treunderverk

Till P från Halmstad som kommenterade i info om bloggen. Vi undrar vad det var du inte förstod från Jörgens svar ? Hade du läst bloggen så hade du fått en del av svaren. Socialen skall alltid agera om de får in en anmälan från läkare , men åter igen så menar vi att det är hur de har agerat som är horribelt , förstår du det nu ? Läkare anmäler till socialen , ja visst men sedan var det soc som anmälde oss till polisen. Jag vet inte varför jag får en känsla av du vet mer än du har rätt att delge.Är det kanske så att du själv arbetar på socialförvaltningen, eller är du en familjemedlem, vän eller annan släkting till X ? Du verkar i alla fall vilja skydda och försvara henne. Socialen har lagar och förordningar att följa , ja det trodde vi med, men med facit i hand så har det brutits mot dessa ideligen, genom grova tjänstefel och sekretessbrott. Så mycket tänkte X på lagar och förordningar då . Du tycker att vi är fega som bara delger vår sida av saken, att inte X får komma till tals ? Vi undrar vem det är som är feg här som inte är rak nog att stå för sina åsikter, ja det är något av det fegaste jag vet. Det är ju väldigt lätt att ge kritik och slänga ur sig vad man tycker då man väljer att vara anonym och bara skriva under med P.Vågar du inte möte den kritik som du kan få då många människor på min blogg är upprörda över socialens och X agerande ? Jag och Jörgen hymlar inte med om vilka vi är , vi har avslöjat våra namn , samtidigt som vi är tvungna att kämpa mot Sveriges mäktigaste myndighet. Är det verkligen fegt ? Vi har inte ens avslöjat namnet på X. En socialsekreterare och nu X i detta fallet har en hel myndighet bakom sig som försvarar henne,jag och Jörgen är inte lika skyddade. Så kom inte med att vi skulle vara fega, för då vet du inte vad du pratar om. Varje människa har rätt att berätta sin historia, så även du. Det är inte förbjudet att skriva om sina upplevelser i en blogg. Gör du det också, skriv du på en blogg om motsatsen, det är din fria rättighet. Du verkar ändå vara intresserad av vad jag skriver i bloggen och vill följa den. Du säger att något måste vara fel, för att det inte är var mans barn de kommer och tar. Ja, någonting är allvarligt fel.....inom socialtjänsten i Halmstad . Det är rent skitprat , att soc bara tar barn om det finns en anledning. Kära du, läs tidningarna, titta på kända upplysningsprogram på TV så ser du att så är inte fallet. Det var inte någonting som var fel i vår familj innan soc tog våra barn , barnen var sjuka och hade en möjlig förlossningsskada. Läkarna i Lund var fruktansvärt illa berörda av Soc agerande. Aldrig förr hade de varit med om att soc omhändertog barnen på plats, utan de var vana vid att de kom in för enbart samtal med föräldrarna. Vilket de trodde även denna gång, därför blev de illa berörda av soc hantering och agerande. Ja, läkarna anmälde för de måste de göra vid minsta lilla misstanke, men de trodde aldrig att barnen skulle bli tvångsomhändertagna. Det tycker jag säger en hel del, om hur de såg på saken. Läkarna kan ju inte ha ansett att vi var en fara för våra barn , så som soc ansåg. Vi hade önskat att socialen hade agerat mer medmänskligt och inte dömt oss på förhand. Varit lyhörda , tagit reda på fakta om oss och händelseförloppet. Kanske hellre sett till att vi fick komma till ett familjehem om de ansåg att vi var en fara för barnen, och inte splittrat vår familj, framför allt inte för Ellas skull.Där hade de kunnat lära känna oss, och ganska snabbt förstått att vi inte kunde vara kapabla till det som de anklagade oss för. Så som familjeenheten gjorde hemma hos oss är ett annat sätt.I deras utredning om Ella har de inget att anmärka på om oss som föräldrar, däremot har de riktat kritik mot