treunderverk

Hej alla som läser !

Det var ett tag sedan nu som jag skrev här. Jag ska hinna med några inlägg nu på semestern då det börjar närma sig slutet på vår tragiska historia. Med slutet menar jag att socialen inte längre var en del av vårt liv, då vi fick hem barnen. De hängde sig kvar , men vi hade ingen personlig kontakt med just mottagningsenheten och de / den människa/människor som skadat oss psykiskt för lång tid framöver.

Efter TV 4 Hallands reportage så började mycket riktigt media höra av sig.
Aftonbladet och Expressen ringde samma dag.
Som ni vet blev det ett reportage i Aftonbladet, då de kändes mest seriösa. Vi har varit väldigt noga med att kräva att få läsa artiklarna innan publicering, samt att vi försäkrade oss om att vi fick godkänna allt innan det gick ut i tryck. Aftonbladet var mycket förstående för vår situation och var noga med att skydda Ella. Vi valde att inte ha med henne på några bilder då Ella ALDRIG har haft med detta att göra. Det är som jag har sagt tidigare , ett fullständigt övergrepp och kränkning på ett litet barn .Vi kommer nu att göra allt som står i vår makt för att se till att rättvisa skipas och då främst för Ella.

En dag får våra barn höra om denna fruktansvärda historia som kunde ha äventyrat deras framtid, och självklart så sätter detta spår i dem på ett eller annat vis. Detta har ju hänt och det kommer säkerligen att forma och påverka hur de  kommer att bli i framtiden. Då vill vi att våra barn ska kunna säga att : Mamma och Pappa gjorde allt de kunde för oss .
Våra barn ska veta att vi kämpade för dem , kämpade för att de skulle få komma hem, för upprättelse, för rättvisa, och för deras framtid.

Hallandsposten gjorde även de ett reportage av en mycket duktig reporter. De var också extremt noga med att skydda Ella och reportern var mycket lyhörd då det gällde vår berättelse.
Hans reportage är mycket omfattande då han har gått in på i princip hela händelseförloppet men även beskrivit läkarnas roll, socialens agerande, och domaren i Förvaltningsrätten.
Han beskrev vad SBS är för något och även vad LVU står för.

Ni som inte har tillgång till Hallandsposten kan gå in på deras hemsida och läsa i e-tidningen från måndagen d. 18/7 och tisdagen d. 19/7 . Det finns 2 reportage.

Jag och flera andra har lagt ut krokar till Mama och Vi föräldrar.
Radio Halland har hört av sig, likaså Sveriges radio studio 1.
Tidningen Allas ska göra ett reportage.

Detta är så bra och extremt viktigt att det kommer ut till allmänheten.
Jag vet i dag , då jag har fått kontakt med så många människor som är drabbade av socialtjänsten och är oskyldigt anklagade för diverse saker, i vårt land Sverige !!!
Jag vet vilken fruktansvärd myndighet det är och hur sjukt systemet är.
Jag vet hur lätt det är att få sina barn omhändertagna, det räcker med en misstanke, en oro från deras sida , och de har rätt att hämta dina barn.........du kan inte göra något åt det........
Det räcker med att en granne, bekant eller någon annan ringer till soc och gör en anmälan då denne person har hört en förälder ryta till, tagit i barnets arm, barnet kanske har slängt ur sig en mening utan någon som helst innebörd, så som barn gör. Det räcker .
Jag vet det nu efter alla tragiska historier jag fått höra från människor som fått sina liv förstörda av socialtjänsten.
I ett fall blev en pojke omhändertagen bla pga att de ansåg att han var vanvårdad då han hade ett hål i sin tand och att socialen ansåg att han var för smal.

Vi vet hur de fungerar och vilka metoder de använder sig utav , ni skulle inte tro mig......
Vi vet även varför vissa kommuner har fler LVU än andra, jag säger bara fy fan !!!!
Jag kommer att skriva om detta senare, men nu vill vi först gå vidare och få något gransknings program att ta upp detta, rensa upp i skiten !!!!

Vi kan inte ha det så här i Sverige 2011 , människor i vårt land ska inte behöva gå och vara rädda för en myndighet. I dag är det helt vanliga Svenssons utan anmärkningar som drabbas, just för att det räcker med en oro från socialens sida för att omhänderta barn. En obefogad oro, ett missförstånd från den där grannen, en hämd från någon annan .
Det räcker som sagt för att ens liv aldrig blir det samma igen.


