treunderverk

Detta blir ett inlägg som jag känner att jag måste skriva för att kunna bemöta en del kommentarer angående min blogg. Det hade varit uppskattat om dessa personer hade lämnat en maila dress och inte varit anonyma, för då hade jag haft möjlighet att svara dem enskilt och det hade blivit mer privat. Men nu blir det så här istället, och det får gå bra. Jag vill börja med dig socionomstuderande : Först undrar jag om du läst hela min blogg ? För vad vi hela tiden har framhållit är att vi aldrig har sagt någonting om att socialen har agerat , utan det är på sättet det har agerat som är under all kritik. Tro mig, vi kan allt det här med BBIC. Efter allt vi varit med om så har vi både läst på och fått det förklarat för oss. Det som däremot inte är riktigt sant är att det måste gå till på detta viset som det gjorde. Vi har fått förfrågan från socialtjänsten i efterhand, och dom undrade hur vi hade velat att det skulle gått till. Det finns även intern kritik på hur vårt fall har sköts. Som tur är så finns det inte bara en mall att gå efter. Men det verkar vara upp till vilken socialtjänst och utredare det handlar om som sätter ribban. Vi har fått höra att Halmstad socialförvaltning tillhör en av Sveriges värsta myndigheter, och det kommer från en väldigt tillförlitlig källa. Halland är tydligen ett av det län i Sverige där det tillämpas flest LVU. Och det har nog inte med att göra att halläningar skulle vara mer våldsbenägna. Barnets behov i centrum, ja.........vilket skitsnack !!!! Vi var en hel familj innan detta hände , en hel 4 årig flicka utan några som helst symptom på vad hon i dag har fått. Hmmmmm, barnets behov i centrum var det, ja ....du får ursäkta mig men jag mår faktiskt illa !!!! Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det enda socialtjänsten har gjort mot vårt barn är en misshandel utan dess like , och där satte man fan i mej inte barnets behov i centrum. Vad det gäller Alva då 2,5 månad, så har flera ledande experter i både England och USA , (dessa är neuropatologer och neuroradiologer som har forskat i flera år inom detta område,) uttalat sig om att det sannolikt kan handla om en förlossningsskada,och det har även vissa svenska läkare gjort. Det har aldrig funnits bevis, utan bara spekulationer på vad barnen har drabbats av. Tycker du då att det är skäligt att gå in med sådan kraft och splittra och fördärva livet för en småbarnsfamilj? Som då är oskyldig till anklagelserna. Där även socialtjänsten har riskerat barnets bästa och även förstört en 4 årig flickas liv? Frågan du ställer är om :jag tycker att det varit lika hemskt om en bebis hade blivit misshandlad och socialen inte hade agerat,är faktiskt absurd. Är det någon normal människa som verkligen tycker det är dåligt att socialtjänsten ingriper då ? Snälla , det är väl klart att de ska ingripa !!! Lika illa som att socialtjänsten missar sådana fall , är det när socialtjänsten missar åt andra hållet också.För det är bara vi , i vår familj som blivit drabbade som vet hur det känns och hur det fördärvat en del för resten av vårt liv. Så snälla , jag undanber mig sådana kommentarer. Jag vill att DU vänder på det nu. Om det hade gällt dig, och dina barn, din underbara familj, ja försök åtminstonne att sätta dig in i situationen. Du söker läkarvård för ditt barn som du är utom dig av oro för, och det hela slutar med att barnen tas i från dig. Du/ni är oskyldiga till anklagelserna , för det finns inte för er att man behandlar barn , eller någon alls för den delen så. Socialtjänsten påstår motsatsen och vägrar se till några andra förklaringar. Du är utan dina barn i 7 veckor, veckor i fullständig chock och förtvivlan. Du kan bara se på när ditt ena barn, bryts ner av socialtjänstens behandling. Tycker du ändå att det alltid ska gå till som du beskriver det, att men får utreda i efterhand vad som var sant eller inte ? I efterhand, då en familj är slagen i spillror ? Ja, en utredning skulle absolut göras, men inte på detta viset. När till och med vissa läkare var illa berörda av socialtjänsten agerande, att man tog barnen på stående fot , utan att veta mer än man visste. De menade på att vad de var vana vid, var att socialtjänsten kom ner för samtal med föräldrarna. För att utreda och förhöra sig om vad som hänt. Dessa läkare hade aldrig förr varit med om att socialen betett sig på detta viset. Läkarna måste anmäla vid minsta lilla misstanke, men när även de anser att omhändertagandet gått alldeles förhastat till, då kanske det ligger något i det. Vi menar att socialtjänsten absolut skulle agera, för de måste de göra vid en anmälan. Men man kunde gått in med en lite mer försiktig ton, pratat med oss och utrett och tagit reda på sanningen under tiden och agerat mänskligt. Då hade de inte skadat oss så som de gjorde. Du säger att utredningen är till för barnen och inte föräldrarna ? Men om det då står direkta felaktigheter om vad barnen har haft för "skador" mm , då måste man väl som förälder protestera, då det handlar om att socialen ifråga sätter hur vi är som föräldrar och att man dömer oss på rena spekulationer och felaktigheter. För hur det än slutar, så är det ju oss som föräldrar det drabbar. Det märks att du är studerande då du är på hugget och verkar brinna för ditt yrke, och det är bra. Men jag ber dig ändå att i bland stanna upp, och inte bli förblindad och dra alla över en kam . För i bland så finns där familjer som faktiskt inte är skyldiga. Jag hoppas då att du istället kan agera med en mera mänsklig anda, inte vara dömande,vara ödmjuk även mot föräldrar , inte bara mot barnen. Absolut att man ska sätta barnens behov i centrum, men kanske även i bland föräldrarnas behov i centrum. Det är en lite obehaglig och kylig ton du använder dig utav i din kommentar då det gäller att det är upp till oss själva att söka stöd.Det är inte heller sant , då det finns kuratorer och personer på socialtjänsten som påstår något helt annat. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du inte blir en sådan socialsekreterare som du skriver att du inte vill bli. Men jag kan inte låta bli att ana en viss attityd från dig, som vi hört så många gånger förut av våra socialsekreterare, en attityd som tyvärr verkar genomsyra många människor som arbetar på en socialförvaltning. Och det är ingen trevlig attityd. Jag önskar dig all lycka med ditt yrkesval som är väl så viktigt då ni verkligen ingriper och hjälper barn som är utsatta. Jag ber dig ändå att minnas vår historia och vårt öde.Ta det med dig , då du ska börja arbeta som socialsekreterare, och stanna i bland upp och tro inte att alla föräldrar är skyldiga och onda mot sina barn, för uppenbarligen finns där de som blir oskyldigt anklagade. Nu vill jag svara Katarina som kommenterade i "Att döma någon som inte är dömd" Du hade jobbat inom socialtjänsten sa du. Och du hade en del undringar som jag ska försöka svara på: Du undrade vilka skador barnen hade ? Svar: Skador är ett begrepp som socialtjänsten använt sig flitigt utav. Ingen annan har pratat om barnens skador med oss, förutom de. Det är väldigt svårt att förklara för en icke medicinare, men om du fortsätter att läsa bloggen så kommer Jörgen att försöka ge några olika förklaringar. Det är säkert sant att det är så som du skriver att det inte är så vanligt att 2,5 månaders bebisar har några skador överhuvudtaget. Nu är det ju också så, att det beror på vad de kommer sig utav-förlossningsskada är en möjlig förklaring. Du skriver att du VET att soc inte går in för att stjälpa familjer.Vi önskar att det verkligen var så på alla förvaltningar. Men tyvärr så har inte vi den erfarenheten. Vad tycker du själv, då du läst min blogg om hur vi blivit behandlade? Du tycker även att det är olyckligt att det ständigt målas upp en bild av att socialtjänsten beter sig illa. Tyvärr så är det väl så att det inte är en bild man behöver måla upp, för det sköter socialtjänsten själva. Det är ju inte så att de blir kritiserade utan anledning. Ofta läser vi om fall där socialen aldrig har ingripit och barn har farit fruktansvärt illa. Det har gått år efter år och inget har hänt trots att skola , dagis, och allmänheten slagit larm. Där har barn verkligen levt i misär och under fruktansvärda förhållanden.Vi kan inte låta bli att tycka som vi gör, då man "missar" sådana fall och istället lägger allt krut på en familj som vår, där det är så uppenbart på ett tidigt stadie i utredningen att våra barn aldrig farit illa, blivit misshandlade mm. Jag tänker aldrig någonsin be om ursäkt för mina åsikter om socialtjänsten, efter vad de utsatt vår familj för. Naturligtvis så ingriper soc även när det behövs, men det anser inte jag att de ska bli uppmärksammade för utan det viktiga är att barnen blir uppmärksammade.För det är en självklarhet och alla barns rättigheter som far illa. ALLTID !!!!! Jag har varit i kontakt med media vid ett flertal gånger, och personer som arbetar på ett visst upplysande tv-program har sagt att de skulle kunna ha en hel programserie som bara handlar om socialtjänstens agerande eller icke agerande. Då anser i alla fall jag att något är allvarligt fel inom socialtjänsten i vårt land. Ja, det finns mindre lämpade inom socialtjänsten som i andra yrken, som du säger. Skillnaden är den, att som en mindre lämpad socialsekreterare får det förödande konsekvenser för de som drabbas, de kan fördärva deras liv. Jag som arbetar som frisör kan också vara mindre lämpad , med konsekvenser som ett otrevligt bemötande= kunden kommer aldrig tillbaka. Inte ha tillräcklig kunskap inom mitt yrke och felbehandla en kund, håret för kort, felfärgat , gått av mm. Allt detta är ju väldigt tråkigt om det händer, och går oftast att göra något åt, göra bättre. Jag tror knappast att jag fördärvat den kundens liv. Så , ja jag tror du förstår vad jag menar, om vi bara ska göra en liten jämförelse var det är viktigast att det finns kompetenta människor på rätt plats. Jag blir glad när jag läser och förstår att du inte är den typ av socialsekreterare som jag skriver om , och att det finns bra människor inom socialtjänsten , för det vet jag också att det gör, vi har ändå träffat några stycken. Nej, det fanns aldrig något alternativ till ett familjehem. Vi frågade ändå om vi inte kunde ha någon hemma hos oss, som kom på oanmälda besök för Ellas räkning.Men fick till svar att det inte fungerade så, då de inte kunde bevaka oss på natten om vi skulle misshandla henne då. Om du läst hela bloggen nu , så vet du vilka skälen var för LVU. Du sa att det krävs mycket för att gå in med ett LVU. Jag tror som sagt att det är lite olika från kommun till kommun. Tack för att du läser bloggen och tar dig tid att kommentera. Jag/Vi vill även tacka än en gång nu när jag tar chansen , ALLA underbara människor som stöttar oss genom att kommentera på bloggen. Det betyder mycket för oss.Det är helt fantastiskt att det finns människor som vi inte känner som ger så mycket stöd till oss. Många undrar om vi polisanmält mm , och om vi kontaktat media . Det kommer i senare inlägg . Fortsätt att läsa , jag vet att texten är jobbig att läsa, men får inte riktigt till det med mellanrummen.Försök att stå ut, och än en gång TUSEN TACK ALLA !!!!!

På julafton åker vi ner till Markaryd för att fira jul, först hos Jörgens föräldrar där vi var på dagen. Vi brukar åka därifrån efter Kalle Anka. Någon har nu dragit ner rullgardinen för mina ögon , jag försöker verkligen vara glad för Ellas skull, men jag är så outhärdigt ledsen, så ledsen så att tårarna bara rinner hela tiden, och jag kan inte hindra dem.Det har blivit ett naturligt tillstånd , att gråta .Jag saknar mina små älskade bebisar ,och jag kan snart inte andas mer, tror faktiskt inte att jag orkar mer nu. Jag känner mig död inombords, det gör så ont, så ont ,och ja, jag ville faktiskt bara dö, eller försvinna , bara få komma bort eller få somna så att jag inte skulle kunna känna allt det onda i mitt hjärta. Vi ringer till jourhems familjen för att höra hur barnen mår. Jörgen ringer, jag klarar inte det.Kan bara tänka på vad dom gör och om de har det bra , och hur fruktansvärt fel och helt sjukt det är att våra barn inte är med oss på julen....deras första jul.....mina barn !!!!!! Jag hör Jörgen prata med darrig röst, hur han har gråten i halsen. Jag ligger på golvet i svärföräldrarnas vardagsrum och gråter och gråter och gråter........denna ständiga gråt som aldrig tog slut. Vi åker sedan ner till min syster i Skåne för att fira jul på kvällen och där kommer vi att stanna ända till den.27 december. Jaaa, julafton ......det finns inte så mycket att skriva om . Jag minns faktiskt 2 saker. Den ena är naturligtvis Ella och hennes förväntan när tomten skulle komma. Hon och hennes kusin stod i fönstret och tittade efter honom. Och deras ansikte då han dök upp i mörkret.....lycka ! Det jag minns är som jag skrivit innan....smärtan och trycket i bröstet, klumpen av gråt i halsen och paniken som hela tiden rusade i kroppen Mina älskade barn , hur har ni det er första jul ? Ni ska veta att mamma och pappa saknar er obeskrivligt mycket......var det enda jag kunde tänka om och om igen. Under hela denna tiden har vi fått ta Ella i vår bil och köra från punkt A till punkt B. Ensamma , med Ella , i bilen .....? Vi hade i princip kunnat köra non stop genom hela Sverige med Ella i bilen , för det var helt ok, enligt Socialtjänsten att färdas ensamna med henne. Men vi fick inte vistas ensamna med henne på fast mark , eller rättare sagt utanför bilen. Då var vi en fara för henne , men inte då vi färdades i bilen. Åter igen , hur är det möjligt att resonera och mena att Ella hade ett skyddsbehov och skulle vara frivilligt omhändertagen ,då det även här som i tvillingarnas fall bara gällde i bland ?, Att vi skulle vara kapabla till att misshandla henne , och då bara när vi inte åkte bil ??? Hur är det möjligt att hävda och påstå så allvarliga saker som att det fanns en risk att Ella skulle vara utsatt för våld och att det var farligt för Ella att vistas ensamna med oss och då bara....... i bland ? Och är det verkligen skäligt att frivillig placera henne och samtidigt hota med LVU om vi åker och hämtar henne ? När vi undrade hur detta var möjligt, så fick vi till svar att: det skulle vara praktiskt genomförbart. Pinsamt börjar bli ett begrepp för Socialtjänsten i Halmstad . Nej så klart inte för alla som jobbar på socialtjänsten, utan bara för de några få utvalda som jobbar på mottagningsenheten. Vi genomled Julen, försökte att umgås så mycket vi bara kunde med Ella. Vi Åkte pulka,och grillade korv .Vi bodde hos min syster och Ella kunde leka med sin kusin. På måndagen d. 27 december åkte jag och Jörgen hem till Halmstad, för vi hade ett möte med chefen på eftermiddagen. Ella får stanna kvar hos min syster , för att sedan åka till sin mormor några dagar senare. Ännu ett avsked , min älskade lilla Ella, jag ville ju bara ta med henne hem som en normal familj hade gjort. Det var bara att kramas och pussas hej då,men vi skulle snart ses igen, då vi åkte ner även till nyår. I bilen på väg därifrån bröt jag ihop igen, jag undrade om ,och när vi skulle få börja leva ett normalt liv , och inte behöva leva i en ständigt packad väska, och som jagade djur. Jag var även då bestört och förtvivlad över samtalet som min mamma hade fått av X samma förmiddag. Samtalet där X sitter och läser innantill i mina journal anteckningar från min kurator för min mamma......som handlar om just, min mamma...... Hur kan en människa för det första vara så dum att inte begripa att det är sekretessbrott, eller som polisen uttryckte sig, brott mot tystnadsplikten. Och hur kan en människa vara så beräknande elak , att läsa upp ett stycke som bara innehåller negativa saker och som rent av bara skadar den människa det berör, min mamma i detta fallet. Och dessutom avslutar X med att undra hur det känns för min mamma att veta att jag sagt så om henne. Hur blir man en sådan människa, , med fullständig avsaknad av empati ? Mötet med enhetschefen har jag skrivit om tidigare, om hans förnekande och hur han misstrodde oss då vi hade synpunkter på X hantering av utredning,bemötande och uttalande mm. Det slog han bara i från sig och hänvisade oss till Socialstyrelsen. Inte förrän jag berättade om sekretessbrottet så lyssnade han något mer intresserad. Sa att han skulle ta upp det med den berörda. Det är klart att vi undrar vad det ledde till, då det är ett allvarligt brott/tjänstefel. Vi har ännu inte hört någonting. Vi kommer ut från Socialförvaltningen någon timme senare, och tycker att mötet kändes totalt meningslöst, det var som att prata till en vägg. Han ville varken lyssna eller förstå allvaret med Ella. Denna vecka , mellandagarna fortsätter min eviga kamp om att få träffa våra barn, jag pratar i telefon med en socialsekreterare (dock inte X), försöker få henne att fatta att vi måste få träffa tvillingarna NU !!! Jörgen är tvungen att ta luren i från mig då jag är så förtvivlad och utom mig av sorg att jag går upp i falsett och än en gång hyperventilerar när jag pratar. Denna socialsekreterare visar sig då ha ett hjärta och försöker att ordna en träff med jourhems familjen och våra barn. Nu gick det inte ändå att ordna då familjen hade förhinder, MEN hon försökte i alla fall, och det betydde så mycket för oss, för det var den enda gången som vi upplevde att någon på socialtjänsten hade ett hjärta ,och utstrålade någon form av värme och omtänksamhet. Vi får tid till en träff hemma hos jourhems familjen tisdagen d. 3 januari och det är då det har gått 2 veckor och 3 dagar sedan vi såg dem senast. .