mottagningenheten om hur de har skött vårt ärende.Socialen kunde antingen ha bevakade besök hemma hos oss , anmälda eller oanmälda hade inte spelat någon roll. Nej, jag håller med dig , barn ska ALDRIG stanna i ett hem där det förekommer barnmisshandel. Nu har det ALDRIG förekommit någon barnmisshandel i vårt hem, det har utländska professorer och experter hävdat, samt rättsläkare. Det har i heller har aldrig varit läkarna som varit problemet i denna process, utan socialens agerande är det som varit under all kritik, och inte ATT de har agerat. Du verkar som sagt ha ett stort behov att försvara soc och även X, så det är väl jättefint att du för deras talan då.Nästa gång du gör det så var inte anonym, våga stå för dina åsikter, annars behöver du inte göra dig besvär med att läsa bloggen eller ens kommentera. Det är svårt att bemöta dig på ett privat och kanske mer korrekt sätt då det inte går att mejla dig. Jag rekommenderar dig verkligen att läsa bloggen innan du kommenterar, så du vet vad du pratar om. Eller är det så att du redan känner till vår historia och inte behöver läsa bloggen för att veta vad som hänt ? Du har din uppfattning klar för det har du haft hela tiden? Det hade verkligen varit intressant att få höra hur X hade försvarat och förklarat sig. Hur hon skulle ta sig ur att hon begått tjänstefel och sekretessbrott, manipulerat utredning, fabricerat, hittat på rena lögner, gjort egna tolkningar, hotat oss,varit elak och beräknande och utfört en psykisk terror på oss. För mig låter detta som ett gediget brottsregister, och det tycker jag skulle vara svårt att förklara och försvara. Jag hade jätte gärna velat se X på TV med en mikrofon upptryckt i ansiktet och verkligen försökt försvara sig på alla dessa punkter. Vem vet det kanske hon får en vacker dag.

Till alla er andra som följer och läser min blogg. Jag är jätteledsen över att jag inte lyckats med styckeindelningar och mellanrum.Jag håller helt med om att det är jobbigt att läsa texten. Tro mig jag har försökt. Varje gång jag ska publicera så trycks hela texten i hop i ett stycke. Jag hoppas kunna lösa det snart. Vill åter tacka för alla värmande kommentarer och jag tycker att det är ni som är fantastiska som tar er tid att läsa vår historia och sedan stötta oss med alla dessa stärkande och snälla ord. Tack för att ni finns ! Fortsätt att läsa bloggen, och vill ni hjälpa till så ligg på media, Kalla Fakta, Uppdrag Granskning, Debatt,och andra samhällsdebatterande program Veckotidningar, nyhetstidningar mm. Som sagt ju fler som mejlar eller ringer, desto bättre. Vi önskar alla en underbar sommar !!!! Kramar från Malin, Jörgen , Ella , Olle och Alva

Tiden som följde här efter satt jag och Jörgen antingen framför datorn eller i telefon. Jag vet inte hur många timmar vi har lagt ner på att leta information på nätet eller som jag gjorde, ringde runt till flera läkare och professorer i obstretik och i neurologi i landet som kunde hjälpa oss. Jag var desperat efter hjälp, efter någon som kunde styrka vår obstetrikers teori om ev, förlossningsskada. En barnneurolog som kunde se till andra sannolika samband eller som åtminstonne kunde ha en mer bestämd uppfattning.Vi fick ingen hjälp av någon svensk läkare eller professor över huvudtaget. En professor menade på att han tyckte det var en fara att jag som förälder ringde och sökte information , det kunde tolkas fel, och att det lätt kunde bli ett gerillakrig i rätten. En annan professor menade att som läkare kunde han inte ha en annan åsikt än sin kollega , eftersom kollegans trovärdighet i så fall gick förlorad ,och att man som läkare inte anger en kollega. Även detta är jag väldigt bestört över, hur det verkar fungera inom läkarkåren i Sverige .....läkare håller varandra om