Vi kommer att kämpa för en förändring, vi och många med oss som blivit oskyldigt drabbade. Vi kommer att göra allt vi kan för att inte fler ska behöva gå igenom vårt helvete. Det får inte vara så här !!!
Vårt gamla land Sverige , som stod för välfärd och mänsklighet är för längesedan borta. Detta hade inte hänt i andra länder i Europa och Sverige har mycket dåligt rykte då det gäller hantering av barn i vårt land, Sverige är ett land som ideligen bryter mot FNs-barnkonvention och de mänskliga rättigheterna.

Detta är verkligheten och det värsta är nog att den accepteras .
Den accepteras av ledande politiker både på riks och lokal nivå. Det accepteras att socialsekreterare beter sig som svin mot människor, använder sig av fruktansvärda utpressnings metoder som borde vara olagliga , det accepteras för det är ytterst sällan det är någon chef som granskar och ifrågasätter deras agerande . En socialsekretrerare kan sitta på sitt tjänsterum och hota folk i telefon , var kränkande, elak, förnedrande mm. Detta finns det aldrig några bevis för , då ord står mot ord. Alltså kan du aldrig göra något åt deras bemötande och agerande. Det enda som fungerar är att spela in alla samtal med dem , och då är det rätt stor chans att de aldrig uttalar sig på samma vis.

Jag tror ändå att det finns en del godhjärtade socionomer där ute, nyutbildade som verkligen brinner för att hjälpa barn i nöd , som har en vänlig attityd och som inte i första hand vill splittra familjer.
Att splittra en familj är alltid sista utvägen , men allför många socialsekreterare använder sig av det som den första åtgärden.
Vissa socialsekreterare sätter i system att omhänderta så många barn som det går.
Dessa godhjärtade socionomer blir nog ganska överkörda utav dessa gamla rävar som styr och ställer på en förvaltning. Antingen så får man rätta in sig i ledet eller så får man sluta . Många gör nog det förstnämnda, och vips så har vi den där fruktansvärda attityden som så ofta genomsyrar en socialförvaltning och enskild tjänsteman.

En attityd som sedan chefer i alla led accepterar , då det inte går att erkänna att man begått fel inom socialförvaltningen.

Jag och Jörgen gick ut i Hallnadsposten och krävde en offentlig ursäkt av Socialförvaltningen , samt ett erkännande att de gjort fel.
Sigbritt Arwidsson som är chef för barn/ungdom, förstod inte varför vi var tvungna att dra in media i detta ?
Det kunde väl vi lösa vid sidan av  tyckte hon . Frågan om en eventuell ursäkt skall inte diskuteras i media tyckte hon . Hon var rädd att det skulle förstöra den kontakt som de nu etablerat med oss .
En kontakt som de aldrig tagit upp om det inte varit för media.

Det hon har missat här är att vi VILL ha en offentlig ursäkt, samt att vi INTE VILL  ha någon kontakt med socialtjänsten överhuvudtaget.
Man vill inte ha någon kontakt med den frivilligt, för en kontakt med dem kan leda till att de letar problem , hittar något litet och vänder och vrider så har vi skapat ett tillräckligt stort problem för att omhänderta ens barn.

Jag är ledsen, bestört, chockad, förfärad och i bland stum av skräck för hur det går till i vår kommun, vårt land.
Man tror inte det är sant .
Men det ÄR sant !!!

Så mycket tragedier, så många barn som i dag, just nu sitter i jourhem, familjehem och fosterhem.....utan någon anledning och pga av de jag nyss nämnde , en obefogad oro.

Dessa barn kommer att växa upp utan sina biologiska föräldrar, i fosterhem både bra och dåliga.
Vissa av dessa barnen hade haft det mycket bättre hemma än i fosterhem, då vi i dag blivit varse om att  i en del fosterhem råder det rena misären, misshandel, övergrepp mm.

Jag gråter för alla dessa barn, som blivit berövade sina föräldrar och chansen till en trygg och kärleksfull uppväxt där de hör hemma.

Missförstå mig inte , de jag skriver om här är alla de familjer som blivit oskyldigt anklagade och där det aldrig har funnits några problem . Förutom de som socialen har skapat genom manipulering , lögner , förvridning av sanningen samt att de undanhåller dig dina rättigheter.

Jag/vi kommer att kämpa för en förändring , för att hjälpa alla andra där ute som kan bli drabbade.

Det kan hända dig , ja med facit i hand vem som helst.
Kunde det hända oss ......ja ni förtstår själva ......

Ha en fortsatt bra sommar,

snart kommer det en  fortsättning på vår historia.

