Vår historia- Barnukuten 6 dec 2010
D.6 dec går jag och tvillingarna ner till BVC för rutinkontroll. BVC sköterska mäter Alvas huvud och tycker att det växt oroande mycket sedan senaste mätningen, hon kan även se en "solnedgångsblick" på Alva.
Barnsjuksköterskan misstänker vattenskalle (hydrocefalus), och skickar upp oss till barnakuten , men ringer upp innan och meddelar att vi kommer upp. Barnakuten tycker att vi ska vänta och ha is i magen och komma till BVC d. 10 dec och göra nya mätningar.Jag åker upp i panik med Alva och har hunnit läsa i ett läkarlexikon att vattenskalle kan ge allvarliga hjärnskador vid utebliven vård. Orolig sitter jag och väntar med Alva i 2,5 timme på barnakuten utan att få träffa en läkare. Jag vågar inte släppa blicken från henne , sitter hela tiden och granskar hennes beteende för att vara beredd om jag märker nåt konstigt , känns som om tiden tickar på och vill träffa en läkare för att fråga hur lång tid man har på sig innan det kan hända. Trött och förtvivlad och frustrerad för att vi inte får träffa en läkare , inträffar en olyckshändelse i väntrummet. Jag ska ta upp Alva för att mata och ser inte att jag glömt att klicka i låset . Alva rullar ur bilbarnstolen och slår i höger sida av huvudet i golvet. Förtvivlad rusar jag till sjuksköterskorna och berättar om det inräffande. Jag blir tillbaka skickad till väntrummet och efter en halvtimme kommer en sköterska ut och säger att vi får åka hem. Jag undrar om vi inte ska få träffa en läkare och hon menar att dom har mycket att göra och att Alva inte anses vara ett akutfall . Jag protesterar och menar att BVC har slagit larm och skickat upp oss, men hon menar att vi skulle i så fall haft en remiss. Vi får helt enkelt åka hem utan att ha fått träffa läkare.Det är ofattbart att läkarna vågar chansa när det handlar om liv eller död för ett litet spädbarn. Alva hade vattenskalle, då är man extra känslig för mindre trauma, så som fallet från bilbarnstolen . Två allvarliga händelser som dom borde ha undersökt, i synnerhet när det skulle visa sig att hon hade livshotande skador ! Finner inga ord för deras nonchalans , ofattbart....
Barnsjuksköterskan misstänker vattenskalle (hydrocefalus), och skickar upp oss till barnakuten , men ringer upp innan och meddelar att vi kommer upp. Barnakuten tycker att vi ska vänta och ha is i magen och komma till BVC d. 10 dec och göra nya mätningar.Jag åker upp i panik med Alva och har hunnit läsa i ett läkarlexikon att vattenskalle kan ge allvarliga hjärnskador vid utebliven vård. Orolig sitter jag och väntar med Alva i 2,5 timme på barnakuten utan att få träffa en läkare. Jag vågar inte släppa blicken från henne , sitter hela tiden och granskar hennes beteende för att vara beredd om jag märker nåt konstigt , känns som om tiden tickar på och vill träffa en läkare för att fråga hur lång tid man har på sig innan det kan hända. Trött och förtvivlad och frustrerad för att vi inte får träffa en läkare , inträffar en olyckshändelse i väntrummet. Jag ska ta upp Alva för att mata och ser inte att jag glömt att klicka i låset . Alva rullar ur bilbarnstolen och slår i höger sida av huvudet i golvet. Förtvivlad rusar jag till sjuksköterskorna och berättar om det inräffande. Jag blir tillbaka skickad till väntrummet och efter en halvtimme kommer en sköterska ut och säger att vi får åka hem. Jag undrar om vi inte ska få träffa en läkare och hon menar att dom har mycket att göra och att Alva inte anses vara ett akutfall . Jag protesterar och menar att BVC har slagit larm och skickat upp oss, men hon menar att vi skulle i så fall haft en remiss. Vi får helt enkelt åka hem utan att ha fått träffa läkare.Det är ofattbart att läkarna vågar chansa när det handlar om liv eller död för ett litet spädbarn. Alva hade vattenskalle, då är man extra känslig för mindre trauma, så som fallet från bilbarnstolen . Två allvarliga händelser som dom borde ha undersökt, i synnerhet när det skulle visa sig att hon hade livshotande skador ! Finner inga ord för deras nonchalans , ofattbart....
Vår historia , fortsättning.....
Sista lördagen i november , händer det något med Alva . Jörgen ska mata och hon är jätteledsen som om hon har ont. Jörgen tar upp henne för att rapa och då tuppar hon av och försvinner iväg med blicken och han får ingen kontakt. Jörgen springer till toan och baddar Alva med vatten och hon kommer tillbaka igen, är sedan som vanligt, jollrar , strattar mm. Alva vill inte äta mer och hon somnar. Kort därpå kommer jag hem och får veta vad som hänt. Jag tar Alva och åker upp till barnakuten , blir inlagda och Alva läggs med dropp efter att en läkare rutinundersöker henne med följa finger mm.