ryggen. Jag frågade då om de hellre sänker en oskyldig barnfamilj åt sitt öde än att stå upp för vad som är sant ? Han kunde inte riktigt svara på det. Vi var chanslösa, ingen ville hjälpa oss, ens titta på vårt fall, ingen ville uttala sig. Visst var det som professorn sa, att det kunde verka desperat av mig som förälder att söka hjälp på egen hand. Jag var ju desperat, jag hade en sådan panik inombords, en fruktansvärd stress , för vi visste att vi skulle upp i Förvaltningsrätten om 2 veckor. Vi hade inget att förlora, vi hade ju redan förlorat allt vi hade, vi kunde bara vinna nu, och det var vi fast beslutna att göra och då måste man ta till alla sätt som finns att göra det. Jag sket fullständigt i hur det skulle uppfattas, det var mina barn det handlade om, och för dem gör man vad som helst, vad som helst. Vi hade nu fått allt material som behövdes, läkarjournaler, röntgenbilder mm för att de utländska experterna , forskarna och läkarna skulle kunna göra en utvärdering om tvillingarnas tillstånd. Waneys utlåtande var färdigt på fredagen den 14 januari , den 18 januari på Olles och Alvas 4 månaders dag hade vi fått som datum till förhandlingar.Egentligen var datumet satt till d. 12 januari men blev framflyttat en vecka pga det omfattande materialet som fanns , och all vittnen. Då vi fick Waneys skriftliga utlåtande kände jag för första gången på alla dessa veckor ett litet uns av lugn inombords, det hade aldrig känts så här hoppfullt någonsin. Vi hade nu ett utlåtande från ledande experter och forskare inom detta område som sagt sitt om vad de trodde att våra barn hade drabbats av. Det var flera teorier , men de hänvisade även de till att det kunde ha skett i samband med min utdragna förlossning. Det viktigaste av allt var ändå att de påstod att barnens "skador" inte hade med något våld att göra. Denna biten har jag överlämnat till Jörgen att förklara , då det gäller olika sambandsförklaringar mm. Han har lovat att göra detta så fort han får tid. Nu kändes det som om vi inte kunde förlora, nu fanns det andra förklaringar , andra orsaker till tvillingarnas symptom, och det var även nu som jag började få en ny styrka, ett nytt självförtroende , men framförallt så började min ilska ta form. Ilska över hur vi hade blivit bemötta och behandlade utav vår fina kommun, utav hur det tilläts att människor fick agera envåldshärskare och förstöra livet för en småbarnsfamilj, men att också utsätta våra barn för detta lidande och riskera deras framtid , att få växa upp i ett fosterhem. Den ilskan skulle komma att eskalera tiden framåt som gick, jag bär med mig den än i dag fast den har tagit en annan form. Jag tror inte att jag kommer att kunna släppa den helt innan vi har fått upprättelse. Det är för mig lika med att X blir av med sitt jobb, samt att det leder till rättsliga åtgärder. Helgen innan Förvaltningsrätten gick vi och tänkte att , tänk om socialen nu ändå fattar att de inte har något att komma med, att det nu finns andra förklaringar som experterna har uttalat sig om . Tänk om de drar tillbaka sin ansökan till förhandlingar på måndagen.....inom mig rusade en känsla av lycka, lycka över att få åka och hämta våra underbara barn , ta de med hem där de hör hemma.Ja, tänk om vi slipper gå igenom en rättegång för att få tillbaka dem. Vi hörde ingenting i från dem på måndagen , och hoppet och modet började åter att svikta. På tisdag morgon d.18 januari går vi upp tidigt, jag har inte sovit en blund på hela natten. Jag var så nervös och nu skulle man få uppleva en rättegång i sitt liv med , en rättegång där det var jag/vi som var de "dåliga". Helt sjukt....... Min mamma kom upp, eftersom hon skulle vara vittne, samt en väninna till mig, vi hade även med vår obstetriker och de var