Många kramar,

Malin och Jörgen och våra treunderverk.

http://www.aftonbladet.se/nyhe​ ter/article13293813.ab

I dag är vi med i Aftonbladet , köp den eller titta på nätet.
Som ni säkert har förstått , så är jag ingen höjdare på det här med att länka.
Fungerar inte denna länk, så vet ni förmodligen ändå hur ni skall gå till väga :-)

På återseende,

kramar Olsson /Almqvist

Tiden efter Förvaltningsrätten var en  hemsk och fruktansvärt psykisk påfrestning av väntan. Väntan att få vår dom. Den kunde ju komma vilken dag som helst, och den dagen skulle komma att betsämma hur vårt framtida liv skulle se ut.

Var vi dömda att inte få hem våra älskade barn, skulle mitt och Jörgens liv bestå i att åka och hälsa på våra barn i ett fosterhem ? Våra liv var i så fall förstörda......
Det som skrämde mig då var att de säkerligen skulle ta Ella ifrån oss om det blev ett förlängt LVU på tvillingarna. Det fanns bara inte , jag fick panikångest bara jag tänkte tanken för det hade Ella inte klarat , hon hade blivit totalt fördärvad psykiskt.
Att bara gå och vänta på sin dom, är fruktansvärd , det tär på en på alla sätt.
Vi pendlade hela tiden mellan hopp och förtvivlan och i huvudet rusade tusen tankar samtidigt . Jag var helt slut som människa nu.
Denna omänskliga psykiska påfrestning i snart 5 veckor....varje dag, varje timma, varje minut och sekund. Inte ett ögonblick utan att detta vansinniga helvete tog över hela ens tankeverksamhet. Man orkar tillslut inte mer.

I januari månad flyttade vi delvis hem till våra vänner. Vårt liv gick nu ut på att leva i en packad väska som stod antingen i vår hall eller hemma i vännernas gästrum. Det kändes som att leva ett liv i flykt, jagad och hotad av fienden , en fiende som i detta fallet var Socialtjänsten och X.
Vi försökte att leva ett så "normalt" liv vi kunde för Ellas skull . Vårt liv nu bestod i att turas om att bo med Ella hos våra vänner. Jörgen försökte att jobba lite grann, han var tvungen då hela hans firma stod och vägde över för en eventuell konkurs .  Som jag skrivit tidigare så går det inte att vara ifrån sitt arbete då man är egenföretagare, pengarna måste in och det tar tid att jobba i fatt och komma på fötter igen. Det var säkerligen inte det Jörgen orkade eller ville i ett sånt här skede , men han försökte ändå att jobba lite sporadiskt.

På kvällarna åt vi kvällsmat hos våra vänner, nattade Ella så gott det gick eftersom hon var orolig och ledsen över att inte få vara hemma och sova i sin egen säng. Hon undrade hela tiden varför vi skulle sova där. Ett normalt liv var det definitivt inte , men vi hade inget val, vi var tvungna att göra som de sa , då vi var livrädda för att de skulle komma och ta Ella i från oss om vi bröt mot deras regler.
Vi förklarade så gott vi kunde för henne att vi bodde hos vänner för att vi (mamma och pappa) var ledsna för att Olle och Alva var sjuka och därför behövde vara hos olika människor för att få tröst . Det sista vi ville var att spä på hennes oro än mer, och att det skulle vara lätt för henne att förstå, varför situationen var som den var.

Ella mådde inte bra , vi såg det . Ett barn ska inte behöva ligga och gråta sig till sömns för att det saknar sin säng och sitt hem . Ella tvingades till det för att Socialtjänsten ansåg att hon hade det bäst så och att hon absolut inte skulle vara hemma.
Vi fick tillåtelse att ha henne hemma ändå 2 nätter i veckan, bara om någon sov hos oss och kunde övervaka oss.
Vi ansåg att det var räddningen för att Ella inte skulle gå under. Dessa två nätter kunde vi få nosa lite på hur det kändes att vara en normal familj, med rutiner som nattning och läsa saga i hennes egna säng . Då var vi lyckliga för den stunden det varade, för att inte tala om hur Ella slappnade av och vi såg tendenser till  vår trygga, glada Ella som fanns någonstans där inne . Det var underbart att se henne , hur gnistan sakta kom tillbaka.

