörkret , men det var förevigt tyst.
Jag hörde även hur de grät på nätterna, men det var bara inne i mitt huvud.

Denna dag d. 31 januari är lika stor som tvillingarnas födelsdag, och jag och Jörgen kommer för alltid att uppmärksamma denna dag på ett speciellt sätt.

Vi hade ett avtalat möte med dagis , då vår relation inte var  bra .
Vi var oerhört besvikna på dem , då vi hade fått se utredningen och läst referenssamtalet som X hade haft med personalen. Ingenstans kunde vi läsa att de hade sagt något positivt om Ella . I en utredning som denna, där vi kunde bli av med våra barn, kändes det ynkligt att ingen kunde yppa ett endaste positivt ord.
Något bra hade vi väl gjort genom åren, och Ella , vi visste ju att de tyckte väldigt positivt om henne , de hade de själv sagt till oss under hennes tid där.
Vi var tvungna att tala igenom allt, och vi ville även berätta vad vi utsatts för , hur vi hade haft det.
Efter samtal med rektorn, då det kom fram att det fanns två versioner av referenssamtalet, ett där det visst fanns ett stycke med positiva ord om Ella, bla att personalen aldrig hade känt någon oro för henne.
Det var den versionen som dagis hade fått  uppläst och sedan godkänt.
I utredningen till socialnämnden och Förvaltningsrätten, var det borttaget. Det var alldeles för många positiva ord om oss och Ella och passade inte riktigt in i X negativt vinklade utredning om oss.
För oss hade det haft betydelse, då de meningarna sa en hel del om att vi var bra föräldrar.

Detta anser vi är ett grovt tjänstefel. Tyvärr är det inte ovanligt att det förekommer i utredningar.

Mötet gick bra , vi pratade igenom allt , vi fick säga hur vi kände det och personalen fick berätta sin version.
Ella var denna dag , sin första dag på dagis och då vi själva fick lov att lämna henne ensamna.
Detta är något man tar för givet , men känslan att ha fått tillbaka en del av sina mänskliga rättigheter igen, är fantastisk och underbar.

Jörgen åkte till jobbet , jag gick hem, med en lättare känsla i mitt bröst.

På eftermiddagen, jag tror klockan var runt 15.00, ringer det från skyddat nummer. Som alltid då det stod det i displayen så frös jag till is, kunde aldrig vara några goda nyheter.

Jag svarar tvekande...det är soc.....

Socialsekreteraren undrar om vi fått beskedet från Förvaltningsrätten än ?
Jag förstår att det är det hon ska informera mig om, och blir yr och illamående vet ju inte om jag vill eller orkar höra vad det är hon ska säga.
Nu kommer det , nu är dagen här, nu ska vi få beskedet som kommer att avgöra våra liv och framtid.
Jag hör mig själv pipa fram ett ynkligt nej, och sedan säger hon:

Förvaltningsrätten har avslagit vår ansökan om ett LVU, ni får åka och hämta barnen nu direkt.
Jag tappar andan, får inte luft .....är det sant ?
I samma stund går allt ur mig, allt som jag burit på i 7 veckor, all ångest och sorg stockar sig i halsen och jag kan inte prata, kan inte skratta och inte gråta. På något konstigt sätt känner jag mig bara så tom då hon meddelar mig , tom och så fruktansvärt arg.
Vi får åka och hämta Olle och Alva med en gång, och sedan säger hon att socialen kommer överklaga beslutet , och då pga domarens åsikt .
Jag menar att nu får ni väl ändå ge er, ge upp , vi har fått rätt , låt oss vara i fred nu !!!

Men icke, socialen kom att överklaga till kammarrätten. Just nu brydde jag mig inte ett dugg för våra älskade barn skulle äntligen hem till oss, där de hörde hemma.

Jag ville bara avsluta samtalet så fort som möjligt, för nu kom känslan som började nere i tårna och rusade i genom hela kroppen med en sådan kraft, att jag bara skrek rakt ut då jag lagt på luren.
Skriker och darrar i hela kroppen , skriker och gråter av lycka , att vårt helvete äntligen är över .

Jag slår nummret till Jörgens mobil flera gånger, då jag skakar på handen  och det blir fel gång på gång .
Äntligen kopplade det fram. Signaler, signaler och plötsligt hör jag hans röst.

Jörgen , vi vann, vi fick rätt vi får hämta barnen skrek jag rakt ut med gråten i halsen.
Ett vrål, ett öronbedövande ljud hörs i telefonen , JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Skriker han , JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA, ÄNTLIGEN !!!!!!!!!!!!!! Och bakom allt hör jag hur även han gråter, gråter av lycka.