de som var våra vittnen på plats, de andra skulle höras på telefon. Andra vittnen var BVC, neurokirurgen och grannar , samt Waney Squires och Julie Macks utlåtanden. Vi hade även med fotografier där man kan se hur Alvas huvud har en konstig form redan på BB. Vi hade med fotografier från födelsen och ända fram till början på december på Olle och Alva, men även en inspelad filmsnutt på barnen där de ligger i ett babygym och man tydligt kan se hur Alva försvinner i väg med blicken. Hon är vid det tillfället 2 månader . Här visar det att någonting är fel redan vid 2 månaders ålder, det kan hända att hon försvunnit i väg med blicken tidigare , men det är väldigt svårt att veta då små bebisar kan vara svåra att tolka .Det är ju alltid lätt att vara efterklok. Vi besökte BVC ofta, och jag hade lite kontakt med sjukvården ang deras kräkningar , men vi kunde väl aldrig fatta att det var så allvarligt som det var. Förhandlingarna tog 6 timmar. 6 timmar med två pauser och 2 koppar kaffe. Jag var ett ras när vi åkte hem. Det var jag , Jörgen och vår advokat. Från socialtjänsten kom mottagningsenhets chefen samt en socialsekreterare , dock ej X, tack och lov. Samt barnens ombud. Det som hände nu var ett nytt drag från socialtjänsten. I sista stund hade de kallat in ett vittne av en barnneuroradiolog som är den ende som har uttalat sig med säkerhet om att barnen varit utsatta för skakvåld . Den ende, ingen annan läkare som varit inkopplad i vårt fall, och det är några stycken har kunnat uttala sig så, eftersom de inte vet med säkerhet. Denne radiolog i Göteborg blev ett telefon vittne för socialen. Vår advokat protesterade och menade på att vi skulle fått veta detta innan, och att hon inte hunnit förbereda några frågor till radiolgen.Domaren godkände vittnet. Då sitter denne radiolog och pratar i säkert 30 min om hur han har suttit hela natten (5 tim) och letat ofördelaktig information om vårt expertvittne Waney Squire. Information som inte var ett dugg ofördelaktig, men blev det på sättet som radiolgen pratade om henne. Här har vi ett typiskt exempel på en läkare som gjort ett uttalande , men som ALDRIG skulle erkänna att han kanske förhastat sig och till varje pris måste stå kvar vid sin åsikt. För hur f-n är det möjligt att ingen annan läkare, inga ledande experter som forskar på området kan säga att det med säkerhet handlar om barnmisshandel, men det kan denne radiolog som inte ens sett hälften av fall som de utländska experterna har. Fast sitta och prata skit och dra ner en utländsk experts utlåtande, men även övrig svensk läkarkårs utlåtande och åsikter i smutsen är lågt och fruktansvärt oseriöst. Att sedan sitta och gagga om att han ska ha betalt för tiden han lagt ner på att leta information om Waney är pinsam , och det slutar med att barnens ombud säger att socialen får betala hans timmar. D,å inte Förvaltningsrätten var skyldig till det. Så soc fick ta på sig det och vi kan inte låta bli att tycka att det luktar muta och betalt vittne. Utan radiologen hade socialen INGENTING att komma med. Waney Squire tog inte en krona betalt för att hjälpa oss, eftersom hon inte vittnar för pengarnas skull. Då socialen avslöjar sitt vittne och denne börjar prata så är det en utav få gånger då socialchefen och socialsekreteraren möter våra blickar, och då i ett förnöjsamt hånleende. Jag tror inte det är sant, de sitter och hånler åt oss !!! Var det detta som professorn syftade till att det kunde uppstå ett "gerillakrig" ? Ja, ett krig det var det , en fruktansvärd kamp som jag och Jörgen fick utkämpa mot Sveriges mäktigaste myndighet, som nu även sitter och är så nöjda med deras drag att kalla in radiologen i sista stund , så inte vi kunde bemöta det eller ha möjlighet att ställa relevanta