Vi fick två nätter av soc och inte en sekund mer, för det var ju inte meningen att Ella skulle flytta hem som en socialsekreterare sa. Det tragiska nu var att socialtjänsten gav oss och våra vänner olika regler att rätta oss efter.
De sa en sak till dem , och en annan till oss. De hade åter igen inte någon koll på läget , inte någon strategi om vad som egentligen gällde.
Vi valde även att  bo hos andra vänner och släktingar bara det var någon som övervakade , också för att inte tära på vår vänskap. Denna extrema situation var inte lätt för någon av oss .
Socialen sa till oss att det var vännernas ansvar att det var upp till dem att bestämma hur vi fick göra. Till dem sa det att Ella skulle bo hos dem. Som bäddat för konflikter .
Vi mådde fruktansvärt dåligt vid denna tidpunkt, vi ville ju bara vara hemma och få leva ett normalt liv.
Jag och Jörgen turades om att sova hos vännerna. Oftast var det Jörgen som gjorde det då jag inte kunde sova på nätterna för jag grät mig nätterna igenom och ville bara skrika rakt ut.


På morgonen körde jag upp till Ella, smög mig in och la mig i hennes säng , jag löste av Jörgen då han skulle köra och jobba. Sedan åkte jag och pappan i familjen och lämnade barnen på dagis. Han var tvungen att följa med in och lämna då jag inte fick vara ensam med Ella ens en sekund......men.....jag fick ta henne ensam i min bil för att köra från punkt A till punkt B .......men jag fick inte vara ensam med henne då bilen slutade rulla .
Just detta skulle nu X visa prov på sin "glömskhet " igen.......

Vi hade inte hört av henne sedan Socialnämnden, då jag sa att vi aldrig mer ville ha någon kontakt med henne . Nu hoppade hon upp som gubben i lådan och gjorde sig påmind.
Jag och min syster var på Busfabriken med barnen , då Jörgen ringer och säger att X har ställt till med liv för att jag hade tagit Ella i min bil då jag och pappan hämtade på dagis.

X ringer upp pappan i familjen och ifrågasätter då hur jag kunde göra så ? Pappan svarar att X nog ska ta och kolla upp fakta innan hon ringer och är krängd . Vilket X skulle göra och sedan återkomma.
Detta visste X mycket väl , då hon själv varit närvarande då beslutet togs.
Jag däremot ville bara gå ut och kräkas av oro då jag åter igen bara hörde hennes namn , och att hon gjorde sig påmind. Hur kunde människan  bara komma på tanken att ringa upp och "lägga sig i " då vi specifikt bett om att slippa hennes uppenbarelse.

Samtidigt som vi levde så här så hade vi nu fått umgänge med tvillingarna en gång i veckan.
Det var i en lägenhet inne i stan där vi fick träffa Olle och Alva 1,5 timme varje gång .
Umgänget var övervakat och det var nu första gången som vi fick träffa  männislor inom socialtjänsten som behandlade oss som medmänniskor och med empati . Jourhemspappan kom och lämnade Olle och Alva i lägenheten och barnen var alltid fint klädda och deras skötväska och ersättning var exemplariskt i ordning. Det kändes oerhört skönt att veta att det var ordentliga och snälla människor som tog hand om våra barn.

Ååååhhh.......underbara älskade barn , vi höll dem tätt intill oss , luktade och njöt av dem så mycket vi kunde.
Vi var främlingar för dem, de visste inte vilka vi var. De kunde bli oroliga när jourhemspappan gick och sken upp som solar då han kom tillbaka för att hämta dem.
Det gjorde så ont inom mig , jag försökte verkligen möta deras blickar för att få en liten glimt av igenkännande från deras sida , men nej ..............


Barnen skulle snart få smaka på sina första smakportioner , det var tid för det , fastän jag tyckte att det var lite för tidigt . Jag skulle kanske inte få uppleva det .
Jag gjorde egen barnmat och tycket att det var både roligt och lätt då Ella var liten. Tanken var att göra det samma nu . Jag som mamma till mina tvillingar skulle inte få närvara vid deras första matupplevelse, en milstolpe, ett ögonblick som man som förälder aldrig glömmer.
Tankarna skenade lätt iväg på vad som sen skulle komma i utvecklingen , vad jag mer skulle missa att få uppleva med mina barn. Jag kände mig förtvivlad och berövad på mitt liv.
Dessa möten i lägenheten skulle bli tre stycken.

Jag har beskrivit det tidigare om hur det kändes att ta avsked från sina barn , och det var aldrig någon skillnad.Det var alltid lika traumatiskt och överjävligt att säga hejdå och åka därifrån , ifrån sina barn.
Vi stod och vinkade till dem genom bilrutan, där de satt i sina bilstolar och tittade förundrat på oss ......deras föräldrar .
Jag tittade efter bilen då den åkte tills jag inte kunde se den mer......och borta var våra älskade barn...... igen.....