2 veckor och 3 dagar i nattsvart mörker.Jul och Nyår minns jag knappt. Nu när jag tänker tillbaka på den tiden från d.17 december till d.3 januari så är det bara.. .......svart . Jag bad och bad, på mina bara knän att dels få hem Ella till julen så hennes liv skulle bli normalt igen, och att vi kunde få fira en jul hemma, vi tre i lugn och ro .Det var det vi behövde och önskade oss mest ,att få vara tillsammans som en familj, om än bara vi tre.Det var ju ändå jul. Men , nej det var inget att diskutera , vi fick höra att vi var en fara för Ella och att hon inte skulle vara med oss då de ansåg att det fanns våld i hemmet. Vi fick även höra att Ella kanske aldrig mer skulle komma hem. Jag kände mig spyfärdig och tänkte bara på att åter igen, vilket fruktansvärt övergrepp Socialtjänsten begick just nu. Detta måste klassas som brottsligt från deras sida, att behandla ett litet barn så här. Ett barn som aldrig har varit i behov av något skydd, som fått kärlek, trygghet och total omvårdnad under hennes 3,5 åriga liv. Ett barn som har en mamma och pappa som gör allt för sin lilla tös , en mamma och pappa som aldrig ens tagit hårt i hennes arm eller över huvudtaget aldrig använt sig av någon som helst våld och skulle inte ens kunna komma på tanken, då det inte existerar i vårt hem. Så ja, jag var spyfärdig då jag tänkte på vad Socialtjänsten gjorde mot oss, mot vår familj ....Fy f-n säger jag bara ! Det andra var att få träffa våra tvillingar innan jul. Jag skulle inte klara en jul utan att ha fått träffa dem, få se att de mådde bra, se hur de hade utvecklats, men framför allt ville vi träffa dem för att hålla anknytningen vid liv, som var så viktig. Vi visste ju inte hur länge de skulle vara i från oss och mitt hjärta förtvinade för varje dag som gick av att inte veta om och när vi skulle få hem våra älskade barn . Vi fick inte träffa dem innan jul..... Socialtjänsten kan inte ha tyckt att det var viktigt för oss och för tvillingarna att hålla kontakten och anknytningen vid liv , eftersom vi förstod med tiden att de gjorde allt för att splittra vår familj, allt för att vinna och få rätt, allt för att barnen inte skulle komma hem i första taget igen. Då spelade ju inte anknytningen någon roll, då de tydligen tyckte att några främmande människor skulle ta hand om våra barn och bli deras föräldrar. Jag frågade en socialsekreterare hur det kändes att gå hem och fira jul och helger med sin familj och sina barn , och samtidigt veta att det finns en oskyldig barnfamilj, vars liv ni har fördärvat och gjort till ett helvete. Där ni förvägrar oss att ens få träffa våra barn innan jul , hur f-n kan man vara så totalt känslokall och hjärtlös ! Jag önskade God Jul och hoppades att de kunde sova gott om nätterna , för det gjorde i alla fall inte vi. Klart att de sover gott, för dem var vi bara ännu ett fall , en massa papper som skulle vändas. För oss gällde det våra liv. Vi fick till ett möte med enhetschefen på måndagen d. 27 december, för att få honom att förstå vad Socialtjänsten gjorde mot Ella, hur dåligt hon mådde över att inte få vara hemma i sin trygghet hos mamma och pappa, sitt rum, sitt dagis, sina kompisar, sova i sin säng som hon inte hade sovit i sedan d. 12 december . Det hade varit 10 dagar utan sin säng och i hjärtskärande gråt i telefonen varje kväll, hon grät tills luften tog slut och undrade förtvivlat varför hon inte fick komma hem, varför vi inte kom och hämtade henne när hon var ledsen, varför vi var hos Olle och Alva och inte hos henne (vi fick ljuga för henne och säga att vi var på sjukhuset hos tvillingarna). Jag grät och det kändes som om en kniv vred runt i mitt hjärta...älskade Ella, vad gör de med dig , vad gör vi med dig ? Vi kunde inget annat göra än att lyda socialtjänsten , för om vi åkte och hämtade henne så hotade X med att de kom och tog henne och satte henne under LVU. Jag mår än i dag dåligt över vad vi tvingades göra mot Ella, för vi behandlar inte våra barn på det viset.Vi ljuger inte för våra barn, vi sviker inte våra barn,vi överger inte våra barn,utan vi finns ALLTID för våra barn! Jag har berättat för Ella så många gånger innan detta hände , att mamma och pappa alltid kommer att ställa upp för henne. Vi kommer att finnas till och aldrig lämna eller överge henne.Allt detta för att Ella ska växa upp och bli en trygg individ. Det Socialtjänsten däremot har gjort mot oss är att tvinga oss att göra just allt det där som vi absolut inte står för. Att överge sina barn, att svika dem,och att skapa en otrygg tillvaro. Socialtjänsten , mina vänner ! De som arbetar för barnens bästa , har utfört en brutal psykisk misshandel på vår Ella !

Äntligen var det fredag , vi körde ner till Lunds universitetssjukhus för att få träffa våra barn igen.Vi hade även med oss en hel A4 sida med frågor till överläkaren, som vi ville ha svar på. Det kändes som om vi fick en liten öppning, genom att få tid med läkaren för att även förklara vår situation. Det skulle visa sig vara helt meningslöst att prata med en läkare då X satt och förhindrade honom att svara ,då hon menade att det var sekretess för att det pågick en utredning om oss.Vi hade en massa frågor till läkarna som vi personligen ville fråga och prata med dem om, och tanken var då att få ett enskilt samtal. Men det gick inte för sig , för socialen skulle vara med , så de kunde förhindra att läkaren svarade på våra frågor. Kl 10.00 hade vi en avtalad tid , och vi skulle få 1,5 timmes tid med barnen. Jag och Jörgen var i god tid, då det var dåligt väglag denna dag. Att komma för sent var otänkbart. Fem i tio ringer en socialsekreterare och meddelar att de är 20 min sena. Jag blev fruktansvärt besviken och även upprörd och orolig över vår avtalade tid som jag var rädd skulle bli påverkad . Vi väntade nere i entren, det var med blandade känslor vi kom tillbaka. Jag tittade upp mot avdelningarna och tänkte att, någonstans däruppe, finns våra älskade barn. Undrar om de känner igen oss , så små barns minne sträcker sig inte så långt.Undrar om vi känner igen dem, de har ju växt , på en vecka händer det så mycket. Jag undrade hur det skulle bli med anknytningen om vi tvingades vara i från dem länge. Skulle jag någonsin kunna få tvillingarna att återknyta till mig? Eller var det någon annan som skulle bli deras mamma nu? Samtidigt som jag kände en sån lycka över att snart få se dem igen, så kände jag ett fruktansvärt obehag av att möte dessa människor och personal igen som vi tyckte hade behandlat oss illa. Jag tittade på klockan , nu var hon 20 över tio, och socialen hade inte behagat komma än. Jag var så besviken och ledsen över deras nonchalanta och respektlösa beteende. Man är inte sen till ett möte där föräldrar ska träffa sina barn för första gången. När de till slut dök upp var klockan 10.35, och med en dålig ursäkt om att dom inte hade kunnat komma ut från parkeringen i Halmstad pga, att någon ställt sin bil i vägen ....... Vi kommer upp till deras rum och där ligger mina små älsklingar i en vagn. jag går direkt fram till dem , jag ser ingen annan , bara mina barn. Alva spritter till i sin kropp och ler när hon ser mig . Jag börjar gråta ,och igen fylls ögonen av tårar så jag knappt kan se nåt. Olle tittar även han på mig och ler. Men Alvas sätt att titta på mig där hon ligger, kommer jag aldrig att glömma. Det kändes som om hennes ögon sa: det är ok mamma,allt har gått bra, och var inte ledsen. jag kan inte förklara det men det kändes som om hon överförde det genom sitt sätt att titta på mig. Alva är en klok liten tjej, det märker vi även i dag då hon har otroligt lätt för att uttrycka sig och visa vad hon vill genom gester men även genom ögonen. Som en klok gammal gumma .Vi kallar henne ibland för lilla tanten. Alvas huvud var täckt av små ärr och det satt en slang(shunt) på ena sidan av hennes huvud. 3 dagar efter hennes första operation fick hon nya blödningar. Då ifrågasatte vi hur hon kunde ha fått det , och hur de förklarade det, då inte vi varit i närheten av henne? Men socialen påstod att läkarna hade sagt att det var en komplikation efter första operationen. I dag vet vi att så var inte fallet. Det var ingen komplikation. Det stödjer det som Waney Squire kommit fram till att det har blivit en återblödning, vilket kan ske , och har inget samband med Shaken baby syndrom. Det går inte beskriva känslan av att få hålla sina barn i famnen igen. Jag luktade på varenda millimeter på deras hud , ville bara att tiden skulle stå still. Älskade små barn , jag var så ledsen även för deras skull . Över att de tvingades vara separerade från oss, sina föräldrar. Tvillingarna behövde ju oss , behövde höra våra röster och känna våra lukter , för ju längre tiden gick desto mer skulle vi blekna i deras minne. Vi fick även träffa jourhems pappan som tog hand om våra barn nu då de behövde omvårdnad på sjukhuset, och sedan skulle Olle och Alva bo hemma hos dem. Det blev ett boende nära Halmstad och det kändes bättre för oss än det första som var tänkt nere i Skåne.Det var en bra familj, och det enda positiva i denna tragik, var att vi visste att barnen hade det bra . Vid två tillfälle tänkte socialsekreterarna lämna oss ensammna med Olle och Alva och var på väg ut då vi protesterade. Aldrig i livet att vi ville bli lämnade ensammna, för tänk om det hände något med dom nu , och vi skulle få skulden för det också. Men de menade att det var lugnt för dom litade på oss. Så nu helt plötsligt litade de på oss så pass mycket att det var ok att bli lämnade ensammna med barnen, och samtidigt i denna härvan var vi en fara för våra barn. Vi skulle inte vara i närheten av dem som de sa. Vi fick inte riktigt i hop det. Det verkade som om det var viktigare att få gå och handla fika än att övervaka oss. Men återigen brast det i strategier och rutiner från socialtjänstens sida. Vi undrade så många gånger hur det kan vara tillåtet att ständigt göra "missar" , att "glömma " saker, att vara otydlig , att slarva mm, mm. Hur många gånger kan de få göra det ? Och vem kollar så att de utför ett korrekt arbete ? Chefen? Nej, inte i detta fallet han satt bara och förnekade och slog ifrån sig kritiken . När socialsekreterare beter sig så här, så får det fruktansvärda konsekvenser för de personerna som är utsatta. Eftersom det handlar om att de förstör livet för de människorna.Det får inte sitta sådana socialsekreterare på sådana positioner som inte utför sitt arbetet rätt , än viktigare på en myndighet än på några andra arbetsplatser ! Att lämna oss ensammna med barnen och samtidigt sätta ett LVU på dem.....pinsamt,och jaaa, det finns faktiskt inga ord för det. För hur seriöst är det ? Och hur mycket anser man att det är för barnens bästa, och hur mycket anser man att det finns ett skyddsbehov ? Och hur stor fara är det egentligen för barnen att vistas ensammna med sina föräldrar ,om det bara ibland är en fara för dem och inte är det när det "passar" eller "gynnar" socialsekreterare ! Jag säger bara PINSAMT , OSERIÖST , och fruktansvärt DÅLIGT agerande åter igen !!!!!! Hela denna utredning och behandling av vårt fall/ärende, är inget annat än en stor,jävla skam och skandal och det är så dåligt, illa och pinsamt skött så ni borde SKÄMMAS Halmstad Socialförvaltning , SKÄMMAS !!!!!!!!!!!!! X sa att hon var så imponerad av mig och Jörgen över att vi var så starka , för hon själv hade aldrig klarat av att vara så stark i en sådan situation. Vi sa att vi inte hade något val då vi var tvungna att vara starka för våra barns skull, för annars skulle vi aldrig få hem dem igen. Helt otrolig människa att uttala sig så, då det var hon och socialen som satt oss i denna situationen. Överläkaren kom in, vi försökte att ställa frågor , men X som sitter och antecknar avbryter flera gånger och hindrar honom att svara. Jag berättar att det finns en släkting som föddes med samma symptom som Alva , om det kunde vara ärftligt ? Han skulle kolla det, men vi hörde aldrig nåt om det. Vi undrade om de vände sig utomlands för expertis hjälp om de inte själva kunde hitta orsaken till Alvas skador, men fick till svar att deras uppgift var att bota Alva, inte att ta reda på vad som hade hänt, utan det fick bli en rättslig process i så fall. Ja , vi fick inte ut någonting av det samtalet, mer än att vi fattade att vi var totalt ensammna i vår kamp med att få hjälp om vad som hade drabbat lilla Alva. Mötet gick mot sitt slut och vi skulle återigen tvingas ta farväl av våra barn, socialen lovade att vi snart skulle få träffa dem igen , och det var det enda som kändes positivt då vi åter fick slita oss från våra älskade barn, det tär något fruktansvärt på ens hjärta att behöva gå igenom det igen . Avskedsögonblicket att gå i från sina barn , att bara gå där i från, lämna dem bakom sig....... Neeeej !!!! Man gör inte bara det, man gör det inte ... Vem f-n går i från sina barn, utan att veta när man ska få se dem , hålla om dem, lukta på deras bebisdoft, hålla en liten hand som griper tag om ens finger , titta in i ett par underbara ögon och få ett ljuvligt leende tillbaka. Detta gick vi miste om , detta berövades vi , inte bara en vecka ,utan sju ! Detta är inget annat än ren stöld och kidnappning på våra barn. Återigen, vilken fin kommun vi bor i, vilket samhälle vi lever i för att inte tala om vilket underbart land Sverige är. Hur man behandlar sina medborgare ? Inte en enda gång har Halmstad kommun hört av sig till oss för att erbjuda någon slags hjälp,stöd eller ursäkt för vad de gjort mot vår familj,men framförallt hur de har behandlat våra barn. De har utsatt dem för psykiskt lidande som kan gämställas med barnmisshandel. Utsatt Ella för ett trauma genom att behöva vara separerad från sina föräldrar och genomgå undersökningar på Halmstad lasarett utan att vi fick vara närvarande för att ge trygghet och tröst.Och jag säger det igen, Ellas omhändertagande har varit helt ogrundat, det är mot lagen och de som utsatt henne för detta borde straffas. Vi har valt att inte avslöja några namn på socialsekreterare och chef, men i Ellas fall så är det tveksamt om jag kommer kunna hålla det löftet. Personer som utsatt Ella borde egentligen hängas ut i offentligheten och släpas i skiten, så som de gjorde med oss. Det skulle nu dröja 17 dagar innan vi fick se våra barn igen. 2 veckor och 3 dagar i totalt känslomässigt kaos och mörker. Hela julen och nyår var vi utan våra älskade.Vi fick inte ens träffa dem innan helgerna fast att jag bad på mina bara knän. Den här tiden i hela processen höll jag på att gå under som mamma, att inte få ha sina barn nära ....det är en saknad som jag aldrig kan beskriva . Jag låg i en timma i sängen och skrek ut all min smärta, slet i lakan och täcke , försökte kväva mig själv , jag skrek tills jag inte hade någon röst kvar, och jag hörde bara socialsekreterarens röst i huvudet att vi inte skulle få träffa våra barn innan jul, och det som hade lovats skulle bli inom en snar framtid.