frågor. Det är vad vi kallar för fegt , och det visar bara återigen att socialen aldrig har haft några goda avsikter med att försöka återförena vår familj. Det är anmärkningsvärt att de inte lyssnade eller tog till sig mer om vad experterna sa, nej, då kallar man in det enda vittnet som uttalat sig negativt och struntar i vad alla andra säger och tolkar det på sitt sätt. Mottagningsenhetschefen begärde att få Waneys utlåtande av oss innan det nådde Förvaltningsrätten.De fick utlåtandet fredagen innan förhandlingarna, översatt från engelska till svenska ville han ha det, vilket han fick. Vi fick lägga ner extra tid på att ordna en översättare, som kostar pengar . Pengar som vi själva får bekosta själva bara för att socialen inte kan läsa på engelska. Det är pengar som vi får ta ur egen ficka och som vi aldrig kommer att få tillbaka . Åter igen har socialen agerat svinigt, genom att låta oss få bekosta något som de själva ville ha. Under rättegångens 6 timmar blev jag ganska hårt åtsatt av barnens ombud som anser att jag skulle vara en dålig mor genom att anmärka på Alvas utseende då jag menade att hennes huvudform varit konstig sedan födelsen, och att min förlossning har gått alldeles korrekt till.Hon gick på som värsta försvarsadvokaten och var riktigt ful och ibland fruktansvärt kränkande. Hon kom tyvärr inte åt mig. För fula metoder är något man måste ta till då man inte har tillräckligt med kött på benen, då det saknas bevis, och man inte har något att komma med. Det har vi ju fått erfara från socialtjänsten och nu även från barnens advokat. Det fanns ingenting att anmärka på , ingenting som var negativt för våran del. Det sorgliga och nästan skrattretande var hur chefen fick kämpa i sin slutplädering om varför våra barn skulle fortsätta att vara LVU.ade . Då det framkommit att barnen kunnat vara extra känsliga för mindre trauma, då de hade en hydrocefalus bild (vattenskalle). Och då kunde det räcka med en liten stöt eller en hastig nedläggning på skötbordet för att det skulle bli sådana här skador, och därför tyckte socialtjänsten att våra barn måste vara omhändertagna enligt LVU. För någonting har ju hänt menade det. Vi undrar hur det är möjligt att få sina barn LVU ade pga av att de har vattenskalle och varit känsliga för mindre trauman så som stötar, ett fall från bilbarnstolen, ett hastigt lyft från vagnen då de legat med kräk i ansiktet och vi velat skona dem. Att få sina barn tvångsomhändertagna för att de varit sjuka och vi som föräldrar inte vetat om det, och sedan ändå hävda att de tycker att barnen ska vara omhändertagna åtminstonne tills de är ett år. Pinsamt och skandalöst ! Jag får avsluta med att läsa ett stycke som jag har skrivit som handlar om oss och vår familj. Inte för att det hade någon betydelse, rätten tar inte hänsyn till det.Jag gjorde det för min egen skull, för att känna att jag gjort allt jag kunnat för mina barn. Jag är inte en person som bara kan luta mig tillbaka och tänka att det löser sig nog, jag måste agera, slåss och kämpa för min och vår rätt. Jag kämpar ju än i dag för våra rättigheter och jag vägrar att ge upp . Det stycket jag läste upp kommer jag att publicera i ett annat inlägg. Väl hemma i Halmstad igen får vi åka upp och lägga oss hos våra vänner, för nu har vi fått flytta dit eftersom Ella inte längre bor hos min mamma. Vi beslutade att ta hem Ella till våra vänner i Halmstad , eftersom hon behövde leva ett någorlunda normalt liv, med dagis och sina kompisar. Så nu levde vi i en packad väska och våra vänner hade nu ansvaret över vårt barn. Fast något normalt liv för en liten 4 åring kunde det aldrig bli , så länge hon inte fick komma hem till sitt hem, rum, leksaker, mamma och pappa ......ja, hennes trygghet och hennes normala liv.