Detta är den text som jag skrev inför förhandlingarna i Förvaltningsrätten. Det var detta jag fick läsa upp för domare och nämndemän.
Inte för att det spelade någon roll, de dömer ju inte på känslor. För mig hade det en enorm betydelse. Jag kunde inte bara sitta och titta på då vårt liv passerade revy .Jag var tvungen att göra allt som stod i min makt för att få hem våra barn och jag kunde absolut inte göra för mycket i detta läget. Jag kunde i alla fall gå i från rätten och veta att nu har jag och vi gjort allt vi har kunnat , och nu kunde vi inte göra mer .Det var nu det var upp till rätten att avgöra hur vår framtid skulle se ut .
Här kommer just den text jag läste upp:

VÄRLDENS LYCKLIGASTE FAMILJ


Vi tyckte att vi var världens lyckligaste familj, det var nästan för bra för att vara sant då fick veta att vi väntade tvillingar.
Vi kände oss utvalda och privilligerade, och Ella var världens stoltaste storasyster.

Så kom äntligen våra små underverk , Olle och Alva efter en långdragen och jobbig förlossning som avslutades
med kejsarsnitt 2 dagar senare.
Alla som har barn vet ju vilken lycka det är att första gången få se och höra sina barn , och nu var det verkligen
dubbel lycka.
Det bästa av allt var att dom verkade vara friska , vi hade varit lite oroliga eftersom vi aldrig gjorde något fostervattensprov , var för stor risk för missfall.


Det visade sig från början att dom var väldigt olika . Olle var livlig och lite orolig , ville äta hela tiden och sov bara korta pass .
Alva däremot var lugnet själv, kanske lite för lugn för hon var mest trött och slö och inte så intresserad av att äta.
Personalen på BB fick hjälpa till med att väcka "liv" i henne när hon skulle äta , och då åt hon bara lite förstrött och somnadeofta om mitt i maten.
Det påtalades flera gånger på BB att Alva hade ett stort huvud.

Så fortsatte det även när vi kom hem, och då började även deras kräkningar. Olles kaskadkräkningar och Alvas genomskinliga kräkningar som gulpade ur munnen i mängder,det spelade ingen roll om det så gått en eller flera timmar efter matning.
Jag reagerade och tog upp det med BVC .

Olle blev sjuk bara en vecka efter vi kommit hem och Jörgen fick besöka barnakuten vid två tillfällen.
Vi tyckte det var konstigt att så små barn redan hunnit bli krassliga.

Tiden hemma med tvillingarna gick över förväntan .Vi var så lyckliga och tacksamma för vad vi hade fått.
Vi trodde att det skulle vara mycket "jobbigare" att ha tvillingar , men det var faktiskt lättare än att ha bara en , som när vi fick Ella och det var skönt att vi hade barn sen innan för denna gången kände vi oss mycket lugnare .

Vi började att dela upp tvillingarna mellan oss för att underlätta för alla i familjen och på så sätt fick vi alltid sova och blev aldrig så trötta som vi var med vårt första barn. Vi var förvånade att det gick så bra allting.
Vi levde i ett lyckorus över att allt verkat gå så bra och vi var otroligt stolta föräldrar.

Alva skrek eller grät nästan aldrig hon bara var, och ibland märkte vi inte ens av henne .
Hon sov mycket och när hon var vaken låg hon mest bara och tittade i ens famn.
Hon kunde gråta lite nasalt klagande i bland.

Med Olle var det annorlunda , pigg, glad och sprallig och det gick alltid från 0-100 när han skulle ha mat.

I slutet på november märkte vi en liten skillnad på Alva, hon verkade ha ont vid olika lägesändringar men som blev bättre i upprätt tillstånd , Jörgen hade också sett en svullnad över fontanellen.
Hon åt även lite mindre än tidigare.
Det var då vi sökte läkarvård för att ta reda på om hon var sjuk.

I våra ögon har våra barn varit sjuka och den förtvivlan och oron som vi har känt över våra barn är svår
att beskriva. Att man inte som förälder få vara hos sina små barn för att ge dom kärlek och tröst , och att få
hålla en liten hand och visa att mamma och pappa är här när Alva vaknade efter operation.
Våra hjärtan har slitits ur våra bröst otaliga gånger i denna process.
Vi är fortfarande chockade över hur det kunde bli så här.
Vi söker läkarvård för vårt barn, vi får stå på oss för att få henne undersökt , vi var så tacksamma när vi fick
komma ner till Lund , att äntligen ska hon få hjälp . Och sen slutar det hela med att socialtjänsten kommer och
tar våra älskade barn i från oss . Hur kan det gå till så här ?