Jag får inte luft, det kryper i hela kroppen , jag hör och ser hur Jörgen gråter. Allt är slut nu, dom har tagit allt i från oss , snart så kommer dom även ta mitt liv , tänker jag för det är så det känns.Vi bestämmer oss för att åka upp till psykakuten för att få insomningstabletter. Vi måste få sova, vi var helt slut, och vi kände att vi var tvungna att vara psykiskt närvarande för att klara av deras behandling och metoder.

Det som är så tragiskt och hemskt här är att socialen och X väljer att tolka läkarjournalerna som att det inte finns någon annan förklaring till barnens skador än att vi har skakat dem.

Men vad det står i läkarjournalerna är att en möjlig förklaring kan vara att barnen har varit utsatta för ett skakvåld. Men, det går inte heller att utesluta att det kan finnas andra orsaker till barnens skador. Så då väljer man att endast belysa den negativa förklaringen , och bortser helt från den positiva. Sedan drar X slutsatser som att i nuläget finns det inga andra förklaringar till barnens skador än skakvåld. Fast det fanns ju det hela tiden, så som förlossningen och bilbarnstolen .

Det var nu vi bestämde oss för att vi ska kämpa om det så är det sista vi gör, socialen ska inte få knäcka oss, vi ska fan i mig visa dem vilka vi är !  Oss behandlar de inte på detta sättet. Det som fick mig att orka slå tillbaka och kämpa var att vi visste hur fruktansvärt mycket fel socialen begick hela tiden , vilka horribla övergrepp dom utsatte oss för men framför allt att rätten till våra barn !  Jag tänkte att , det här kan inte vara lagligt som de håller på och att en dag så kommer detta att slå tillbaka på de som behandlat oss så här. På ett eller annat sätt kommer de att få sitt straff, det måste få konsekvenser. Jag tänkte även många gånger om de trodde att vi var dumma i huvudet ? Nej, de visste inte vilka de hade att göra med , för vi kommer inte att ge upp förrän vi har fått någon typ av upprättelse.

När vi sitter i väntrummet på psykakuten så ringer X . Jag fattade aldrig vad hon egentligen ville med det samtalet, men hon undrar var vi är, och jag svarar att vi sitter på psykakuten.
Då säger X : Men, vad bra att ni sitter på psykakuten, då är ju ni precis där ni ska vara, för jag kan inte hjälpa er med det här, jag är ingen psykolog.
Nä , tacka f-n för det..........
Ja det var väl bra att vi var på psykakuten, tyckte X , för då hade hon ju lyckats knäcka oss.
Men nu var det ju så att det inte lyckades, för vi var där enbart för att få något att sova på.


Några timmar senare sitter vi i vår bil på Lekcenters parkering, jag minns inte ens varför vi var där . Då ringer X igen och meddelar att hon nu fått rapport från läkarna i Lund att  en del provsvar har kommit, och man väntar fortfarande på svar från andra prover.
Jag protesterar och frågar hur hon kan säga så , då X för 6 timmar sedan sa att allt var utrönt, att det inte fanns fler prover att ta , samt att den enda förklaringen var att vi hade skakat våra barn ?
Men detta minns hon inte att hon sagt.
X ber oss även att tänka efter om vi ändå inte har gjort detta, och om vi , Jag och Jörgen kan vara säkra på varandra ?
X ställer sedan frågan , frågan som hon säger sig  har funderat länge på att : Varför inte , du Jörgen ringde sjukvårdsupplysningen direkt efter Alvas kolaps ?
Åter igen får vi förklara att Alva piggnade till och att vi någon timme senare åkte in till barnakuten.
Med facit i hand så hade det ju ändå inte haft någon betydelse om Jörgen hade ringt , eftersom vi ändå inte fick korrekt undersökning och vård utan diagnosen övre luftvägsinfektion och lätt dehydrering (vätskebrist).

Vi kände nu att vi inte kunde lita på denna fullkomligt förvirrade, och galna socialsekreterare som tolkar läkarjournaler som hon vill . Vi kan inte ha mer med henne att göra , då hon gång på gång visar brist på empati och kör med psykisk terror. Vi måste få fakta, och få veta vad som är sant och ber att få ett möte med läkarna i Lund. Vi har nu en hel del frågor som vi vill ha svar på, då Jörgen börjat och nysta i det som vi senare ska få bekräftat. Vi får reda på att läkarna i Lund tycker att vi ska få träffa våra barn , och fredagen d. 17 dec får vi äntligen åka ner till Lund och hålla om våra älskade barn igen. Nu hade vi varit utan dem i en hel vecka.

Onsdagen d. 15 dec har vi ett möte med en advokat i Falkenberg. Efter mötet åker jag och Jörgen ner till stan för att äta frukost på ett fik . Vi går även en sväng i affärer , det var ju snart jul och jag hade inte köpt en enda julklapp ännu. Jag gick och tittade i skyltfönster och det enda jag såg var bebiskläder överallt . Jag var flera gånger på väg att gå in och köpa något till Olle och Alva , som något slags hopp och markering att de snart skulle vara hemma igen. Alla i vår omgivning sa att barnen snart måste  vara hemma ,ni ska se att de är hemma till jul . Hoppet är ju det sista som överger en , men någonstans så visste jag att så kommer det inte bli. Jag och Jörgen visste vilka vi hade att göra med , vi hade hört deras uttalanden, sett deras ansiktsutryck, upplevt en känsla som förmedlade hopplöshet, och utdömdhet. Jag gick ändå och tittade på julklappar, Olles overall......undra om den nya familjen hade köpt en ny till honom, bara han inte frös. Jag tänkte att jag skulle skicka med deras nyinköpta termoåkpåsar som de knappt hunnit använda , nästa gång vi träffade socialen , så att de inte skulle frysa , för det skulle bli kalla veckor framöver.

Vi gick som zombies , jag och Jörgen och jag såg bara lyckliga familjer med deras barn överallt, överallt !
Jag tänkte att ,ni vet inte hur bra ni har det, jag har också så där fina underbara barn, tre stycken faktiskt . Men dom är borta nu...... då kom det en attack av förtvivlan, sorg , och en obeskrivlig , överjävlig , panikångest !!! Jag stod inne i en galleria och fick ställa mig mot en vägg och bara skrika och hyperventilera i min halsduk. Jag brydde mig inte ens om folk tittade, jag brydde mig inte om något mer i mitt liv , bara om mina älskade barn. Längtan efter den grävde ett stort svart hål i mitt hjärta , jag gick med ett konstant illamående och hade yrselattacker pga, sömn och näringsbrist. Vi lullade runder där i Falkenberg och visste nog inte riktigt vad vi höll på med, men vi lyckades ändå på något sätt inhandla Ellas julklappar. Vi måste ha sett bedrövliga ut, vi hade inte sovit på 5 nätter.

Vi satt och försökte få ner våra baguetter , det var svårt att äta och att tugga , kunde bara dricka kaffe , så vi höll oss lite pigga. Det kändes lite hoppfullt ändå där vi satt. Vi hade fått träffa en advokat och nu skulle vi få hjälp att skipa rättvisa ....trodde vi . Jag hade sett alldeles för många amerikanska filmer , där advokaterna går in och slår näven i bordet och läser lusen av motståndarna. Det fungerar inte riktigt så i verkligheten. I verkligheten kan man  i princip inte göra någonting när det handlar om socialen, åter igen denna maktlöshet. Men ändå så fanns det en liten strimma hopp långt där inne , eller så är det kanske hjärnans sätt att försvara en så man inte går under på riktigt. Den lilla, lilla strimma skulle snart slockna.
Jörgens mobil ringde. Vi får då reda på att det enda som nu återstod var att vi hade skakat våra barn, något annat fanns inte i nuläget. Allt var nu utrönt , alla prover var tagna , och nu fanns det inte mer att leta efter som förklaring på tvillingarnas skador. Jag blev helt paralyserad av skräck, jag fick inte luft, tänkte att nu är det kört, vi kommer aldrig att få tillbaka dem. Det lilla hopp jag hade haft hade nu ersatts av totalt mörker.
Vi reser oss upp , lämnar vårt kaffe och det som fanns kvar av vår frukost. Vi säger ingenting, men samma panik och förvivlan som jag känner i mitt hjärta , kan jag se i Jörgens ögon. Vi går till bilen, och kör mot Halmstad.

Ella var nu också borta , och för mig och Jörgen väntade nu ett enormt arbete med att leta reda på experter inom detta område. Vi var även tvungna att sätta oss in i Alvas sjukdomsbild ,Hydrocefalus , hur det kunde uppstå och varför . Jörgen har lagt ner hundratals timmar genom att sitta vid datorn dag och natt för att lära sig , och sätta sig in i allt. Lära sig att tolka läkarjournaler på rätt sätt, men även lära sig allt han bara kunde om olika typer av blödningar och hur hjärnan ser ut och fungerar. Jag är otroligt stolt och imponerad av vad han idag har åstadkommit , och allt han har varit tvungen att lära sig. Jag tycker faktiskt att det är imponerande när du utan någon som helst läkarutbildning kan sitta och diskutera med en neurokirurg på fackspråk !!! Jörgen kommer senare i ett eget inlägg  förklara Hydrocefalus (vattenskalle) och vad Alva och Olle tros ha kunnat drabbas av. Utan detta som Jörgen har satt sig in i hade vi varit chanslösa , vi har hela tiden haft motargument, och tagit reda på fakta och experter. Det är det ingen som har hjälpt oss med utan det är på eget initiativ.
Eftersom vi båda är egna företagare så har ju denna processen varit förödande för oss. Socialtjänsten har totalt sparkat undan våra ben då det även gäller den ekonomiska biten. Som egenföretagare kan du inte rent ekonomiskt vara borta från ditt jobb så som Jörgen tvingades vara . I 2 månader var han tvungen att sitta hemma och jobba framför datorn med allt detta som för oss kändes på ett sätt livsviktigt och på ett annat sätt totalt meningslöst och även kränkande, att vi skulle behöva ägna oss åt att leta bevis och andra teorier och inte vara tillsammans som en familj , med jobb, vänner och olika vardagliga ting . Vi skulle inte behöva sitta i denna situationen, att kämpa om rätten till våra barn då vi är oskyldiga ! Jag skulle ha börjat jobba lite i december men fick ringa och avboka alla min kunder .Socialtjänsten har sänkt oss på alla sätt , Jörgens förlorade inkomst, samt att han gått miste om vissa jobb. Mina inkomster samt att jag gick miste om mina kunder som är ens levebröd. Det här påverkade inte bara då, utan det sitter i så väldigt lång tid efter.Det tar tid innan man kommer på fötter , och mina kunder vet jag inte om alla kommer tillbaka igen.
Det gick väldigt fort för Socialtjänsten att strypa ens inkomster som man är så  beroende av. Föräldrapenning, och alla tre barnbidrag drogs in fortare än kvickt . Undrar vad de trodde att vi skulle leva utav ? För även om man hamnar i en sådan här situation så återstår ju ändå alla utgifter man har. Hade vi kommit och sökt socialbidrag hade vi aldrig blivit beviljade det, för då hade vi först fått sälja huset. Att sätta en familj i en sådan sits att bara slå undan benen och sen se på när man ligger där och krälar i skiten , så fungerar vårt underbara system . Hade vi verkligen misshandlat våra barn , ja då hade det varit synd om oss och då hade vi fått all hjälp vi behövde. Nu var det inte synd om oss, för vi hade väl det för bra.
X sa en gång till min mamma , att om bara en av oss erkänner så får vi tillbaka barnen , men det är svårt att erkänna något som man inte har gjort . Vi fick också höra att dom kunde erbjuda oss att gå i våldsterapi för att få bukt med alla vår ilska och bemästra vårt humör så vi inte gav oss på våra barn. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta...... Och det i sin tur kunde vi i princip inte neka till om vi blev erbjudna, för då var det det samma  som att erkänna att man var skyldig, eftersom vi då inte ville ta emot deras hjälp och då var det detsamma som att förneka. . Igen denna maktlöshet så man bara vill skrika rakt ut, för hur Socialtjänsten än vänder och vrider på allt så slutar det med att man inte är annat än en förlorare i slutändan. Deras metoder är fula, och beräknande.
Länge var vi inställda på att tvingas sälja vårt hus, allt vi byggt upp dessa åren hade de raserat på bara några månader. All renovering allt jobb , vår framtid med våra barn som skulle få växa upp i detta huset. Jörgen som slet hela förra sommaren på varenda semesterdag med att renovera och färdigställa tvillingarnas rum.
Ett tag ville jag verkligen sälja huset, och tänkte att vi fick sätta oss i en tvåa någonstans där vi hade råd att bo,och sedan krypa ner till socialförvaltningen och söka socialbidrag. Då var vi sänkta, då hade vi ingenting kvar och då var det synd om oss . Det är först nu som det känns som om det ändå finns en framtid i detta hus. Men sorgen satt kvar i väggarna så långt efter, och gör det stundtals än. All förtvivlan och sorg som utspelats i detta hem , innanför dessa fyra väggar , kommer ta tid att få bort helt. Jag vet inte hur många mil jag vandrat fram och tillbaka på vardagsrumsgolvet . Under hela denna tid kunde jag inte sitta stilla , var tvungen att bara gå, gå och gå. Oron i kroppen som hela tiden sökte en och som aldrig försvann.
Det var så mycket vi var oroade över att det nästan är omänskligt att kunna hantera allt.
Det var oron för Olle och Alvas sjukdomsbild , oron för Ellas psykiska hälsa , oron för  socialtjänstens nästa drag , oron för vad X kunde hitta på , oron för att förlora i Förvaltningsrätten  med följden att våra barn kanske skulle tvingas växa upp i fosterhem . Det är så hemskt så man orkar knappt tänka på att vi kunde förlora våra barn, och tvingas leva med socialtjänsten flåsandes i nacken för kanske resten av våra liv. Hemskt också därför att de utsatte våra barn för en risk att bli separerade från sina föräldrar och från ett tryggt och kärleksfullt hem , där det ALDRIG har förekommit något våld och ALDRIG kommer att göra. Oron för vår ekonomi och allt vad det kunde dra med sig , men även en oro för polisutredningen som också hängde över oss. Vi var ju polisanmälda av socialtjänsten. Vad kunde hända , kunde vi hamna i fängelse om vi blev dömda ? Vi fick höra att skillnaden mellan ett fall för polisen och ett fall för socialtjänsten är att ,i ett ärende där åklagaren väcker åtal med rättegång som följd kan du aldrig fälla någon utan bevis , men det kan däremot nämden i Förvaltningsrätten göra då det handlar om ett LVU, och då bara på spekulationer. Nu blev det  inte så i vårt fall, utan Förvaltningsrätten höll sig till fakta och inte till spekulationer och antaganden. F-rätten menade att man inte kunde säga att det var föräldrarna (vi) som orsakat barnens "skador" och därmed fanns det ingen risk för barnens hälsa och utveckling.Däremot kan vi tycka att det är konstigt ATT Förvaltningsrätten överhuvudtaget tar upp vårt fall i rätten och inte avslog socialnämdens ansökan då det står i lagen att man inte får tvångsomhänderta barn på antaganden och spekulationer bla. Jag kommer att berätta mer om polisutredningen senare och även om Förvaltningsrätten och vår dom.