Ella hade denna dag inte träffat sina syskon på en månad , det är en evighet för ett litet barn , en tragedi och trauma för henne att bli berövad att vara storasyster. Hon behövde ju sina småsyskon också. All denna väntan i flera månader på sina syskon, så stolt och glad hon var för Olle och Alva, och sedan försvinner de bara och livet blir totalt upp och ner vänt. Vi bestämde att Ella måste få följa med och träffa tvillingarna,hon behövde få se att de mådde bra för hon var ledsen och orolig . Nu var det hemma hos jourhems familjen och det kändes som om det var en bättre miljö för Ella att se sina syskon i, än på sjukhuset. Vi förklarade för henne att vi skulle hem till Olles och Alvas doktor, för nu fick dom bo där i stället för på sjukhuset, så att doktorn ändå hade koll på dem , för dom var sjuka. Vägen ut till jourfamiljen kändes som en evighet. Jag undrade hur våra barn såg ut nu, de hade säkert blivit stora för det var ju så längesen vi såg dem senast. Jag satt också och tänkte nu, som så många gånger innan, på hur sanslöst sjukt och fel allt detta var. Jag vet inte hur många gånger jag upprepat för mig själv och även för Jörgen att : Detta är inte klokt , detta är inte klokt!!!!!!!......, och så även denna dag. Jag visste att vi skulle få se dem en kort stund, jag visste också att det skulle komma ännu ett avsked i från dem, men det orkade jag inte tänka på då, på vägen ut till mina/våra barn, våra barn som vi nu skulle hälsa på ...........usch, nu gråter jag .....det är helt sinnessjukt !!!!!! Vi körde upp mot huset, och det ända jag tänkte på var att där inne någonstans var mina barn, mina barn, våra barn och ingen annans barn !!!! Vi kommer in möts av ett varmt hem, och vi vet ju sedan innan att jourhems pappan är bra och verkar lugn och snäll.Nu får vi även träffa mamman i huset och får även ett gott intryck av henne.Det var en väldigt stor tröst i allt elände att veta att det var bra människor som barnen befann sig hos . Även om det var fruktansvärt svårt att acceptera att främmande människor tog hand om våra barn, gosade med våra barn och fick vara med och uppleva deras utveckling. Det svåraste av allt var att veta att det nu inte längre var jag och Jörgen som var deras föräldrar , utan det var dessa människor som våra barn såg dagligen,som de skapade ett band till. Det var de som matade, vaggade, och tröstade dem. Det var dem som de såg varje morgon när de slog upp sina ögon , och innan de skulle sova , och inte vi deras riktiga föräldrar. Anknytningen var på väg att gå förlorad nu, och den smärtan jag kände då jag kom in i deras kök och såg barnen sitta där i varsin babysitter, då jag gick direkt fram och satte mig ner hos dem är obeskrivbar. Mina barn kände inte igen mig......det märktes så tydligt. Borta var den där speciella blicken,det spratt inte till i dem då de såg oss, vi var som vilken annan främling för dem. Det var inte mig och Jörgen de följde med blicken, det var inte vi som hade det där speciella bandet. Det hade jourhems föräldrarna. Det var de som visste deras rutiner, de som visste vilka sånger de tyckte om , de som kände våra barn bäst i detta skedet . De pratade om våra barn , om hur de var och hur deras rutiner såg ut och jag grät inombords där jag satt i deras kök och drack kaffe , med socialsekreterarnas blickar på oss då vi höll våra barn, bar dem , pratade med dem. Inom mig var det totalt kaos, mina älskade barn, som vi längtat och gråtit sedan vi sågs senast. Jag fattade inte hur jag hade överlevt. Rent fysiskt levde jag men psykiskt och mentalt var jag död , för i denna stund där jag satt med mina barn i knät, då