Jag ringer till jourhemmet där barnen är , och vi bestämmer att vi ska komma direkt.

Vi sätter oss i bilen, kör ut ensamna till familjen, något som vi för en halvtimme sedan var förbjudna att göra .
Tänk vad fort allt förändras , åt båda håll.

Jag kan knappt vänta tills jag får träffa dem , och väl inne så ser jag mina små underverk sitta där i sina babysittrar, nu 4 månader och 13 dagar gamla . Mina älskade bebisar, nu ska vi hem , nu har ni fått tillbaka er mamma och pappa och vi ska aldrig mer skiljas åt .
Vi stannar en liten stund, samlar i hop deras saker . Sätter dem i deras bilstolar och tar varsitt barn och går ut i vår bil och spänner fast dem.
Drömmer jag , eller vad gör jag ,är detta sant , händer detta ?

Vi åker i väg genom ett vinterlandskap , årstiden har inte ändrats , snön ligger kvar på träden , om än inte lika mycket som förra gången vi var här . Vi ska hem med våra barn, hem och lära känna varandra, knyta an till varandra och fylla varje sekund och hela deras liv med en obeskrivbar kärlek.

Jag är så lycklig , men ändå så gråter mitt hjärta för mina älskade barn, för vad samhället och vår kommun har utsatt dem för , oss för.

Så fruktansvärt onödigt , sådant slöseri med värdefull tid, med våra liv.
Vad finns det för någon mening med denna tragedi ?

Allt detta , allt som förstördes för ingenting ........

Hej alla läsare !

Ja, det har varit lite dåligt med mitt bloggande den senaste tiden. Ska jag vara ärlig så är jag ingen vidare bloggare heller. Syftet med min blogg var och är fortfarande att vår berättelse kommer ut till så många som möjligt. Vår historia och livsöde måste  berättas och spridas , för bara då kan vi förändra och göra så att inte fler blir lika hårt drabbade.
Tyvärr så kommer det fler efter oss, och just i detta finns det människor som blir orättvist behandlade och oskyldigt anklagade utav socialtjänsten . Jo då , det finns även de som får hjälp och som blir bra behandlade också.
Nu handlar ju inte denna bloggen om det, detta är ingen solskenshistoria där det finns något gott att säga om socialen och det är utifrån våra upplevelser och erfarenheter. jag kan tyvärr inte prata för alla de som har gott att säga om denna myndighet , de får någon annan göra i en annan blogg.

Senaste tiden har det varit fullt fokus på media.
Efter att faktiskt ha fått ligga på och ringa, ringa , ringa  så nappade först TV 4 Halland.
De kom och gjorde ett väldigt bra reportage, om än lite kort men 2, 5 minuter är det de har för varje inslag.
Dagen efter ringde Expressen och Aftonbladet, vilka vi redan hade kontakatat själva, men nu var det tydligen mer intressant att göra reportage.
Det blev Aftonbladet, och även den artikeln blev bra.
Vi har varit väldigt noga med att få vara med och bestämma och tycka , då det handlar om våra barn. Det vi absolut inte ville och vi hade som krav , var att de inte smällde ut en nyhet och smaskade på med en massa detaljer mm.
Aftonbladet var väldigt förstående och var noga med att skydda Ella, de instämde till att hon inte skulle vara med på bild.

Sedan kom Hallandsposten som vi haft kontakt med i 3 månader. Det var också de bästa reportagen, då de var mer omfattande . Även de var väldigt måna om att skydda barnen, framför allt Ella. Reportern Anders Holmer var väldigt lyhörd inför vår berättelse och en mycket duktig journalist.

Tidningen Allas har varit här och gjort ett reportage som snart kommer ut.
Jag har kontaktat alla föräldra tidningar med förhoppning att få napp hos någon av de.
Radio Halland och Sveriges radio kommer ev att göra program , det sistnämnda blir ett granskningsprogram.

Kalla Fakta och Uppdrag Granskning är mejlade , men utan resultat.

Den 4 aug skrev socialtjänstens chef Sigbritt Arwidson ett debatt inlägg i Hallandsposten , som jag svarade på d. 12 aug. Ni kan läsa det på bloggen.

Socialen har som de säger försökt att "etablera en kontakt med oss" nu sedan media har belyst vårt fall.
Vi vill som sagt inte ha någon kontakt med dem , utan endast en offentlig ursäkt och ett erkännande att de har agerat felaktigt och förhastat.
Sigbritt väljer hellre att skylla i från sig och försvara sig , och fortsätta att sparka på oss som ligger , genom att skydda sina handläggare och inte lyssna på vad vi säger.
Det är tragiskt att det sitter en inkompetent chef , som fortfarande inte verkar förstå att det är agerandet vi kritiserar och inte att de har agerat. Det går inte att försvara en handläggare som agerat som X gjort, och då är det väl lättare att inte verka förstå vad det handlar om. Om inte chefen har större kompetens än så , hur ska då hennes undersåtar kunna ha det .