Vad jag och Jörgen vill och kommer  att strida och kämpa för är att det måste till en förändring och attityd i den svenska läkarkåren, då det gäller denna typ av skador som kan drabba nyfödda barn. I Sverige i dag har vi fått erfara att man har en ganska trångsynt syn på SBS, ja det kanske kan tyckas låta hemskt när jag säger så, men det är ju enligt vår åsikt, eftersom det nu är vi som blivit drabbade och oskyldigt anklagade. Enligt utländska experter , de experter som vi vände oss till så finns det andra förklaringar till barnens sjukdomsbild. Vi tycker att det är hemskt att Socialtjänsten inte en enda gång tagit deras utlåtande på allvar, att inte ta i beaktning att det faktiskt finns andra förklaringar till Alvas "skador". Jag säger Alva nu , eftersom det inte har kunnat påvisas att Olle hade några skador, men hela tiden har X bara pratat om tvillingarnas skador . Jag vet inte riktigt hur X i dag ska kunna försvara sitt agerande då man med en sådan inlevelse och fantasi  har beskrivit ett händelseförlopp som aldrig har existerat , för som hon sa så har det hela tiden varit tvillingarnas "skador"och utlåtande som " ni har skakat era tvillingar/barn , Malin och Jörgen , så dom har fått hjärnskador /allvarliga hjärnskador . Ja jag kan den frasen utan och innan eftersom vi fick höra den om och om igen.
Våra expertvittne är bland de främsta i världen på just alternativa orsaker till SBS, och har forskat i många år just om detta. Det är just i både England och USA som den ledande forskningen kommer i från i detta ämne.
Svenska läkare som anser sig ha mest erfarenhet och kunnighet har inte ens sett hälften av alla fall som just utländska experter har , och där då dessutom den ledande forskningen bedrivs. Det är skrämmande att man då hellre fäller än friar då man inte har alla nya rön på bordet. Detta är vad vi anser och vi vill ha igång en debatt gällande SBS, för så här får det inte vara och se ut i Sverige 2011. Läkarna måste  ta till sig allt det nya som har hänt de senaste 30 åren. Som barnfamilj ska man inte behöva bli drabbade som vi , och bli oskyldigt anklagde pga läkarnas okunnighet och ovilja till att lära sig något nytt.
Jörgen kommer även här att göra ett inlägg som handlar om vårt expertvittne neuropatolog Waney Squire som arbetar på John Radcliff hospital i Oxford England. Hon har en enorm erfarenhet och kunskap inom detta område efter mer än 15 års forskning om SBS och nyfödda barns hjärnor, som man egentligen vet väldigt lite om. Det är först de senaste tio åren som man har börjat förstå lite mer om utvecklingen av nyfödda barns hjärnor och detta gör att SBS börjat ifrågasättas än mer. Vi kan inte låta bli att undra hur många barnfamiljer som blivit oskyldigt anklagade och dömda , pga. av gammal fakta och teorier.
Man kan ifrågasätta vem som vet och har sett mest , en neuropatolg som har sett tusentals hjärnor eller en radiolog som utvärderar röntgenbilder ....Radiologen som först utvärderade Alvas bilder sa att det handlade om ett klart fall av icke accidentellt trauma , medans övrig läkarexpertis ,och det var några stycken, menade att det kunde finnas andra orsaker. Rättsläkaren ansåg att fallet från bilbarnstolen kunde ha orsakat skadorna  på Alva . På Olle kunde han inte ens fastställa en blödning, utan vätskeansamlingen kunde ha uppstått av annan orsak.
Vi tycker att det är väldigt sorgligt att socialtjänsten i princip enbart går på den förste radiolgens uttalanden och är det då konstigt att vi anser att socialtjänsten åter igen inte varit objektiva,och velat ta till sig andra förklaringar och andra utlåtanden där läkare och experter har andra förklaringar till Alvas "skador". Nej , då väljer socialen att gå på vad endast EN radiolog anser. Vi kan inte låta bli att tycka att det känns och verkar som om socialtjänsten och X har velat få oss fällda och bli av med våra barn pga , prestige.

Hej alla läsare !

Uppdatering av bloggen sker i morgon kväll , då jag kommer fortsätta skriva om vår historia .
Håll utkik.
Jag är ju småbarnsförälder och en sådan behöver i bland lite vila mellan varven :-)

På återseende, och tack till alla som har kommenterat här, om ni bara visste vad det betyder för oss !
Vi är djupt rörda , skulle vilja svara er alla var och en , det finns så mycket olika livsöden som även berör mig.
Jag kanske gör det en dag.

Ta hand om varandra, och många kramar från oss !

Jag vet inte hur många gånger som jag har bönat och bett om att få hem Ella, men det har varit böner för döva öron.
Ella skulle genomgå samma undersökningar som tvillingarna, och jag ville vara med och hålla hennes hand under CT ,MR och skelettröntgen. Hon var förtvivlad och var så rädd och grät. Varken jag eller Jörgen fick det eftersom vi var en fara för henne, men Ella var förtvivlad, och än en gång fick vi ljuga och svika henne då hon verkligen hade behövt oss. Det är som ett stort sår i mitt hjärta att jag tvingats göra så mot henne. Det begriper väl varenda människa att ett barn vill ha mamma och pappa nära då dom är rädda och ledsna.
Vi fick aldrig reda på att Ella skulle bli fotograferad i bara trosorna på sjukhuset . Det var vår fulla rätt som föräldrar att bli informerade om det. Ella var inte LVU:ad och därför hade vi fortfarande rätt att få veta . Jag hade aldrig tillåtigt någon att ta kort på min dotter i det närmaste halvnaken ! Där stod hon i bara trosor med en skylt framför sig med namn och personnummer som en brottsling med sorgsen blick. Hur i H-vete kan man
utsätta ett litet barn för det ? Än en gång är det ett verk av socialtjänsten , det är så man mår illa ! Ja , jag kan säga att jag blev förtvivlad när jag några månader senare först fick se bilderna. Dom har letat efter minsta lilla reva och blåmärke , jag vet inte hur många bilder dom tagit . Fruktansvärda närbilder på hennes kroppsdelar.
Jag sa till X att ni måste släppa hem henne när provsvaren kommer för dom kommer visa negativt.
Men då handlade det helt plötsligt inte om våld längre utan nu påstod hon att Ella var traumatiserad, för hon hade fått bevittna en sådan fruktansvärd misshandel i hemmet där hon sett hur jag och Jörgen stått och skakat våra tvillingar, hon skulle kanske aldrig mer komma hem , sa hon.
X har hela tiden fantiserat i hop olika scenario i sitt huvud om hur vi har misshandlat/skakat våra barn . Hon har även sagt både till mig och Jörgen samt till min mamma att, vi har skakat våra barn så dom kan ha fått allvarliga hjärnskador och kanske aldrig mer blir sig lika igen .
Inte någonstans står det i någon läkarrapport att barnen har fått allvarliga hjärnskador , eller inte ens hjärnskador. Men det har dom enligt X , för hon har tolkat läkarjournalerna lite som hon vill , för att det skulle stämma överens med hennes utredning. Vi har frågat läkarna nu i efterhand om dom verkligen har haft/har hjärnskador och enligt läkarna har de inte haft det. Eftersom vi fick höra det så många gånger så trodde vi ju på vad hon sa , och var naturligtvis helt utom oss och förtvivlade. Hela julen gick vi och trodde det , för det var en av de sista sakerna vi fick höra innan socialtjänsten tog julledigt.
X har även skrivit att barnen har hjärnskador i sin utredning, så det står svart på vitt och blir svårt att förneka.
X har skrivit i sin utredning att barnen hade svullnad i hjärnan och tagit med en text från Socialstyrelsen , där man kan läsa att svullnad i hjärnan/hjärnödem är typiska tecken på Shaken baby syndrom.
Sedan kan man läsa i samma utredning i en läkarrapport att barnen inte har påvisat något hjärnödem.
X har även ifrågasatt min systers förmåga att ta hand om två så små hjärnskadade barn som hon sa till min mamma.
Vad F-n vet hon för det första om min systers förmåga ! För det andra så var dom aldrig hjärnskadade !
Ellas provsvar kom och dom visade mycket riktigt ingenting . Nu vill vi ha hem henne , sa vi. Men det bevisade ingenting för vi kunde ha misshandlat henne ändå sa X. Herregud , Ella har fått gå igenom ett psykiskt lidande för ingenting !!!! Det spelade ändå ingen roll , men att utsätta henne för allt detta det kunde dom göra.
Det som gör mig så ont är att Ellas omhändertagande/frivillig placering har varit helt ogrundat, eftersom dom tog henne pga. Olles påstådda skador. Men enligt rättsläkaren går det inte att säga att Olle varit utsatt för skakning , utan kan ha andra förklaringar . Vad socialtjänsten i Halmstad har gjort mot Ella borde betraktas som rent brottsligt.
Vi har i frågasatt hur dom kan tro att vi är kapabla till att lyfta 23 kilo som Ella väger och skaka henne så hon får Shaken baby syndrom ? Eftersom det var det dom anklagade oss för. Vi fick höra att vi kunde ha tagit henne i benen och svingat henne runt i rummet, drämt hennes huvud i väggen . Jag blev  helt stum.....hur kan man bara komma på den tanken ?
Då jag bönat och bett om att få hem Ella , eftersom vi också ansåg att var det någonsom tog skada av detta så var det hon , så fick vi hela tiden höra att Ella hade ett skyddsbehov. Det är så sjukt ! Vi hade BVC som kontaktperson på vår lista, men inte en enda gång ringde de och frågade barnsjuksköterskan om oss, Ella eller tvillingarna. För där fanns inget negativt att hämta. Är det någon som ser om det skulle råda missförhållanden eller våld i hemmet så är det väl ändå BVC ? Barnsjuksköterskan vittnade till vår fördel i Förvaltningsrätten.
Sedan var det dags för dagis att bli utfrågade. Personalen har berättat att dom kände sig pressade och stressade utav X frågor, då personalen inte fick tänka efter utan skulle svara direkt på x frågor. X fiskade enbart efter negativa saker om oss, och var inte intresserad om det fanns något som var positivt. Däremot fick personalen själva berätta och plocka fram det positiva på eget initiativ , och var även tydliga med att det var viktigt att det dom sa om Ella skulle komma med i utredningen. Vilket var många positiva saker. X läste upp protokollet och personalen fick godkänna det. Vad som hände sedan var att X valde att plocka bort just dom raderna om Ella i utredningen som skulle upp till Socialnämnden och till Förvaltningsrätten. Det tycker vi kallas både för censurering och manipulering utav utredning. Ett tjänstefel så det bara smäller om det !
Jag tog kontakt med rektorn eftersom vi blev så besvikna på dagis ,att dom inte kunnat säga något positivt om Ella, det var då det framkom att det fanns två versioner , och två papper med 2 olika skrifter. Rektorn rinde enhetschefen men denne ville först inte kännas vid att det gått till så . Vi undrar vad som hände sedan och om det är chefens skyldighet att gå vidare med detta.
Det verkar som om det var ett försök till att sätta en kil emellan oss och dagis, hade inte jag ringt rektorn så hade vi aldrig fått reda på vad X hade gjort.
Den andra händelsen och den är den allvarligaste av dem alla, är när X sitter och läser ur mina journalanteckningar från min kurator för min mamma . De anteckningarna handlade dessutom om min mamma.
Sommaren 2010 gick jag och pratade hos en kurator, om min relation  med min mamma. Vi hade även en konflikt den sommaren och jag behövde prata med någon för att veta hur jag skulle hantera situationen. Detta var inget jag försökte dölja , tvärtom så skrev jag ner min kurators namn på kontaktnätslistan som socialen fick på första mötet. Både jag och Jörgen har varit öppna och ärliga mot socialen ända från början , eftersom vi inte har något att dölja .
Måndagen d. 27 dec har vi ett bokat möte med enhetschefen på socialen, där vi måste få honom att förstå hur galet allt detta var , men framför allt att vi var fruktansvärt oroliga för Ellas psykiska hälsa.
Vi var hos min syster i Skåne över julen , och på måndagen skulle vi åka till Halmstad. Ella fick bli kvar hos min syster, för att senare åka till mormor i Markaryd. På fm ringer min mamma och är uppriven och förtvivlad och jätteledsen. Jag får en klump i magen och undrar oroligt vad det är?
Det visar sig att X har ringt och undrat hur julen var  , och mamma svarar att den var fruktansvärd.
Sedan säger X till min mamma att vi har gått bakom ryggen på socialen. Att jag och mamma har gått bakom ryggen inte varit ärliga och berättat om vår konflikt. Mamma undrar vad det har med saken att göra , och menar att det får ju stå för mig om jag har behövt gå och prata. Hon upplevde det aldrig som en konflikt svarar hon.
Då börjar X att läsa ett stycke ur min journal som handlar om mina känslor och funderingar kring min mamma, som naturligtvis gör henne ledsen. X avslutar med att fråga min mamma hur hon tycker att det känns att veta att jag (Malin) tycker så om min mamma ? Mamma svarar att X är en hjärtlös person .
Jag blir chockad då jag hör vad hon gjort och fattar att det här är sekretessbrott.
Vi informerar chefen om hur X har agerat och bemött oss under dessa veckor och undrar om det verkligen är tillåtet att agera som hon gjort. Han slår i från sig kritiken, han vill inte lyssna utan menar att om vi har synpunkter på X så får vi vända oss till Socialstyrelsen, det här är inget han kommer att ta . Enligt hans mening har X gjort en alldeles utmärkt utredning och han kan inte tro att allt vi påstår är sant. Vår advokat är närvarande på detta mötet och hon menar att varför skulle vi ljuga om detta ? Det vinner vi ju inget på.
Diskussionen om Ella och hennes hälsa och välbefinnade var lönlöst att diskutera, det var som att prata till en vägg. Vi tycker att det är oroväckande att en chef på en mottagning inom socialtjänsten inte är benägen till att lyssna och ta till sig kritik , när man inte kan se en människa i ögonen utan hela tiden måste flacka runt med blicken,är man inte ärlig och har inte rent mjöl i påsen. Jag har iallafall väldigt svårt att lita på sådana människor .
Denna människa hade vårt liv i sina händer .
Det är även oroväckande att vi som föräldrar som känner vårt barn bäst , slår larm om Ellas hälsa och socialen bryr sig inte. Det dom gjort mot vår Ella borde vara kriminellt och även straffbart !
Jag informerar chefen om sekretessbrottet samma dag , och då först blir han lite intresserad och börjar anteckna.
Jag undrar om han tycker att det är ok ? Det tycker han inte.
Vi undrar däremot om han har gått vidare med detta. För vi anser att det är så pass allvarligt att det inte går att ignorera.
Detta var X andra försök med att skapa oro i lägret, att försöka sätta en kil mellan mig och min mamma, att medvetet försöka fördärva en relation som nu hade blivit bra , genom att vara elak och beräknande.
Nu blev det inte så , för vi hade större problem än vad jag sagt om min mamma hos min kurator. Vår teori är att ,
X strategi var att bryta ner min mamma  så att hon skulle vända mig ryggen och inte vilja ta hand om Ella , vi skulle bli förtvivlade och då krypa fram och erkänna trodde hon . Hon sa till min mamma en gång att jag och Jörgen levde i förnekelse, det gör man då man begått en sådan allvarlig handling, man förnekar. Vi visste inte om det själva att vi hade gjort det , sa hon för vi hade förträngt det.
Även det tycker vi är oroväckande att hon tar sig friheten att diskutera mig och Jörgen med min mamma !
Hon sa att skaka sina barn det gör man när man är trött utpumpad och inte har fått sova, då skakar man sina barn, och man menar inget illa , och att det var vanligare att skaka sina barn om man har tvillingar. Vi undrade om hon hade belägg för det sista. Eller om det var ännu en sak hon själv hittade på för att det lät bra och såg bra ut i hennes utredning.
Jag svarade att det får stå för henne , i vår värld beter man sig inte så, för en normal människa har spärrar. Jag skulle annars vara en fara för allmänheten så fort jag var trött och inte fått sova . Och vem vet jag kanske skulle slå ner första bästa jag såg. Det spelade heller ingen roll från vilket samhällsskikt man kom i från för detta kunde vem som helst göra enligt henne.
Ok, vem som helst , då gäller ju det alla om det är vem som helst. Då är ju alla människor tickande bomber , även X själv ....för hon sa vem som helst.
Det absolut värsta i hela denna tragiska historia med socialtjänsten är att dom hade dömt oss från början. I deras ögon var vi skyldiga. Det fanns ingen annan förklaring enligt de , till barnens "skador" , för dom tolkade ju läkarjournalerna som dom ville . Det fanns/finns andra förklaringar, men inte en enda gång har dom velat lyssna på det.
När man som socialsekreterare står och fantiserar om vad hon tror att vi har gjort , ja då hade hon ju redan bestämt sig för vad hon ansåg. Att arbeta på en myndighet och bara vilja sätta dit människor är ytterst beklagligt men även farligt. En sådan människa har valt helt fel yrke.
Hur kan man vilja sätta dit en barnfamilj, och inte vilja hjälpa dem istället , att stötta, se på andra förklaringar mm. Jag förstår det inte. Hur är man då funtad som människa ?
Den här människan har förstört så mycket för vår familj, och jag vet att det finns fler därute som har liknande erfarenheter av X.