jag bar runt dem,tryckte min näsa mot deras hud och drog in så mycket dofter jag kunde, var tvungen att lagra minnen av mina barn, för vi visste inte när vi skulle få se dem nästa gång. Jag andades in dem , och jag ville aldrig släppa dem. Jag och Jörgen stod och tittade på dem när de låg och sov i deras nya vagn. Där låg våra underbara barn och sov så sött, våra barn som var en del av oss, som såg ut som oss , låg där i en annan vagn , i ett annat hem och hade fått andra "föräldrar". Vi stod där och bara tittade på våra underverk och det enda vi kunde upprepa hela tiden var: Detta är inte klokt.......detta är inte klokt.... Vad Ella kände och tyckte om denna dag, det vet vi inte. Men hon tror fortfarande att vi var hemma hos Olles och Alvas doktor . Jag såg i hennes ögon då hon satt hos sina småsyskon att det tändes ett litet ljus, en liten gnista som jag så väl kände igen som kännetecknar Ella , men som vi inte sett på hela denna tiden . Hon sa flera gånger under denna tid då hon var skild från sina syskon , att hon saknade Olle och Alva, och hon var sorgsen när hon pratade om dem. Det socialtjänsten tog i från Ella var hennes syskon, de splittrade en hel, ordentlig,kärleksfull, vanlig och normal småbarnfamilj. Framför allt så tog de Ellas syskon från henne, och det har satt sina spår. Hur kan man vara så grym mot ett litet barn att beröva henne att vara storasyster och tvinga henne att skiljas från både föräldrar och syskon , då det inte har och är något som helst problem i hennes hem ,då hon har det hur bra som helst och aldrig kunde ha det bättre. Att bara fullständigt gå in och vända upp och ner på människors liv , människor som var lyckliga, barn som var lyckliga och hade det bra,och som med all säkerhet hade det bättre än många andra barn i vår kommun. Alva har efter att ha legat i sjukhussäng blivit väldigt platt i sitt bakhuvud, och jag minns då vi var i Lund och hälsade på veckan efter de tog barnen, att jag påpekade att deras vagn och säng var extremt hård för dem att ligga på. Jag kände med handen och det var lika hårt som en träskiva. Jag led så av att veta att barnen tvingades ligga på ett så hårt underlag Då jag alltid har varit så mån om att barnen ska ha det mjukt och skönt och ombonat. Då kunde jag inte påverka hur mina barn hade det eftersom vi inte var där hos dem. Jag vet att om vi hade varit det så hade inte Alva varit hälften så platt i sitt huvud i dag som hon blev. Jag hade gjort allt jag hade kunnat genom att avlasta henne, ha henne i famnen så mycket som möjligt. Jörgen hade också varit med och vi hade hjälpts åt med barnen. Jag tycker det är sorgligt att det inte är någon som tänkt på Alva och avlastat henne tillräckligt. Åter igen så är det så att det är bara föräldrar som tänker så och kan känna och engagera och bry sig så för sina barn . I dag har vi ett arbete varje dag med att hjälpa Alva att avlasta hennes huvud, att hela tiden tänka på att hon inte ligger på rygg. Hon är fortfarande platt, men det har blivit bättre sedan hon kom hem , men helt bra det blir det nog aldrig.Visst en skönhetsfläck säger kanske vissa . Ja, visst är det det, det är inget som hon fysiskt kommer att lida utav, men vad jag menar är att hade vi varit närvarande , jag och Jörgen så hade det inte blivit så, det hade inte behövt bli så om människor runt omkring inte hade låtit henne ligga på ett så hårt underlag och utan kudde, samt att ha henne uppe så mycket det var möjligt.Det är så onödigt. Vi går regelbundet på dagvården och kollar dom små och har även kontakt med en sjukgymnast där då det främst gäller Alvas huvud och hur vi kan hjälpa henne