Man pratar om allt från tarmvred till en ärftlig njursjukdom, men inget ultraljud görs (personalbrist) Jag försöker forcera fram en undersökning eftersom jag är orolig för henne , men utan resultat. Berättar för läkaren om hennes symptom att hon tuppat av, verkar ha ont vid lägesändringar (ryggläge) matvägran , slöhet , mm. Alva var ett barn som vi inte märkte av hon skrek aldrig och sov mest , otroligt lugn, ville inte äta så mycket,och kaskadspydde ända sedan födelsen. Det fanns ju en anledning till det.
Dan därpå blir vi utskrivna med en luftrörsinfektiom som förklaring , ingen uppföljning diskuterades. Det kändes inte speciellt bra att åka från sjukhuset utan en bättre förklaring till hennes symptom. Jag gjorde då felet att lita på läkarna i detta fallet.
Fortsättning på nästa inlägg.....
Man pratar om allt från tarmvred till en ärftlig njursjukdom, men inget ultraljud görs (personalbrist) Jag försöker forcera fram en undersökning eftersom jag är orolig för henne , men utan resultat. Berättar för läkaren om hennes symptom att hon tuppat av, verkar ha ont vid lägesändringar (ryggläge) matvägran , slöhet , mm. Alva var ett barn som vi inte märkte av hon skrek aldrig och sov mest , otroligt lugn, ville inte äta så mycket,och kaskadspydde ända sedan födelsen. Det fanns ju en anledning till det.
Dan därpå blir vi utskrivna med en luftrörsinfektiom som förklaring , ingen uppföljning diskuterades. Det kändes inte speciellt bra att åka från sjukhuset utan en bättre förklaring till hennes symptom. Jag gjorde då felet att lita på läkarna i detta fallet.
Fortsättning på nästa inlägg.....
Vår historia
Kommer snart att börja berätta allt vi varit med om . Behöver ha lite tid för att sitta ner och skriva , inte alltid lätt med två små gosungar som vill ha ständig uppmärksamhet. Och en 4 åring som naturligtvis vill ha sitt behov fyllt, ett behov som blivit större efter allt hon gått genom och blivit utsatt för . Och det gör mig så ledsen, min älskade lilla Ella.
Vår historia är fruktansvärd , en tragedi och ett fullständigt övergrepp på vår familj.
För mig kommer livet aldrig bli det samma igen, en del av mig dog den där dagen den 10 december 2010 . Det gör så ont att tänka på det , ett scenario som aldrig kommer försvinna ur mitt huvud , ett trauma och en fruktansvärd sorg...
Fortsättning följer...
Anledningen till att jag vill skriva här är att både jag och Jörgen vill att så många som möjligt ska få veta vad som har hänt oss. Vi har berättat allt från början , för alla som vi träffat , just för att allmänheten har rätt att få veta hur vårt samhälle och vår kommun fungerar, eller INTE fungerar . Det är vår skyldighet att berätta just för att ingen ska behöva gå igenom det vi gått igenom och att detta inte ska få hända och drabba någon annan igen.
När vi var mitt i det svartaste mörker så bestämde jag mig för att det skulle bli min livsuppgift att hjälpa andra människor som hamnade i vår situation, att bilda en stödgrupp , det hade hjälpt oss mycket i vår sorg och i vårt arbete med att leta information och fakta i denna helvetes situation som vi hamnade i om vi hade haft stöd av andra som drabbats av nåt liknande. Men vi hittade ingen sådan .
Vår historia är lång och komplicerad och jag vill delge alla så mycket som möjligt, men jag tror inte jag orkar skriva allt . min terapi den här tiden har varit att prata, prata och prata , och nu har jag nog kommit till en punkt då jag inte orkar prata så mycket längre . Vi måste nu långsamt försöka läka ihop vår familj och oss själva , livet pågår här och nu barnen är hos oss och allt är som det ska . Borde man inte vara lycklig då ?
Jag är otroligt tacksam för allt jag har .Det är en gudagåva att ha barn ett privilegie och en enorm kärlek och lycka som alla borde få uppleva . Barnen är ju det som är det mest betydelsefulla för alla föräldrar , men även något som alla i bland tar för givet . För vad skulle kunna hända mina barn ? Vi tänker på sjukdommar, olyckshändelser och på döden , och bara tanken får oss att bryta samman . Innan detta hände oss så trodde jag att om det hände mina barn något så skulle jag med all sannolikhet hamna på psyket .
Kära vänner jag kan berätta för er att alla ni som tror det samma , ska tänka om för jag vet att man inte gör det.