På kvällen den 10 dec , då vi är hos Jörgens föräldrar med släkt som har mött upp för tröst, ringer en socialsekreterare upp oss och meddelar att Olle nu är kommen till Halmstad. Han har ätit och fått ny blöja. Det var det sista vi hörde om Olle den helgen, för sen var han försvunnen.
Vi frågar då hur det blir med Ella om vi måste ha en övervakare till henne om vi kör hem till Halmstad ? Helt plötsligt behöver vi inte ha en sådan, tvärtemot vad de sa nere i Lund. Det var den första händelsen av otydliga besked, och mycket oproffsigt . Det är horribelt att en tjänsteman kan ge så luddiga besked i ett tillstånd där våra liv hade rasat samman. Men det var bara början på förvirring, slarv,och avsaknad av någon strategi och rutiner.
Just då var jag världens minsta människa , totalt nertryckt och väldigt ynklig.
För dom som inte känner mig så är det det sista jag är. Jag är en människa som säger vad jag tycker, strider för det jag tror på och är inte rädd för att ta en konflikt . Nu var jag en liten , liten människa och en mamma som saknade sina barn så det gjorde ont. Vi ringer ner till Lund, där vi blir trevligt bemötta av personal som berättar att Alva mår bra mm. Ringer även till Halmstads lasarett för att höra om Olle, men det finns ingen med det namnet inlagd där.Jag frågar om och om igen om hon verkligen är säker på det , och jag får otrevliga och snäsiga svar tillbaka. Vi fattade aldrig att det var sekretess på Olle. Sjuksköterskan kunde bara ha sagt det, men i stället valde hon att låta krängd och dömande. Otroligt oproffsigt av henne. Jag var redan nertryckt i skorna , med världens darrigaste och ynkligaste röst , så hade ett vänligt bemötande känts väldigt skönt.
Vi ringer till polisen och efterlyser Olle, efter rekommendationer från sociala jouren.
Socialtjänsten har i efterhand erkänt att det skulle ha skötts på annat sätt , att det blev lite olyckligt. Hela den här historian är inget annat än olycklig från början tillslut , och deras "olyckligheter" skulle visa sig vara en serie av upprepningar under hela denna tiden.
Vi stannar i Markaryd tills lördagen, då jag och Jörgen beslutar oss för att åka själva till Halmstad , där våra vänner kommer hem till oss för stöd och tröst.Ella stannar hos min mamma till söndagen, då hon kör hem henne till oss. Under denna helg genomgår Olle undersökningar på Halmstads lasarett, det visade sig sedan att det var där han hade befunnit sig.
Jag och Jörgen kommer hem till vårt hus, ett hem som var som vi lämnade det. Tvillingarnas korgar stod där  dom brukar, deras vagn, deras nappar som låg här och var och för att inte tala om deras dofter. Jag gick fram till deras korgar tog varsin filt och bara tryckte in min näsa och andades in barnen. Guuuud , som jag saknade dom !!! Jag och Jörgen bara stod där med varsin filt och skakade av gråt, dom fanns ju överallt, deras kläder på skötbordet , jag kunde inte ens förmå mig att tvätta deras kläder, för då försvann dom helt och hållet ifrån oss. Hade vi inte deras dofter kvar , så var dom definitivt borta.
Jag tittade på deras korgar och föreställde mig att allt var som vanligt, att dom låg där dom skulle. Jag tänkte att om jag tänker det tillräckligt starkt så kanske det blir så. Jörgen sa att Olle och Alva snart skulle ligga där igen, något annat fanns inte.

Måndagen d. 13 dec har vi vårt första möte på socialkontoret på fm. Ella ska gå Lucia på dagis och har sett fram emot detta . Det är nu vi första gången får träffa X som blir utredare för vårt fall.
Vi kommer in till ett rum och vi får börja berätta lite om oss själva , jag tänker att dom måste väl ändå fatta att vi inte har kunnat göra det dom påstår. Jag hade med mig en väska med ännu mer kläder, jag ville inte att barnen skulle sakna något.
Vi fick då reda på att Olle genomgått samma undersökningar som Alva , och att man hittat liknande skador på honom också ,ej lika allvarliga. Detta skulle visa sig ha helt andra förklaringar än skakning .
Jag undrar då om hon driver med oss, om det är ett skämt ? !!!!
Hon tittar på oss bekymmersamt och skakar på huvudet , ser ut som om hon ska börja gråta och säger att nej det är inget skämt. Med anledning av det kommer dom nu att frivillig placera Ella. Då känns det som om jag håller på att svimma och tänker att ni rör inte henne , det går inte , ni rör henne inte . Jodå, hon ska placeras hos någon i vårt nätverk och hon får inte vara ensam med oss , för nu är vi en fara även för henne som hon säger. Vi hade blivit ombedda att ha med en kontaktnätslista på personer som dom kunde kontakta och fråga om oss. Vilken x slarvar bort under mötets gång. Så viktig var den.
Jag ringer min mamma som får gå från sitt jobb och kasta sig i bilen för att köra till Halmstad för att ta Ella med sig. Vi ska även på polisförhör samma dag, och vi förklarar att Ella ska gå Lucia och förväntar sig att hennes mamma och pappa är där då. Det tas det ingen hänsyn till , utan jag och Jörgen får åka ner till polisstationen efter mötet. Min kusin kommer upp och får gå med till dagis, likaså min mamma. Jörgen går först in till förhör som varar i 2 timmar och han hinner precis bli klar så han kan vara med på Luciafirandet. Sedan är det min tur och då min lilla Ella går Lucia sitter jag i förhör hos polisen . Jag vet att jag svek henne , hon var så ledsen och besviken att jag inte var där. Det gjorde så ont i mitt hjärta att se hennes besvikelse eftersom det jag tvingades göra går emot allt jag normalt sett aldrig skulle göra.
Efter förhöret som går bra , hade en mycket trevlig och förstående förhörsutredare som verkade uppriktigt ledsen för vår skull, så åker jag hem och packar en väska med kläder till Ella och en med leksaker mm.
Ella får hjälpa till, och jag gråter medans jag packar, försöker le och verka glad och uppmuntrande , men Ella ser att jag är ledsen . Alla är ledsna , det är en fruktansvärd, onaturlig och omänsklig situation.
På med hennes jacka och skor och Jörgen lastar ut hennes väskor i mammas bil. Vi undrar hur länge detta vansinne ska pågå och vi hoppas att allt ska vara löst till jul. Tänk vilken julklapp det hade varit att få hem alla barnen , jag hade aldrig mer velat ha något annat i mitt liv om vi bara fick hem våra barn. Men så skulle det inte bli.
Vi står på trappen och ser även hon försvinna från oss. Vi vänder och går in , kramar hårt varandra och bryter i hop . Nu är vi helt ensamna i vårt alldeles för stora hus , nu har vi inga barn kvar , från tre barn till inga alls på bara några dagar. Jag kommer aldrig att kunna beskriva det tillräckligt mycket i ord , bara om jag skriker rakt ut i världens värsta och hemskaste vrål , kan jag komma lite i närheten av hur det kändes.
Vad i h-vete har vi gjort för ont i livet för att förtjäna denna fruktansvärda tortyr.
Nu börjar ett liv fyllt med jobb, jobb och åter jobb med att försöka få tag på experter som kan hjälpa oss att hitta orsaken till barnens skador. Tusentals timmar vid datorn , hundratals timmar i telefon.
Vi kommer att få föra en tröstlös kamp, där vi var helt ensamna och utlämnade åt socialtjänsten.
Vi sover inte en hel natt på en veckas tid , jag ligger bara och tänker på mina barn , hur dom mår och var dom är.Ella ringer hem varje kväll och är förtvivlad och vill hem, hon gråter så hon knappt får luft . Där kan vi bara sitta och inget göra. Man utsätter inte sitt barn för en sådant trauma , men vi kunde bara se på hur socialtjänsten långsamt bröt ner Ella. Det är klart att hon hade det bra hos mormor , men det är ju aldrig detsamma som ens föräldrar, och det gick bra dom först nätterna men sen började denna förtvivlan kväll efter kväll. I tre veckor hade hon det så, fast att vi vädjade till socialen om att hon skulle få komma hem. Vi fick då till svar att Ella har det bra nu, hon är hos mormor och ska så förbli. Så länge det finns våld i hemmet får hon inte komma hem.
Socialsekreterare X sa också att barn inte far illa av att bli omhändertagna och placerade, det visste hon efter alla hennes år hon jobbat som socialsekreterare , och hon hade aldrig sett att barn skulle fara illa av det.
Hon sa även att Ella bara var frivilligt placerad, och att vi kunde åka och hämta henne när vi ville, men då skulle hon inte bli hemma så länge för då kom dom direkt och tog henne , och då kunde även hon bli ett LVU fall.
Vi tog det som ett hot, och vågade naturligtvis inte utsätta Ella för det. Hennes utredning kunde ta upp till 4 månader sa hon. Det är ohållbart menade jag för då har ni knäckt henne totalt.
Sedan undrade X hur vi tänkte göra om vi skulle åka och hämta henne ? Jag svarade att det skulle vi aldrig våga, vi kan inte utsätta Ella för det, vi gör bara som ni säger för vi vågar inget annat. Jag sa att ni på socialtjänsten har en sån otrolig makt. Då svarar X : Jaaa, vi har makt , det har vi . Det är inget annat än maktmissbruk att sitta och säga det till mig i min utsatta situation. Jag vill även tillägga att både jag och Jörgen hela tiden har varit väldigt sammarbetsvilliga, aldrig brusat upp, och gjort precis som dom sagt till oss. Ärligt talat , eftersom vi visste vilken makt dom hade över vårt liv och våra barn och att de var i stånd att bete sig hur som helst , att vända och vrida på allt så att det alltid blev till deras fördel och till vår nackdel. I princip så hade dom skrämt skiten ur oss, vi var rädda för dem.Varje gång de ringde skyddat nummer kom illamåendet över mig, för vi visste att när samtalet är slut kommer vi att må ännu sämre. Det var aldrig några glädjande besked, utan bara dessa anklagelser, hot,lögner, egna tolkningar och teorier och psykningar.