Vi lever för våra barn, sätter alltid dom främst . Vi var en hel och lycklig familj innan detta vansinnet började.
En familj där våld aldrig har existerat .
Det är så långt i från oss som det bara går , det finns inte i vår värld.
I vår värld hjälps vi åt och stöttar varandra om det nån gång känns tufft , i vår värld slår eller skakar man inte sina barn för att man är trött och inte har fått sova , som socialtjänsten antyder.
I vår värld har man spärrar .
Och i vår värld behandlar man sina barn med kärlek och respekt.

Hur ska vi kunna leva ett lyckligt och meningsfullt liv utan våra barn ?
Vår familj har slitits i stycken efter detta , och den som fått ta mest skada är lilla Ella snart 4 år.
Det är hon som blir drabbad mest av att inte få vara med sina föräldrar, sova i sin säng, leka med sina kompisar, gå på sitt dagis. Inget är normalt längre för hennes del , och hon mår inte bra för hon förstår mer än vi tror.
Hon saknar sina älskade småsyskon. Och hur gör man som föräldrar när man hör sin dotter gråta i förtvivlan kväll efter kväll,  att hon vill hem och att hon saknar sin mamma och pappa. Är inte detta barnmisshandel om något ?
Vi har ett digert arbete att hjälpa henne att bygga upp trygghet och tillit igen.

Våra barn hör hemma hos oss , sin mamma och pappa som älskar dom över allt annat.
Det finns inga andra människor i hela världen som kan ge dom allt dom behöver för att växa och bli hela och trygga individer.
Detta är ett fruktansvärt slöseri med människors liv och öde , och våra barn måste få växa upp i den familj som dom tillhör.

Jag och Jörgen är starka psykiskt , vi orkar detta helvete just för att vi är oskyldiga.
Vi har känt varandra i 10 år , vi vet allt om varandra har aldrig haft några hemligheter.
Vi litar på varandra till fullo.
Ingen av oss är kapabla till att kunna utföra en sådan fruktansvärd handling som vi står misstänkta för.
Inte i något tillstånd !
Någon som är skyldig har förhoppningsvis ett samvete , och det samvetet kommer alltid i kapp förr eller senare.
Vi står här i dag , raka i ryggen och håller huvudet högt , för vi vet att vi har ett rent samvete , vi är oskyldiga.

Vi är övertygade om att det finns andra förklaringar till Alvas och Olles skador, för det måste det göra .
Vi hoppas att vi lever i ett rättssamhälle och att rättvisan kommer att segra
Låt våra barn bli rättvist behandlade, låt dom få komma hem och få ett bra och värdigt liv, låt dom få växa
upp med sina föräldrar och syskon och kunna bli just dom människorna som dom förtjänar att bli.
Det är samhället skyldiga dem. För det är VI och bara VI som kan ge dom ett bra och värdigt liv.

Blod är alltid tjockare än vatten !

http://www.nyhetskanalen.se/tv?vid=1754916&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

http://www.nyhetskanalen.se/tv?vid=1754896&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

http://www.nyhetskanalen.se/tv?vid=1751696&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se


Här är länken till när Socialförvaltningen svarar på kritiken.

Vi har även hört av högsta chefen på Socialförvaltningen i dag.

Ett nytt inlägg kommer snart som sagt , men det är mycket just nu med den mediala uppmärksamheten, vilket är bra, så de nya inläggen får vänta ett litet tag.
I eftermiddag kommer en välkänd kvällstidning på besök, så får vi se om de gör ett bra jobb och om det blir en publisering.

På återseende och kramar.
Malin och Jörgen

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_halland?title=tv4nyheterna_halland_19_14&videoid=1751956&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se


Kopiera denna länk och klistra in i adressfältet .

KÄRA VÄNNER MISSA INTE TV 4 HALLANDS NYHETER I KVÄLL KL 19.15.
ETT LITET REPORTAGE OM OSS.

KAN ÄVEN SES PÅ WEBBEN FÖR ETT LÄNGRE INSLAG.

DET KOMMER STRAX ETT NYTT INLÄGG , HÅLL UTKIK .

KRAMAR , MALIN M. FAMILJ