Det varken kan man eller får man , för man måste kämpa vidare , kämpa för rätten till sina barn , kämpa för sina barns rätt att får vara där dom hör hemma . Det var det enda som existerade i mitt huvud under denna tid det var det som gjorde att jag lever idag . Mina barn skulle hem och något annat fanns inte.
Jag förstår och känner väldigt mycket för alla dom som inte orkade var lika starka . Ni har min fulla förståelse .
Det vi gått igenom är omänskligt och går emot dom mänskliga rättigheterna och strider även emot FN :s barnkonvention. Det är en stor jävla skandal från början till slut !
Allt börjar sista helgen i november förra året, eller egentligen börjar det redan vid min förlossning . Vi och flera med oss, neuropatolg , radiolg och obstretriker anser det . Jag låg i 2,5 dygn med värkar utan någon progress och med Alva som låg längst ner och tryckte på och ville ut . Men ut kom hon inte eftersom jag inte öppnade mig mer än 3 cm på hela denna tiden . Förlossningsläkare menar att det är en skandal att jag som är 37 år har fått ligga i flera dygn med värkar , förstföderska (blev snittad med Ella) , tvillingar dessutom, och ingen överläkare som tog dom avgörande besluten. Alva har legat och tryckt på livmodertappen som är hård som brosk och det är inte konstigt att hon blivit påverkad av det.
Vår historia är fruktansvärd , en tragedi och ett fullständigt övergrepp på vår familj.
För mig kommer livet aldrig bli det samma igen, en del av mig dog den där dagen den 10 december 2010 . Det gör så ont att tänka på det , ett scenario som aldrig kommer försvinna ur mitt huvud , ett trauma och en fruktansvärd sorg...
Fortsättning följer...
Anledningen till att jag vill skriva här är att både jag och Jörgen vill att så många som möjligt ska få veta vad som har hänt oss. Vi har berättat allt från början , för alla som vi träffat , just för att allmänheten har rätt att få veta hur vårt samhälle och vår kommun fungerar, eller INTE fungerar . Det är vår skyldighet att berätta just för att ingen ska behöva gå igenom det vi gått igenom och att detta inte ska få hända och drabba någon annan igen.
När vi var mitt i det svartaste mörker så bestämde jag mig för att det skulle bli min livsuppgift att hjälpa andra människor som hamnade i vår situation, att bilda en stödgrupp , det hade hjälpt oss mycket i vår sorg och i vårt arbete med att leta information och fakta i denna helvetes situation som vi hamnade i om vi hade haft stöd av andra som drabbats av nåt liknande. Men vi hittade ingen sådan .
Vår historia är lång och komplicerad och jag vill delge alla så mycket som möjligt, men jag tror inte jag orkar skriva allt . min terapi den här tiden har varit att prata, prata och prata , och nu har jag nog kommit till en punkt då jag inte orkar prata så mycket längre . Vi måste nu långsamt försöka läka ihop vår familj och oss själva , livet pågår här och nu barnen är hos oss och allt är som det ska . Borde man inte vara lycklig då ?
Jag är otroligt tacksam för allt jag har .Det är en gudagåva att ha barn ett privilegie och en enorm kärlek och lycka som alla borde få uppleva . Barnen är ju det som är det mest betydelsefulla för alla föräldrar , men även något som alla i bland tar för givet . För vad skulle kunna hända mina barn ? Vi tänker på sjukdommar, olyckshändelser och på döden , och bara tanken får oss att bryta samman . Innan detta hände oss så trodde jag att om det hände mina barn något så skulle jag med all sannolikhet hamna på psyket .
Kära vänner jag kan berätta för er att alla ni som tror det samma , ska tänka om för jag vet att man inte gör det.
Det varken kan man eller får man , för man måste kämpa vidare , kämpa för rätten till sina barn , kämpa för sina barns rätt att får vara där dom hör hemma . Det var det enda som existerade i mitt huvud under denna tid det var det som gjorde att jag lever idag . Mina barn skulle hem och något annat fanns inte.
Jag förstår och känner väldigt mycket för alla dom som inte orkade var lika starka . Ni har min fulla förståelse .
Det vi gått igenom är omänskligt och går emot dom mänskliga rättigheterna och strider även emot FN :s barnkonvention. Det är en stor jävla skandal från början till slut !
Allt börjar sista helgen i november förra året, eller egentligen börjar det redan vid min förlossning . Vi och flera med oss, neuropatolg , radiolg och obstretriker anser det . Jag låg i 2,5 dygn med värkar utan någon progress och med Alva som låg längst ner och tryckte på och ville ut . Men ut kom hon inte eftersom jag inte öppnade mig mer än 3 cm på hela denna tiden . Förlossningsläkare menar att det är en skandal att jag som är 37 år har fått ligga i flera dygn med värkar , förstföderska (blev snittad med Ella) , tvillingar dessutom, och ingen överläkare som tog dom avgörande besluten. Alva har legat och tryckt på livmodertappen som är hård som brosk och det är inte konstigt att hon blivit påverkad av det.