Jag vet inte hur många gånger som jag har bönat och bett om att få hem Ella, men det har varit böner för döva öron.
Ella skulle genomgå samma undersökningar som tvillingarna, och jag ville vara med och hålla hennes hand under CT ,MR och skelettröntgen. Hon var förtvivlad och var så rädd och grät. Varken jag eller Jörgen fick det eftersom vi var en fara för henne, men Ella var förtvivlad, och än en gång fick vi ljuga och svika henne då hon verkligen hade behövt oss. Det är som ett stort sår i mitt hjärta att jag tvingats göra så mot henne. Det begriper väl varenda människa att ett barn vill ha mamma och pappa nära då dom är rädda och ledsna.
Vi fick aldrig reda på att Ella skulle bli fotograferad i bara trosorna på sjukhuset . Det var vår fulla rätt som föräldrar att bli informerade om det. Ella var inte LVU:ad och därför hade vi fortfarande rätt att få veta . Jag hade aldrig tillåtigt någon att ta kort på min dotter i det närmaste halvnaken ! Där stod hon i bara trosor med en skylt framför sig med namn och personnummer som en brottsling med sorgsen blick. Hur i H-vete kan man
utsätta ett litet barn för det ? Än en gång är det ett verk av socialtjänsten , det är så man mår illa ! Ja , jag kan säga att jag blev förtvivlad när jag några månader senare först fick se bilderna. Dom har letat efter minsta lilla reva och blåmärke , jag vet inte hur många bilder dom tagit . Fruktansvärda närbilder på hennes kroppsdelar.
Jag sa till X att ni måste släppa hem henne när provsvaren kommer för dom kommer visa negativt.
Men då handlade det helt plötsligt inte om våld längre utan nu påstod hon att Ella var traumatiserad, för hon hade fått bevittna en sådan fruktansvärd misshandel i hemmet där hon sett hur jag och Jörgen stått och skakat våra tvillingar, hon skulle kanske aldrig mer komma hem , sa hon.
X har hela tiden fantiserat i hop olika scenario i sitt huvud om hur vi har misshandlat/skakat våra barn . Hon har även sagt både till mig och Jörgen samt till min mamma att, vi har skakat våra barn så dom kan ha fått allvarliga hjärnskador och kanske aldrig mer blir sig lika igen .
Inte någonstans står det i någon läkarrapport att barnen har fått allvarliga hjärnskador , eller inte ens hjärnskador. Men det har dom enligt X , för hon har tolkat läkarjournalerna lite som hon vill , för att det skulle stämma överens med hennes utredning. Vi har frågat läkarna nu i efterhand om dom verkligen har haft/har hjärnskador och enligt läkarna har de inte haft det. Eftersom vi fick höra det så många gånger så trodde vi ju på vad hon sa , och var naturligtvis helt utom oss och förtvivlade. Hela julen gick vi och trodde det , för det var en av de sista sakerna vi fick höra innan socialtjänsten tog julledigt.
X har även skrivit att barnen har hjärnskador i sin utredning, så det står svart på vitt och blir svårt att förneka.
X har skrivit i sin utredning att barnen hade svullnad i hjärnan och tagit med en text från Socialstyrelsen , där man kan läsa att svullnad i hjärnan/hjärnödem är typiska tecken på Shaken baby syndrom.
Sedan kan man läsa i samma utredning i en läkarrapport att barnen inte har påvisat något hjärnödem.
X har även ifrågasatt min systers förmåga att ta hand om två så små hjärnskadade barn som hon sa till min mamma.
Vad F-n vet hon för det första om min systers förmåga ! För det andra så var dom aldrig hjärnskadade !
Ellas provsvar kom och dom visade mycket riktigt ingenting . Nu vill vi ha hem henne , sa vi. Men det bevisade ingenting för vi kunde ha misshandlat henne ändå sa X. Herregud , Ella har fått gå igenom ett psykiskt lidande för ingenting !!!! Det spelade ändå ingen roll , men att utsätta henne för allt detta det kunde dom göra.
Det som gör mig så ont är att Ellas omhändertagande/frivillig placering har varit helt ogrundat, eftersom dom tog henne pga. Olles påstådda skador. Men enligt rättsläkaren går det inte att säga att Olle varit utsatt för skakning , utan kan ha andra förklaringar . Vad socialtjänsten i Halmstad har gjort mot Ella borde betraktas som rent brottsligt.
Vi har i frågasatt hur dom kan tro att vi är kapabla till att lyfta 23 kilo som Ella väger och skaka henne så hon får Shaken baby syndrom ? Eftersom det var det dom anklagade oss för. Vi fick höra att vi kunde ha tagit henne i benen och svingat henne runt i rummet, drämt hennes huvud i väggen . Jag blev  helt stum.....hur kan man bara komma på den tanken ?
Då jag bönat och bett om att få hem Ella , eftersom vi också ansåg att var det någonsom tog skada av detta så var det hon , så fick vi hela tiden höra att Ella hade ett skyddsbehov. Det är så sjukt ! Vi hade BVC som kontaktperson på vår lista, men inte en enda gång ringde de och frågade barnsjuksköterskan om oss, Ella eller tvillingarna. För där fanns inget negativt att hämta. Är det någon som ser om det skulle råda missförhållanden eller våld i hemmet så är det väl ändå BVC ? Barnsjuksköterskan vittnade till vår fördel i Förvaltningsrätten.
Sedan var det dags för dagis att bli utfrågade. Personalen har berättat att dom kände sig pressade och stressade utav X frågor, då personalen inte fick tänka efter utan skulle svara direkt på x frågor. X fiskade enbart efter negativa saker om oss, och var inte intresserad om det fanns något som var positivt. Däremot fick personalen själva berätta och plocka fram det positiva på eget initiativ , och var även tydliga med att det var viktigt att det dom sa om Ella skulle komma med i utredningen. Vilket var många positiva saker. X läste upp protokollet och personalen fick godkänna det. Vad som hände sedan var att X valde att plocka bort just dom raderna om Ella i utredningen som skulle upp till Socialnämnden och till Förvaltningsrätten. Det tycker vi kallas både för censurering och manipulering utav utredning. Ett tjänstefel så det bara smäller om det !
Jag tog kontakt med rektorn eftersom vi blev så besvikna på dagis ,att dom inte kunnat säga något positivt om Ella, det var då det framkom att det fanns två versioner , och två papper med 2 olika skrifter. Rektorn rinde enhetschefen men denne ville först inte kännas vid att det gått till så . Vi undrar vad som hände sedan och om det är chefens skyldighet att gå vidare med detta.
Det verkar som om det var ett försök till att sätta en kil emellan oss och dagis, hade inte jag ringt rektorn så hade vi aldrig fått reda på vad X hade gjort.
Den andra händelsen och den är den allvarligaste av dem alla, är när X sitter och läser ur mina journalanteckningar från min kurator för min mamma . De anteckningarna handlade dessutom om min mamma.
Sommaren 2010 gick jag och pratade hos en kurator, om min relation  med min mamma. Vi hade även en konflikt den sommaren och jag behövde prata med någon för att veta hur jag skulle hantera situationen. Detta var inget jag försökte dölja , tvärtom så skrev jag ner min kurators namn på kontaktnätslistan som socialen fick på första mötet. Både jag och Jörgen har varit öppna och ärliga mot socialen ända från början , eftersom vi inte har något att dölja .
Måndagen d. 27 dec har vi ett bokat möte med enhetschefen på socialen, där vi måste få honom att förstå hur galet allt detta var , men framför allt att vi var fruktansvärt oroliga för Ellas psykiska hälsa.
Vi var hos min syster i Skåne över julen , och på måndagen skulle vi åka till Halmstad. Ella fick bli kvar hos min syster, för att senare åka till mormor i Markaryd. På fm ringer min mamma och är uppriven och förtvivlad och jätteledsen. Jag får en klump i magen och undrar oroligt vad det är?
Det visar sig att X har ringt och undrat hur julen var  , och mamma svarar att den var fruktansvärd.
Sedan säger X till min mamma att vi har gått bakom ryggen på socialen. Att jag och mamma har gått bakom ryggen inte varit ärliga och berättat om vår konflikt. Mamma undrar vad det har med saken att göra , och menar att det får ju stå för mig om jag har behövt gå och prata. Hon upplevde det aldrig som en konflikt svarar hon.
Då börjar X att läsa ett stycke ur min journal som handlar om mina känslor och funderingar kring min mamma, som naturligtvis gör henne ledsen. X avslutar med att fråga min mamma hur hon tycker att det känns att veta att jag (Malin) tycker så om min mamma ? Mamma svarar att X är en hjärtlös person .
Jag blir chockad då jag hör vad hon gjort och fattar att det här är sekretessbrott.
Vi informerar chefen om hur X har agerat och bemött oss under dessa veckor och undrar om det verkligen är tillåtet att agera som hon gjort. Han slår i från sig kritiken, han vill inte lyssna utan menar att om vi har synpunkter på X så får vi vända oss till Socialstyrelsen, det här är inget han kommer att ta . Enligt hans mening har X gjort en alldeles utmärkt utredning och han kan inte tro att allt vi påstår är sant. Vår advokat är närvarande på detta mötet och hon menar att varför skulle vi ljuga om detta ? Det vinner vi ju inget på.
Diskussionen om Ella och hennes hälsa och välbefinnade var lönlöst att diskutera, det var som att prata till en vägg. Vi tycker att det är oroväckande att en chef på en mottagning inom socialtjänsten inte är benägen till att lyssna och ta till sig kritik , när man inte kan se en människa i ögonen utan hela tiden måste flacka runt med blicken,är man inte ärlig och har inte rent mjöl i påsen. Jag har iallafall väldigt svårt att lita på sådana människor .
Denna människa hade vårt liv i sina händer .
Det är även oroväckande att vi som föräldrar som känner vårt barn bäst , slår larm om Ellas hälsa och socialen bryr sig inte. Det dom gjort mot vår Ella borde vara kriminellt och även straffbart !
Jag informerar chefen om sekretessbrottet samma dag , och då först blir han lite intresserad och börjar anteckna.
Jag undrar om han tycker att det är ok ? Det tycker han inte.
Vi undrar däremot om han har gått vidare med detta. För vi anser att det är så pass allvarligt att det inte går att ignorera.
Detta var X andra försök med att skapa oro i lägret, att försöka sätta en kil mellan mig och min mamma, att medvetet försöka fördärva en relation som nu hade blivit bra , genom att vara elak och beräknande.
Nu blev det inte så , för vi hade större problem än vad jag sagt om min mamma hos min kurator. Vår teori är att ,
X strategi var att bryta ner min mamma  så att hon skulle vända mig ryggen och inte vilja ta hand om Ella , vi skulle bli förtvivlade och då krypa fram och erkänna trodde hon . Hon sa till min mamma en gång att jag och Jörgen levde i förnekelse, det gör man då man begått en sådan allvarlig handling, man förnekar. Vi visste inte om det själva att vi hade gjort det , sa hon för vi hade förträngt det.
Även det tycker vi är oroväckande att hon tar sig friheten att diskutera mig och Jörgen med min mamma !
Hon sa att skaka sina barn det gör man när man är trött utpumpad och inte har fått sova, då skakar man sina barn, och man menar inget illa , och att det var vanligare att skaka sina barn om man har tvillingar. Vi undrade om hon hade belägg för det sista. Eller om det var ännu en sak hon själv hittade på för att det lät bra och såg bra ut i hennes utredning.
Jag svarade att det får stå för henne , i vår värld beter man sig inte så, för en normal människa har spärrar. Jag skulle annars vara en fara för allmänheten så fort jag var trött och inte fått sova . Och vem vet jag kanske skulle slå ner första bästa jag såg. Det spelade heller ingen roll från vilket samhällsskikt man kom i från för detta kunde vem som helst göra enligt henne.
Ok, vem som helst , då gäller ju det alla om det är vem som helst. Då är ju alla människor tickande bomber , även X själv ....för hon sa vem som helst.
Det absolut värsta i hela denna tragiska historia med socialtjänsten är att dom hade dömt oss från början. I deras ögon var vi skyldiga. Det fanns ingen annan förklaring enligt de , till barnens "skador" , för dom tolkade ju läkarjournalerna som dom ville . Det fanns/finns andra förklaringar, men inte en enda gång har dom velat lyssna på det.
När man som socialsekreterare står och fantiserar om vad hon tror att vi har gjort , ja då hade hon ju redan bestämt sig för vad hon ansåg. Att arbeta på en myndighet och bara vilja sätta dit människor är ytterst beklagligt men även farligt. En sådan människa har valt helt fel yrke.
Hur kan man vilja sätta dit en barnfamilj, och inte vilja hjälpa dem istället , att stötta, se på andra förklaringar mm. Jag förstår det inte. Hur är man då funtad som människa ?
Den här människan har förstört så mycket för vår familj, och jag vet att det finns fler därute som har liknande erfarenheter av X.

Måndagen d. 13 dec har vi vårt första möte på socialkontoret på fm. Ella ska gå Lucia på dagis och har sett fram emot detta . Det är nu vi första gången får träffa X som blir utredare för vårt fall.
Vi kommer in till ett rum och vi får börja berätta lite om oss själva , jag tänker att dom måste väl ändå fatta att vi inte har kunnat göra det dom påstår. Jag hade med mig en väska med ännu mer kläder, jag ville inte att barnen skulle sakna något.
Vi fick då reda på att Olle genomgått samma undersökningar som Alva , och att man hittat liknande skador på honom också ,ej lika allvarliga. Detta skulle senare visa sig ha helt andra förklaringar än skakning .
Jag undrar då om hon driver med oss, om det är ett skämt ? !!!!
Hon tittar på oss bekymmersamt och skakar på huvudet , ser ut som om hon ska börja gråta och säger att nej det är inget skämt. Med anledning av det kommer dom nu att frivillig placera Ella. Då känns det som om jag håller på att svimma och tänker att ni rör inte henne , det går inte , ni rör henne inte . Jodå, hon ska placeras hos någon i vårt nätverk och hon får inte vara ensam med oss , för nu är vi en fara även för henne som hon säger. Vi hade blivit ombedda att ha med en kontaktnätslista på personer som dom kunde kontakta och fråga om oss. Vilken X slarvar bort under mötets gång. Så viktig var den.
Jag ringer min mamma som får gå från sitt jobb och kasta sig i bilen för att köra till Halmstad för att ta Ella med sig. Vi ska även på polisförhör samma dag, och vi förklarar att Ella ska gå Lucia och förväntar sig att hennes mamma och pappa är där då. Det tas det ingen hänsyn till , utan jag och Jörgen får åka ner till polisstationen efter mötet. Min kusin kommer upp och får gå med till dagis, likaså min mamma. Jörgen går först in till förhör som varar i 2 timmar och han hinner precis bli klar så han kan vara med på Luciafirandet. Sedan är det min tur och då min lilla Ella går Lucia sitter jag i förhör hos polisen . Jag vet att jag svek henne , hon var så ledsen och besviken att jag inte var där. Det gjorde så ont i mitt hjärta att se hennes besvikelse eftersom det jag tvingades göra går emot allt jag normalt sett aldrig skulle göra.
Efter förhöret som går bra , hade en mycket trevlig och förstående förhörsutredare som verkade uppriktigt ledsen för vår skull, så åker jag hem och packar en väska med kläder till Ella och en med leksaker mm.
Ella får hjälpa till, och jag gråter medans jag packar, försöker le och verka glad och uppmuntrande , men Ella ser att jag är ledsen . Alla är ledsna , det är en fruktansvärd, onaturlig och omänsklig situation.
På med hennes jacka och skor och Jörgen lastar ut hennes väskor i mammas bil. Vi undrar hur länge detta vansinne ska pågå och vi hoppas att allt ska vara löst till jul. Tänk vilken julklapp det hade varit att få hem alla barnen , jag hade aldrig mer velat ha något annat i mitt liv, om vi bara fick hem våra barn. Men så skulle det inte bli.
Vi står på trappen och ser även hon försvinna från oss. Vi vänder och går in , kramar hårt varandra och bryter i hop . Nu är vi helt ensamna i vårt alldeles för stora hus , nu har vi inga barn kvar . Från tre barn till inga alls på bara några dagar. Jag kommer aldrig att kunna beskriva det tillräckligt mycket i ord , bara om jag skriker rakt ut i världens värsta och hemskaste vrål , kan jag komma lite i närheten av hur det kändes.
Vad i h-vete har vi gjort för ont i livet för att förtjäna denna fruktansvärda tortyr.
Nu börjar ett liv fyllt med jobb, jobb och åter jobb med att försöka få tag på experter som kan hjälpa oss att hitta orsaken till barnens skador. Tusentals timmar vid datorn , hundratals timmar i telefon.
Vi kom att få föra en tröstlös kamp, där vi var helt ensamna och utlämnade åt socialtjänsten.
Vi sov inte en hel natt på en veckas tid , jag låg  bara och tänkte på mina barn , hur dom mådde och var dom var.Ella ringer hem varje kväll och är förtvivlad och vill hem, hon gråter så hon knappt får luft . Där kan vi bara sitta och inget göra. Man utsätter inte sitt barn för en sådant trauma , men vi kunde bara se på hur socialtjänsten långsamt bröt ner Ella. Det är klart att hon hade det bra hos mormor , men det är ju aldrig detsamma som ens föräldrar, och det gick bra dom första nätterna men sen började denna förtvivlan kväll efter kväll. I tre veckor hade hon det så, fast att vi vädjade till socialen om att hon skulle få komma hem. Vi fick då till svar att Ella har det bra nu, hon är hos mormor och ska så förbli. Så länge det finns våld i hemmet får hon inte komma hem.
Socialsekreterare X sa också att barn inte far illa av att bli omhändertagna och placerade, det visste hon efter alla hennes år hon jobbat som socialsekreterare , och hon hade aldrig sett att barn skulle fara illa av det.
Hon sa även att Ella bara var frivilligt placerad, och att vi kunde åka och hämta henne när vi ville, men då skulle hon inte bli hemma så länge för då kom dom direkt och tog henne , och då kunde även hon bli ett LVU fall.
Vi tog det som ett hot, och vågade naturligtvis inte utsätta Ella för det. Hennes utredning kunde ta upp till 4 månader sa hon. Det är ohållbart menade jag för då har ni knäckt henne totalt.
Sedan undrade X hur vi tänkte göra om vi skulle åka och hämta henne ? Jag svarade att det skulle vi aldrig våga, vi kunde inte utsätta Ella för det, vi gör bara som ni säger för vi vågar inget annat. Jag sa att ni på socialtjänsten har en sån otrolig makt. Då svarar X : Jaaa, vi har makt , det har vi . Det är inget annat än maktmissbruk att sitta och säga det till mig i min utsatta situation. Jag vill även tillägga att både jag och Jörgen hela tiden har varit väldigt sammarbetsvilliga, aldrig brusat upp, och gjort precis som dom sagt till oss. Ärligt talat , eftersom vi visste vilken makt dom hade över vårt liv och våra barn och att de var i stånd att bete sig hur som helst , att vända och vrida på allt så att det alltid blev till deras fördel och till vår nackdel. I princip så hade dom skrämt skiten ur oss, vi var rädda för dem.Varje gång de ringde skyddat nummer kom illamåendet över mig, för vi visste att när samtalet var slut kommer vi att må ännu sämre. Det var aldrig några glädjande besked, utan bara dessa anklagelser, hot,lögner, egna tolkningar och teorier och psykningar.