Vi kommer att fortsätta tills vi får en förändring, om än bara en liten sådan.
Vi sa det från början då de tog våra barn, de vet inte vilka de har att göra med, vi kommer inte att vara bekväma.

I och med att vår historia kom ut i media , har vi fått kontakt med många familjer som även de har blivit oskyldigt anklagade och illa behandlade av socialen.
Den första att höra av sig var Eva fostermamman från Marks kommun ärendet och som varit med i Uppdrag granskning 3 gånger.
En mycket trevlig kvinna med ett enormt engagemang och stort hjärta , läs hennes blogg.


http://fostermamman.blogspot.com/2009_11_01_archive.html


Vi kommer att gemesamt hjälpa varandra och andra , för att få igenom en förändring.
Vi har kontaktat barn/äldre minister Maria Larsson via mejl , Eva har även träffat henne i TV 4 studion.

Maria Larsson har tagit del av Evas alla punkter som hon vill få igenom en förändring i lagen om, och har även fått svar.
Jag har mejlat Maria Larsson nyligen och informerat henne om vår historia.

http://svtdebatt.se/2011/07/handlaggarna-som-tog-ifran-mig-barnen-ska-inte-fa-ga-ostraffade/
Läs Evas debatt inlägg.

Samtidigt som detta är oerhört viktigt att jobba för, så har jag en familj som måste ha fullt engagemang och uppmärksamhet. Så är det även sorgligt att vi ska behöva kämpa mot detta fortfarande. Just nu känns det som om att det kommer att bli en livslång kamp .
Bara för att allt är frid och fröjd med våra barn , så tar det inte slut ändå.
Många tänker kanske att vi ska ge upp, vara nöjda nu.
Oh, ja vi är otroligt nöjda, överlyckliga och tacksamma för att vår historia slutade lyckligt , vi fick hem våra barn. Det vi gör nu är oerhört viktigt för våra barns framtid, vi gör det för dem så att de en dag förstår att deras föräldrar verkligen kämpade för dem, för rättvisa och upprättelse.
Allas historier är inte lika lyckliga, de är även för dem vi kämpar, för alla barn där ute som har rätt att växa upp hos de föräldrar som älskar dem , som blivit av med sina barn på påhittade historier och spekulationer.
Jo, vi vet att de finns , vare sig vissa av er inte tror mig, så VET jag att att de finns .
Jag har med egna öron fått ta del av fruktansvärda tragiska historier , där socialen rent av har stulit barn från föräldrar, barn som nu sitter i jourhem/fosterhem utan någon grund , och som saknar sina föräldrar.

I Evas fall är det tvärtom, men där är det hon och hennes man som är de barnens "föräldrar ", då barnen växt upp hos dem.

Vi kommer att fortsätta kämpa för ett bättre samhälle , även en liten förändring kan göra skillnad.

Kram på er alla, snart fortsätter vår historia i ett nytt inlägg.

Malin

http://hallandsposten.se/asikter/debatt/1.1321644-handlaggare-har-val-ocksa-eget-ansvar-


http://hallandsposten.se/asikter/debatt/1.1313313-en-svar-men-viktig-uppgift


Här är debatt artiklar som varit publicerade i Hallandsposten.
Sigbritt Arwidson chef på Socialtjänsten i Halmstad skrev ett inlägg d. 4 aug.

Detta var naturligtvis jag tvungen att svara på, och det gjorde jag d. 12 aug.

Sigbritt har tydligen fortfarande inte fattat vad vad vi menar, eller så vill hon inte då hon inte kan försvara handläggarens agerande.
Det är lågt och det verkar vara ett desperat försök för att på något sätt försöka hålla kvar sin heder .
Det gör hon genom att skylla i från sig och försvara sig . Nu vill ingen ta ansvar för hur vi blivit behandlade, nu är det väldigt tyst från Halmstads Kommun och makthavarna här.
Är det så att de tror att detta ska rinna ut i sanden, troligtvis....
Inte så länge vi kommer att höras och kämpa för upprättelse och tills vi fått vår ursäkt och erkännandet att de agerat fel och förhastat.