På kvällen den 10 dec , då vi är hos Jörgens föräldrar med släkt som har mött upp för tröst, ringer en socialsekreterare upp och meddelar att Olle nu är kommen till Halmstad. Han har ätit och fått ny blöja. Det var det sista vi hörde om Olle den helgen, för sen var han försvunnen.
Vi frågar då hur det blir med Ella om vi måste ha en övervakare till henne om vi kör hem till Halmstad ? Helt plötsligt behöver vi inte ha en sådan, tvärtemot vad de sa nere i Lund. Det var den första händelsen av otydliga besked, och oprofessionalitet. Det är horribelt att en tjänsteman kan ge så luddiga besked i ett tillstånd där våra liv hade rasat samman. Men det var bara början på förvirring, slarv,och avsaknad av någon strategi och rutiner.
Just då var jag världens minsta människa , totalt nertryckt och väldigt ynklig.
För dom som inte känner mig så är det det sista jag är. Jag är en människa som säger vad jag tycker, strider för orättvisor och det jag tror på ,och är inte rädd för att ta en konflikt . Nu var jag en liten , liten människa och en mamma som saknade sina barn så det gjorde ont. Vi ringer ner till Lund, där vi blir trevligt bemötta av personal som berättar att Alva mår bra mm. Ringer även till Halmstads lasarett för att höra om Olle, men det finns ingen med det namnet inlagd där.Jag frågar om och om igen om hon verkligen är säker på det , och jag får otrevliga och snäsiga svar tillbaka. Vi fattade aldrig att det var sekretess på Olle. Sjuksköterskan kunde bara ha sagt det, men i stället valde hon att låta krängd och dömande. Otroligt oproffsigt av henne. Jag var redan nertryckt i skorna , med världens darrigaste och ynkligaste röst och då hade ett vänligt bemötande känts väldigt skönt.
Vi ringer till polisen och efterlyser Olle, efter rekommendationer från sociala jouren, men de kan inte göra något.
Socialtjänsten har i efterhand erkänt att det skulle ha skötts på annat sätt , att det blev lite olyckligt. Hela den här historian är inget annat än olycklig från början tillslut , och deras "olyckligheter" skulle visa sig vara en serie av upprepningar under hela denna tiden.
Vi stannar i Markaryd tills lördagen, då jag och Jörgen beslutar oss för att åka själva till Halmstad , där våra vänner kommer hem till oss för stöd och tröst.Ella stannar hos min mamma till söndagen, då hon kör hem henne till oss. Under denna helg genomgår Olle undersökningar på Halmstads lasarett, det visade sig sedan att det var där han hade befunnit sig.
Jag och Jörgen kommer hem till vårt hus, ett hem som var som vi lämnade det. Tvillingarnas korgar stod där  dom brukar, deras vagn, deras nappar som låg här och var och för att inte tala om deras dofter. Jag gick fram till deras korgar tog varsin filt och bara tryckte in min näsa och andades in barnen. Guuuud , som jag saknade dom !!! Jag och Jörgen bara stod där med varsin filt och skakade av gråt, dom fanns ju överallt, deras kläder på skötbordet , jag kunde inte ens förmå mig att tvätta deras kläder, för då försvann dom helt och hållet ifrån oss. Hade vi inte deras dofter kvar , så var dom definitivt borta. Det går inte att beskriva i ord hur stor saknaden var, det skriker i hela kroppen.
Jag tittade på deras korgar och föreställde mig att allt var som vanligt, att dom låg där dom skulle. Jag tänkte att om jag tänker det tillräckligt starkt så kanske det blir så. Jörgen sa att Olle och Alva snart skulle ligga där igen, något annat fanns inte. Det blev aldrig så eftersom de hade växt ur sina korgar den dagen då den äntligen kom hem.

När vi kommer ut från sjukhuset är det första vi ser, två polisbilar som står parkerade. Det är en ofattbar känsla att veta att dem var ämnade för oss .Hur kunde detta hända ? Hur kunde två helt vanliga småbarnsföräldrar, som lever ett helt vanligt liv med jobb, vänner, renovering av hus , hämta/lämna på dagis mm. hamna i detta ? Vi är en helt vanlig småbarnfamilj, varken mer eller mindre, bättre eller sämre. Det är en utav anledningarna till att jag vill att folk i vårt land ska få veta vad som hänt oss , för kan det hända oss ,så kan det hända vem som helst.Hur lätt och fort det kan gå att bli av med sina barn och då bara på spekulationer . Vi var i total chock då vi kom ut från sjukhuset. jag tittade upp mot byggnaden för att se om jag kunde  få en skymt av våra barn. Konstig tanke kanske , men jag grep efter varje halmstrå för att få behålla någon liten länk till dem, och om jag bara visste om dom befann sig innanför just dom väggarna så kändes avståndet till dem inte så oändligt. Vi gick mot parkeringshuset och vi skulle nu sätta oss i bilen och köra 14 mil i ett chocktillstånd. Vi minns inte hur vi kom fram, för det var bara kaos i våra huvud. Ingen utav våra släktingar eller vänner visste något ännu , men snart skulle även dem bli varse om vilken tragedi som inträffat, ett trauma även för dem . Vi började ringa runt och berätta från bilen, som sagt kaos , förtvivlan och hysteri var bara förnamnet . Jag minns att jag satt och tänkte varenda minut vi körde på hur många mil vi nu var från våra barn.
Någonstans i mitt huvud så tändes det ändå ett pyttelitet hopp, för jag tänkte att det kan bara inte få gå till så här, de måste inse efter några dagar att de begått ett fruktansvärt misstag. Vi måste få tillbaka barnen efter helgen , fy f-n vilken hemsk helg det skulle bli tänkte jag . Oj vad jag tänkte och trodde fel . Att vi skulle vara ifrån våra barn från och med nu i 7 fruktansvärda veckor , kunde vi aldrig i vår vildaste fantasi ana , för vi trodde inte att det varken fick, eller kunde gå till så här. Vi var nu inne i socialens rullor, och deras klor hade naglat sig fast , klor som man aldrig kommer ur. För att upphäva ett LVU krävs ett mirakel .
Nu skulle vårt krig med socialtjänsten börja, ett krig som kom att sätta djupa ärr i både hjärta och själ.

Från att ha varit inlagd på Lunds universitetssjukhus med sitt ena barn och med all oro som det innebar att inte veta vad felet var med Alva , till att bli i det närmsta utsparkad från  samma sjukhus dagen efter. Jag och Jörgen tog hissen ner och det enda som jag såg framför mig var Olles blick som följde mig då jag gick. Vi hörde inte längre hans gråt , för hissen var på väg ner. Vi var chockade, fattade inte vad som hade hänt. För en timme sen satt vi i vårt rum med Olle , ovetandes om vad som skulle hända. Det känns som om det är så längesedan på ett vis för jag har glömt hur det kändes att leva ett normalt liv, ett liv utan en ångestklump i bröstet, ett liv utan sorg i hjärtat, ett liv då jag kunde andas med lätta andetag och ett liv där jag var så lycklig över vad vi hade åstadkommit. Idag är jag tacksam och på nåt sätt säkert lycklig över vad vi har, men den riktiga lyckan som jag kände då kommer att ta tid att få tillbaka. Det går aldrig att komma i från att vårt liv och vår tid med våra barn blev nersvärtad. Vi förlorade ovärderlig tid med våra barn, tid som vi aldrig kan få igen. Vi vet inte vad som hände våra barn dom två månaderna dom var borta från oss. Vi har missat viktiga milstolpar i deras utveckling, det första leendet, skrattet mm. Jag kommer aldrig glömma om det var julafton eller nyårsafton , kommer inte i håg eftersom den tiden är som en dimma känslomässigt.
Vi rinde till jourhemsfamiljen för att höra hur det var med våra älskade barn , och jag hör Olle i bakgrunden prata da-da språk . Det hade vi inte fått höra tidigare. Jag fick panik och och jag ville bara skrika rakt ut, skrika ut all helvetes förbannelse över Socialtjänsten och vad dom gjorde mot oss. jag grät och nästan hyperventilerade då jag insåg allt vi kommer att missa och framför allt att vi kom att missa den så viktiga anknytningsprocessen. Olle och Alva var då 3 månader och som nybliven mamma lever man ju i symbios med sitt/sina barn, jag ammade lite grann men dom fick även ersättning. Alla ni som fått barn vet hur det känns när man inte har ammat på ett tag , jag behöver inte säga mer...
Gud det händer ju så mycket hela tiden, och det gjorde så ont att veta att vi , som var /är föräldrar inte fick uppleva den tiden med våra tvillingar. Jag hade längtat så och verkligen sett fram emot att hela tiden få följa barnen och eftersom dom var tvillingar så var det extra spännande.
Den enda tröst vi hade under denna tid var att vi visste att barnen var i ett bra jourhem , hos människor som vi lärde oss att tycka om.
Vi har fått bilder på barnen från deras första jul , där sitter dom i varsin babysitter i kläderna som jag så omsorgsfullt hade valt dom skulle ha på sig på julafton . Skillnaden var den att dom inte satt i sitt egna hem, i sina egna babysitters och med sina egna föräldrar och sin storasyster. Deras första jul , vår första jul .
Jag har alltid älskat julen , för mig har den alltid varit och känts positiv och det har varit väldigt viktigt med traditioner , att det ska vara mysigt , varmt och tryggt är det jag vill att mina barn ska få med sig . Nu vet jag inte längre. Visst tiden läker alla sår , men som förr kommer det aldrig att kännas igen. Därför blev det ett ännu större trauma för mig då vi var utan tvillingarna hela julen.
Jag ska försöka återberätta allt , hur det gick till efter den 10 dec . Jag har antecknat vartenda ord som socialsekreterare X har sagt, samt enhetschef och andra socialsekreterare .Tyvärr har vi inte spelat in , men jag har antecknat antingen under samtalets gång eller direkt efter, så allt jag återberättar här är så som det sades .

Det jag vill börja med att säga nu, är att vi aldrig har sagt något om att läkaren i Lund anmälde oss till Socialen.Det är en läkares plikt och ansvar om denne misstänker , om än så liten misstanke att anmäla, annars begår han/hon tjänstefel.Vad vi kan tycka är att man kunde ha väntat lite och inte behövt slå på stora trumman, då vi var på sjukhus, vi hade själv upprepade gånger sökt oss dit, vi kom ingenstans.  Att sen socialen agerar när dom får in en anmälan, ja det måste dom göra annars begår dem fel . MEN det som vi menar här är HUR dom har agerat !!!!! Vi anser att dom har agerat fullständigt fel och alldeles förhastat. Man kan inte gå in med sådan kraft och fördärva livet för en hel barnfamilj , när man inte har bevis och bara på spekulationer. Socialtjänsten har dömt oss från första dagen, aldrig velat se att det kan finnas andra förklaringar till barnens "skador/symptom. Det är just det som är så tragiskt att personer som jobbar på Sveriges oförklarligt mäktigaste myndighet kan få leka med människors liv , göra egna tolkningar och dra egna slutsatser , inte vara objektiv, manipulera utredning, censurera utredning,begå sekretessbrott , leka psykolog, polis, neurolog, och förhörsutredare. Det jag nu kommer att berätta handlar i princip om en enda socialsekreterare som gjorde våra liv till ett helvete , denna människa har fördärvat en del utav våra liv och inte minst Ellas. Det är otroligt att en människa utav hennes kaliber kan få sitta och jobba med det hon gör, som enligt vår mening har tappat all känsla  och respekt för människor , det verkade nästan som om hon njöt utav att veta vilken makt hon hade över oss. Framför allt ska hon inte få jobba med utredningar och barn. Det är inte konstigt att barn far illa i vår kommun när det finns sådana handläggare. Vi hoppas att hon snart har gjort sin sista utredning, hon ska inte få fördärva fler människors liv. Naturligtvis kan jag inte avslöja hennes namn, även om jag hade velat. Jag kommer att kalla henne för X. Vi kommer även i frågasätta hur Socialnämnden arbetar , det är rent ut sagt för j-vligt att enhetschefer och nämdemän litar blint på vad en tjänsteman skriver i sin utredning . Vem granskar deras utredning ? Har dom ens läst igenom den ?
Vår utredning som X hade skrivit innehöll så mycket felaktigheter och censurering och manipulering utav referenssamtal med viktiga personer, egna tolkningar och slutsatser av läkarutlåtande Det var information som hade gynnat oss , men som inte gynnade X utredning eftersom den säkerligen inte hade blivit godkänd .Det är fruktansvärt att en socialsekreterare låter prestige gå före barnens bästa. Och det är beklämmande att Socialnämnden köper vartenda ord rakt av utan kanske ens läst igenom utredningen !!! X utredning var färdig d. 29 dec, samma dag som vi skulle upp i Socialnämnden . Vi hade inte fått läsa den innan , vilket vi hade rätt till innan det går vidare till Förvaltningsrätten. Jag tvivlar på att personer som satt i utskottet denna dag hade hunnit läsa igenom varenda sida i denna tjocka bibba, men skicka ärendet vidare till Förvaltningsrätten det kunde dom göra, och då enbart på X muntliga version. Skandal hur det får lov att gå till i vårt samhälle ! Man är totalt både maktlös och rättslös. Vad är det för rättvisa ? Man har inte en chans som vanlig människa i ett sådant läge. Vår advokat sa att det oftast inte tjänar något till att ens gå upp i nämnden , då det är ytterst sällan nämnden dömer till socialens nackdel. Tro f-n det när det sitter enhetschefer och socialarbetare i utskottet. Risken är minimal  att dom kritiserar sina kolleger och ber dem göra om sina utredningar.  Att det är både pinsamt och skandal är milt uttryckt. Får det verkligen gå till så här ? Vi är chockade av hur det fungerar i samhället, och vi har tappat tron totalt både på sjukvården , rättssystemet, och vår kommun. Jag och Jörgen har stått helt ensamna i detta helvete med Socialtjänsten, inte en enda gång har vi blivit erbjudna hjälp i form av kurator eller psykolog. Inte en enda gång har personer på socialtjänsten ringt hem till oss bara för att undra hur vi mår och försöka stötta oss eller bara komma med ett vänligt ord eller bemötande. Får man lov att behandla människor så ? Att utsätta oss för ett fruktansvärt trauma genom att ta våra barn och sedan inte bry sig om hur det går för oss , bara bli lämnade vind för våg.Det är inte heller klokt att det inte fanns en psykolog närvarande för oss vid omhändertagandet i Lund. Vi fick sätta oss i bilen och köra alla milen hem till Jörgens föräldrar i Markaryd i ett tillstånd där man är helt nerbruten. Mycket av det vi varit med om och blivit bemötta under denna tid , går emot dom mänskliga rättigheterna. Jag vägrar att tro att dem som sitter högre upp i Halmstads kommun tycker att det är ok hur socialtjänsten har agerat och behandlat oss. Det är även otroligt dåligt att personer som jobbar på en myndighet inte verkar ha  strategier och rutiner för hur vårt ärende skulle skötas. Att ge otydliga och luddiga besked i ett så här allvarligt skede där våra liv håller på att rasa i hop, är inte acceptabelt. Att man är slarvig , inte håller tider, inte ringer personer och ger viktig information , att man ger olika besked gällande samma sak till olika personer , så att det bäddar för konflikter och ,är oproffesionell i sin yrkesroll , är faktiskt pinsam. Hur f-n hade det sett ut om vi "vanliga" människor hade agerat så på våra arbeten ? Jo vi hade nog inte blivit långvariga på den arbetsplatsen i allafall. Men en socialsekreterare kan få bete sig hur som helst, för dem kan alltid skydda sig bakom paragrafer och sekretess, och har man sen en chef som i detta fallet skyddar sin tjänsteman varenda gång... ja då är det ju lätt att leka gud med människors liv.Vi har verkligen fått erfara att när man blir drabbad som vi och hamnar i ett sådant här läge så är man totalt utlämnad , maktlös men framförallt rättslös. Att inte kunna göra någonting , för det spelade ingen roll vad vi sa , eller hur mycket vi försökte förklara för dem att vi var oskyldiga. I deras ögon var vi skyldiga , dom hade redan dömt oss. Jag kan inte för mitt liv acceptera att det får gå till så här, hur det är möjligt att man kan bli så illa behandlad av en myndighet . Detta är Sverige vi lever i , eller ? Vad socialtjänsten och socialnämnden har gjort mot vår familj, och framför allt mot Ella är ett totalt övergrepp . Dom har låtit detta vansinne fortgå trots varningsrop från oss om hennes psykiska hälsa, men vägrat att lyssna på det.Det vi har sagt hela tiden är att den enda barnmisshandel som har skett här är den socialtjänsten har utsatt vår lilla Ella för . Socialtjänsten som ska agera för barnens bästa har i stället brutit ner en 4 årig tös som i höstas var glad och trygg, till ett barn som har blivit påtagligt förändrad. Den största förändringen är hennes panikattacker då vi går lite för långt i från henne och hon är ofta ängslig för att vi ska försvinna eller lämna henne, det är sorgligt och hjärtskärande att se sitt barn på det viset i synnerhet då Ellas omhändertagande varit helt ogrundat. Jag kommer berätta mer om det längre fram .

Jag minns sedan att jag står och slår i väggen ett tag ligger jag på golvet och kvider . Jag ser Jörgen i total chock. Och under tiden maler socialsekreterarna på om våra barns framtid. Jag hör jourhemsfamiljeplacering för Olle och Alva i Kågeröd, jag hör att Olle ska till Halmstad direkt för att göra samma undersökningar som Alva , jag hör att Ella måste ha en övervakare vid vår hemkomst så att vi inte börjar misshandla henne då vi kommer hem , jag hör att vi måste ta farväl av våra barn . Jag hör , men jag förstår inte och gråter så ögonen är överfyllda med tårar , kan inte se. Mina älskade barn , mina älskade barn ,när får jag se och hålla om dom igen? Vem kan ta hand om dem bättre än vi? vem kan älska dem så gränslöst förutom vi ? Hur ska jag kunna leva utan dem ? Jag som inte ens klarar att vara utan dem ens en sekund . Mina älskade barn......och där brast mitt hjärta .
Vi får 5-10 min på oss att ta farväl , och om vi inte klarar det och ställer till med en scen, så låter dem oss veta att det sitter 3 poliser i rummet jämte som avhyser oss. Så omänskligt, så brutalt och hjärtlöst beteende.
Vi får direkt gå och packa i hop våra saker, ta farväl och sedan lämna sjukhuset. Jag minns att jag packar ner allt jag kan komma åt som är deras, för jag ser fortfarande inget av all gråt. Nappflaskor, snuttefiltar, kläder, nappar ,miniformdropparna till Olle ...jaaa ...
Vi kommer ut i korridoren och där står en sjukhusvagn och i den ligger Olle, socialsekreteraren håller i handtaget, och vi kan bara stå jämte och på avstånd titta på vårt älskade barn. Jag undrar om det finns någon nu som kan ge dem kärlek och närhet, när inte vi är hos dem . Om dom gråter och är ledsna vill jag försäkra mig om att det finns någon för dem .Socialsekreterarna verkar inte bry sig, säger att det ska nog bli bra, ingen frågar om barnen , rutiner, personligheter mm. Olles overall är urväxt och jag säger att han skulle få en ny i julklapp, men har inte hunnit köpa en ännu ,han måste ha en ny så han inte fryser. Jag går fram till Alva först, där hon ligger i sin säng. Hej då min älskade, mamma älskar dig vi ses snart igen, säger samma sak till Olle . Jag går och han följer mig med blicken. Jag kommer aldrig glömma hans blick...Man går inte ifrån sina barn, man överger inte sina barn!!!!!!!!! Och ändå var det just det vi tvingades att göra, det går emot allt !!! Jag slets i stycken inombords , mitt hjärta slets itu , vi var tvungna att gå, fick inte vara kvar . Vi gick....vi gick, men jag vet inte hur det gick till . Det sista jag hör är Olle som börjar gråta och den sista delen av mitt hjärta slocknade...mitt liv skulle från och med nu långsamt falla sönder. Och vårt helvetet på jorden hade precis börjat, ett helvete som skulle vara i 7 veckor ...fortsättning

Inne på rummet igen så sätter vi oss och läkaren vrider på sig och får inte fram vad hon vill säga. Då säger Jörgen, för fösta gången : Är vi misstänkta för något ? Hon svarar att ja ,vi var misstänkta för misshandel utav Alva och att socialtjänsten var på väg ner från Halmstad för att prata lite med oss. Jag minns att jag tycker att det är löjligt att dom bemödar sig att köra från Halmstad för att prata med oss. Absolut att dom får prata med oss om dom undrar något, vi har ingenting att dölja. Jag/vi fattar aldrig vad det här ska leda till, och hur kan man det , det finns ju inte att något sådant här skulle kunna hända. Hur skulle man någonsin kunna tro att man kan bli drabbad av ett sådant övergrepp och fullständigt trauma då man inte förstår hur man kan bli anklagad för misshandel när man är oskyldig .Och alltså jag säger bara misshandel !!! Det är så jävla absurt så det finns inte.30 min senare blir vi invisade i ett rum där det sitter 2 socialsekreterare från Halmstad. En sjuksköterska tar Olle från Jörgens famn som han håller på att mata.
Detta är så svårt för mig att skriva om....det är just detta som aldrig kommer att försvinna från mitt huvud . Jag kommer att få bära med mig denna sorg och förtvivlan resten av mitt liv , för jag kommer aldrig bli helt hel, rent själsligt och mentalt efter denna händelse. Jag får fortfarande andnöd och panik när jag tänker på det......får nog ta en liten paus nu.......
Dom säger att dom har kommit med anledning av Alvas skador och kommer att omhänderta henne enligt LVU, och det gäller även Olle .Vi har inget att säga till om längre då vi bara är föräldrar och inte vårdnadshavare.
Jag skriker rakt ut ...jag minns att jag skriker att, är ni inte kloka, så här kan ni inte göra , ni kan väl inte bara ta våra barn !!!!! Joooo det kan vi ,svarar dom helt känslokallt. Jag skriker att jag dör och att jag inte klarar mer och hjälp mig snälla , jag behöver hjälp !!!!!Ingen i det rummet lyfter ett finger för att hjälpa mig , utan det enda jag ser är tre ansikten med avsky i blicken. Sen blir allt svart.....  fortsättning....

Fredagen d. 10 dec ....kommer jag alltid att bära med mig med en enorm sorg. När jag var lite var det för mig en väldigt speciell dag , min namnsdag och tänk att man firade denna dagen , min dag , att till och med Kungen och Silvia firade den..trodde jag :-). När vi vaknar denna morgon kan vi inte föreställa oss hur fruktansvärt vårt liv kommer att bli innan denna dagen är slut . Det är sista dagen vi har våra älskade barn hos oss på 7 veckor !!!
Vi satt hos Alva länge på torsdagskvällen , lilla gumman låg med 2 slangar från huvudet och både jag och Jörgen var förtvivlade för hennes skull . Vi sov knappt något natten till fredagen, ville vara hos henne hela tiden.
På morgonen går jag upp till henne först, får följa med till skelettröntgen , hjälpa till att hålla plåtar mm.Jag tycker då att det är så skönt att vi är i Lund så att Alva kan få proffesionell hjälp, och är så glad att dom kollar allt dom kan för att ta reda på vad som drabbat henne. Vad jag inte förstår då , där nere på röntgen är att vad dom letar efter är inte några ärftliga eller medfödda sjukdommar utan dom går igenom hela hennes kropp för att leta ev. benbrott och frakturer. Personalen börjar nu också att uppträda fientligt mot oss, svarar inte på våra frågor, går då vi kommer ut i korridoren,ingen sköterska kommer till vårt rum på flera timmar. Vi vill prata med neurokirurgen för att höra hur Alvas operation hade gått och information om hur läget var, men vi fick bara svävande svar att kirurgen inte kunde komma förrän på em. Ella som var hos farmor och farfar i Markaryd, var ledsen och saknade oss, så Jörgen bestämde sig för att åka och hämta henne. Eftersom vi inte fick något besked om kirurgen så var han tvungen att åka, Ella väntade på sin pappa.Jag följde med dom ut, men när vi kom till utgången så kom det en underläkare springandes och spärrade utgången , sa att Jörgen inte fick åka någonstans utan att vi skulle följa med in på rummet igen. Då hade jag hunnit bli irriterad över deras otroligt fientliga och otrevliga bemötande och jag i frågasatte hur man kunde behandla patienter på det viset. fortsättning......

Tisd. d. 7 dec återkommer jag och Alva till akuten och får då träffa en läkare. Jag får då reda på att läkaren som undersökte Alva d 27 nov hade gjort "följa finger test" och Alva hade då svårt att följa. Jag blir stum och tänker hur i h-vete han kunde misstänka tarmvred ??? Det behöver man inte vara läkare för att förstå att det kunde röra sig om något neurologiskt.Den läkaren ordinerade dropp till Alva, vilket kan vara förödande då du har en vattenskalle och då vätskar på sig så att det inkraniella trycket ökar och blir värre med större skador som följd.Vi sitter på akuten den dagen från 10-18 , men avbrott för ultaljud på huvudet samt ögonundersökning.Läkarna upptäcker en vätska omgivande hjärnan, samt en mild ögonbottenblödning . Kl- 18 på kvällen är jag så trött, förtvivlad och utmattad och då har vi suttit i flera timmar utan att få något besked från nån läkare om vad som ska hända. Fortfarande med oron för ev hjärnskador . Jag bryter i hop inne i ett undersökningsrum och då får vi komma upp till avd.62 . Jag är förtvivlad och fruktansvärt orolig , och nu har frågan ställts från en läkare om vi har tappat, misshandlat, eller skakat Alva ? Jag fattar inte vad hon menar , och får tänka efter om det har hänt någonting , men nej inget vad vi vet , det enda jag kommer på är fallet från bilbarnstolen dagen innan. Med facit i hand om vi hade vetat vilka konsekvenserna skulle bli av det här så är jag övertygad om att om vi bara hade haft en förklaring till Alvas skador så hade utgången blivit en annan. Men vi sökte ju läkarvård upprepade gånger för att vi inte visste vad som var felet med henne.Jag fick stå på mig för att få henne undersökt.Jag har många gånger tänkt på vad som hade hänt om vi hade hittat på en historia om en olyckshändelse. Men ingenstans i ens vildaste fantasi kunde vi ana vad som komma skulle , det fanns inte i ens värld , trodde ALDRIG att det kunde få gå till på detta viset.En vän till mig kommer upp till sjukhuset för att stötta, då Jörgen är hemma med Olle och Ella. Jag och Alva blir kvar över natten, och jag gråter i förtvivlan över att Alva inte mår bra och över oron för hennes ev hjärnskador. Tiden tickar på och jag kan inte sova ligger bara och tittar på min älskade lilla Alva och undrar vad det är frågan om ? Somnar till slut , och vaknar till en dag fullspäckad med provtagningar CT och MR samt täta läkarbesök . Nu kommer frågorna igen om vi har misshandlat eller skakat Alva ? Läkarna tittar även på andra förklaringa såsom ärftligt mm.Fruktansvärt att få sådana frågor.Vi var nu ovetandes om att vi var misstänkta för misshandel.Vi skulle inte förstå vidden utav det här förrän d.10 dec i Lund, däremot fattade all annan sjukhuspersonal vad detta skulle leda till. Jag och Jörgen var ovetandes för det finns inte i vår värld att man skakar sina barn,vi tänkte inte ens tanken att vi kunde vara misstänkta, eftersom vi själva visste att inget sådant hade hänt . Vi var extremt oroliga för lilla Alva, bara det att hon var allvarligt sjuk var ju illa nog. Nästa dag åkte vi akut med ambulans ner till Lund för operation , det var d. 9dec. Vill inte ens tänka på vad som hade kunnat hända om vi lytt läkarens råd att vänta till d. 10 dec med att göra nya mätningar. Hade Alva varit död idag? Eller kanske allvarligt hjärnskadad. Jag är så glad att vi agerade och inte accepterade vad läkaren sa , vågar inte tänka på vad som kunde ha hänt...Lilla hjärtat 2, 5 månad gammal kördes upp i sjukhuskläder, tvättad och klar för operation. liten liten människa i en alldeles för stor säng försvinner in igenom dörrarna till operation, och jag står kvar och bryter i hop fullständigt. Man lämnar inte sitt lilla barn , men Alva försvinner iväg ,lilla gosan och detta är en fruktansvärd upplevelse, men ingenting kan mäta sig med vad vi nästkommande dag ska bli utsatta för. Dagen då mitt liv rasade ihop och aldrig skulle bli det samma igen....