Det tog 13 dagar innan domen kom. Det var dagar av total hjärnkolaps , varje timme,varje minut och sekund tänkte jag på mina barn . Jag oroade mig för vad som skulle hända, när skulle det där telefonsamtalet komma ? Eller det kanske kom ett besked med posten ? Hur skulle det gå till då vi skulle få beskedet om våra barns och vårt öde? Skulle våra barn någonsin komma hem igen ?
Då tankarna gick åt fel håll och jag började tänka på hur livet skulle bli att leva utan våra barn , bröt jag alltid i hop och illamåendet kom tillbaka.
Jag har förstått i dag att den ångest jag bär på , det tryck jag har i mitt bröst , den klumpen av gråt jag alltid känner i min hals har formats och bildats av denna psykiska påfrestning som vi hela tiden utsattes för.
Det är ingenting som bara försvinner hur lätt som helst.

Varje dag var en hemsk väntan. Jag försökte analysera domaren och nämndemännen i Förvaltningsrätten genom att tänka på hur de såg ut, ansiktsutryck mm. Det var lönlöst och tog bara en massa extra energi, då t.o.m vår advokat sa att det aldrig går att veta hur de tänker. De gånger man tror att man är säker då man lämnar rättssalen har det kanske kommit ett negativt besked , och då det känts hopplöst har beskedet varit positivt . I vårt fall kändes det inte så positivt då vi lämnade rättsalen. Mycket av detta berodde på socialens fula agerande då det tog in ett vittne i sista stund och som dessutom kändes köpt.

Veckan innan domen kom var fruktansvärd på flera sätt. Vi bodde fortfarande hos våra vänner men det började att tära på vår vänskap. Vi hade olika sätt att se på saker och ting , och vi befann oss i en förtvivlad situation . Detta var inte lätt för någon och då socialen valde att informera oss olika så uppstod det konflikter.
Detta var det sista av allt jag ville skulle hända , men vi befann oss alla i en fruktansvärd sits , fast på olika sätt.
Efter en "diskussion" med många känslor , skar det sig oss emellan.
Detta är jag oerhört ledsen över .......


Början på veckan blev Ella sjuk , och det kändes som tortyr för henne att inte få vara hemma då hon hade feber och mådde dåligt. Vi ordnade så att släktingar bodde hos oss så att Ella fick sova i sin säng och vara i sin hemmiljö . Det hade även blivit ohållbart för Ella att sova hos  våra vänner nu. Hon var så ledsen varenda kväll och ville bara vara hemma. Vi gjorde allt vi kunde för att Ella skulle må så bra hon kunde , och frågade henne vad hon ville, var hon ville vara och sova om hon fick bestämma.

Vi hankade oss fram denna sista veckan genom att antingen sova hemma, eller hos vänner som bodde grannar med oss.


Torsdagen d. 27 januari hade vi ett möte på socialförvaltningen med 2 nya socialsekreterare , då nu Ellas utredning skulle ta vid.
Jag minns att jag var så fruktansvärt arg och i så stort behov av att få någon sorts förståelse för vad vi tvingats gå igenom. Dessa 2 socialsekreterare satt och pratade med oss om en handlingsplan vi skulle gå igenom, med barnets behov i centrum . Jag minns att jag satt och tänkte att allt som de sa bara var självklarheter för oss. Jag blev mer ocm mer ledsen och irriterad över att nästan bli idiotförklarad men framförallt i frågasatt då det gällde vår föräldraförmåga , som det aldrig tidigare varit några diskussioner om .Här satt vi , jag och Jörgen återigen helt vanliga småbarnsföräldrar med en enorm kapacitet och ett oerhört intresse för våra barn och deras utveckling. Med en oändlig kärlek och att alltid , alltid sätta våra barns behov främst.
Jag vet ingen bättre pappa än Jörgen. Han är lugn, trygg, pedagogisk , men besitter ett stort självförtroende som han även lär sina barn , så de lär sig att älska sig själva och få både egenvärde och självförtroende.
Jörgen är en pappa som tar med sina barn på roliga aktiviteter , lär dem nya saker och att utmana sig själva och berömmer dem då de gör bra saker. Framförallt har han tålamodet att sätta sig ner och prata med Ella och avleda henne då hon är tvär och trotsig , så hon blir go och glad igen.

Jag är en mamma som är väldigt hönsig, som så många mammor är. Mina barn ska ha det bästa , och de får absolut inte gå hungriga eller frysa. Jag säger att jag älskar dem hela tiden och mina behov finns inte då barnens behov alltid går före. Jag värnar mycket om traditioner och vill att mina barn ska ha det tryggt och ombonat i sitt hem. Jag lär dem att vara snäll mot djur och alla levande varelser, att säga förlåt om man gjort något dumt .
Läser sagor och lär dem alla barnvisor som jag kan.
Ja, jag vet man ska inte behöva berätta allt detta.
Vi måste det , vi som är världbäst på att ta hand om och älska våra barn.
Vi måste det ,för vi stod anklagade för att ha misshandlat våra barn.

24 punkter ska man normalt sätt gå igenom, men för oss  räckte det med 4 sa de . Vi berättade om vår situation och om hur Ella hade haft det. Socialsekreterarna blev upprörda då vi berättade om hur Ella tvingats bo än hit och än dit , och de kunde inte förstå hur mottagningsenheten med X i spetsen hade tänkt då det gällde henne.

Vi satt där och jag tänkte bara på hur lång tid detta skulle ta , då vi fått höra att hennes utredning kunde ta upp till 4 månader. Skulle detta helvete aldrig ta slut, skulle socialen hänga sig fast i oss för resten av vårt liv ? Det kändes som om vi aldrig skulle bli fria.

Då säger en utav dem att Ella ska hem så fort som möjligt , för så här kan hon inte leva längre.
Jag tror inte det är sant , det finns alltså socialsekreterare med hjärta , med empati och medmänsklighet .

Mitt hjärta skriker av lycka och jag är så tacksam , så tacksam för att min älskade lilla tjej ska få bli glad och lugn igen. Lilla Ella ska få komma hem !!!!!!!
Vi får hem henne på fredagen mot att sociala jouren får komma på oanmälda besök under helgen.
Det får de mer än gärna, de får komma när de vill och hur ofta de vill , bara vi har vår Ella hos oss.
Vi fick reda på att det var en förutsättning att kunna utreda Ella om hon befann sig hemma, så på tisdagen d. 1 februari skulle hon vara officielllt hemma, utan övervakare.
Sex besök skulle bokas in de närmsta veckorna , ett besök i vecka då socialen skulle vara hemma hos oss och
göra observationer på oss och Ella.

Innan vi gick fick vi ett oerhört tråkigt besked ......
Någon hade samma dag ringt in och gjort en anomym anmälan på oss , men som var riktad mot mig .
Vi förstod inte vem det kunde vara , jag hade inga fiender , jag hade ingen som skulle vilja mig illa .
Jag menar det måste ju vara någon som verkligen hatar en som kan ringa in till socialen och ljuga ihop och påstå helt osannolika och fruktansvärda saker , bla annat att Ella aldrig gick till mig utan bara till Jörgen.
Nej , jag hade aldrig kunnat göra så här mot någon, och i synnerhet inte någon som man vet är och har varit i en fruktansvärd situation där hela livet har rasat. Vem hatar en så mycket , och vem vill trycka till en på det viset ?
Det kommer vi aldrig att få reda på , men visst har vi med tiden fått våra misstankar.
Det hemska i detta var att det inte var mig det hade kunnat skada, utan våra barn.

Dagen efter ringde den anonyma anmälaren och drog tillbaka sin anmälan.

Just nu fanns det ingenting som kunde grusa min lycka , inte ens en anomym anmälan.
Vi var på väg att bli en familj igen , Ella kom hem  och jag började att kunna andas med normala andetag igen, för det kändes som om halva vårt liv var tillbaka.

Helgen som nu kom njöt vi tillsammans vi tre . Vi umgicks med Ella och hon sov i våra sängar.
Det kändes helt overkligt att vara ensamna med henne, men det var helt underbart !

Sociala jouren kom på kvällarna och dom var så välkomna så.
Två kvinnor kom första gången , då jag och Ella låg i våra sängar och läste godnatt saga.
Vi pratade mycket med dessa två från sociala jouren , och de var trevliga .
Andra gången kom det bara en från sociala jouren , hon sa att det kändes helt ok, då hon inte känt sig hotad hos
oss , utan känt sig välkommen.
Jag vet att jag tänkte, vaddå hotad ? I min värld existerar inte en sådan bild , för så agerar man inte.
Samtidigt så blir man ju varse om att det verkligen finns personer som uppträder så och där finns det med all sannolikhet fog för att komma på besök.
Vi gick under samma behandling , och var i samma fack som våldsbenägna och även kanske drogmissbrukande föräldrar . Jag har än i dag så svårt att ta till mig detta , att människor har tittat på mig och tänkt att jag har kunnat vara kapabel till att misshandla mina barn , det är något så oerhört kränkande .

Helgen gick, och vi var ganska så säkra på att det skulle komma ett besked om domen kommande vecka.
Vi visste bara inte när ........

Måndagen d. 31 januari skulle bli en av de lyckligaste dagarna i vårt liv , lika lycklig som dagen då våra barn föddes.