att hon ska kunna runda till sig. Besöket hos jourhems familjen var slut, jag hade en kasse med lite nya kläder med till dem som jag lämnat, samt lite saker de fått i julklapp. Barnen sov då vi skulle ta farväl, jag tittade på dem där de sov, våra vackra underbara bebisar......när skulle vi få se er igen ? Skulle ni någonsin komma hem till oss där ni hörde hemma ? Var ni på väg i från oss nu, skulle ni någonsin känna att vi var era riktiga föräldrar? Jag slets itu inombords då jag förstod att vi nu bara var främlingar för dem, hela min anknytningstid gick rakt åt helvete !!!! Jag grät och ögonen fylldes än en gång med tårar då vi skulle åka ifrån dem . Jag lämnade över ett papper på en remiss för en uppföljning på ögonkliniken för Alva, till jourhems mamman och det kändes för jävligt att som mamma till sitt barn inte få vara med och ta sitt barn till en läkare. Jag var omyndigförklarad och inte kapabel att ta hand om mitt barn. Jag kan inte beskriva hur kränkande det är , då jag i synnerhet är fullt kapabel till att ta hand om mina barn på allra bästa sätt och inte sämre än någon annan småbarnsmamma. Mina barn är mitt allt och jag sätter alltid dem främst så som de flesta mammor gör. Visst har mitt självförtroende som mamma fått sig en rejäl smäll, och i bland dyker det dåliga självförtroendet fram, men jag vägrar att låta mig bli knäckt av socialtjänstens agerande , vägrar att inbilla mig att jag skulle vara en dålig mamma, för det är jag inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli !!!!!!! Då var vi på väg från våra barn igen, jag satt och grät och tittade ut genom fönstret.Utanför var det smällkallt och snö över allt, alla träd var övertäckta med tung snö och jag undrade hur naturen skulle se ut den dagen då våra barn kom hem. Var det fortfarande vinter och snö ute, eller hade våren kommit ? Längre än så varken vågade jag eller orkade jag tänka . Visst fanns den tanken där långt bak i huvudet att det kanske skulle ta alla årstider om och om igen innan våra barn var hemma .......jag slog bort den tanken , orkade inte tänka på det. Det skulle ta 27 dagar tills våra tre underverk äntligen åter låg i sina sängar, men det visste vi ju inte då.

Hej ! Nu går det att läsa bloggen igen. Har av misstag råkat lösenordsskydda min blogg. Passar då på att igen tacka alla som kommenterar , det betyder väldigt mycket för oss. Jag skulle vilja svara alla som lämnar en kommentar , men i bland finns det inte någon mailadress. Många undrar om media är kontaktad, och det är de. Tack till er som har kontaktat Hallandsposten och tipsat dem, jag fick reda på det igår då jag själv pratade med en journalist. Alla som känner för det får väldigt gärna ligga på och tipsa andra tidningar och tv. Ju fler som ringer/mailar desto bättre. Hänvisa till treunderverk. Tack på förhand. Miljoner kramar tillbaka till alla er som stöttar och peppar oss !!!!!!

Tisdagen d. 3 januari var det 2 veckor och 3 dagar sedan vi träffade våra barn senast. 17 dagar sen vi höll om våra barn , hade dem i vår famn på riktigt. Vårt eget kött och blod, på riktigt....och inte bara i en dröm. Så många drömmar jag hade haft, i både halv sovandes och sovandes tillstånd om att hålla mina barn tätt intill i famnen. Jag fantiserade om hur det kändes och hur ljuvligt de doftade, att bara få känna och hålla om min egna barn att få ha dem nära och hos sig.Det var nu bara en dröm för mig.....en fantasi ,och ett minne. Därför var jag så noga med att verkligen dra in varenda liten doft, minnas varenda lilla leende, varenda blick och sättet de rörde sig och hur de såg ut, just för att ha det i minne den tiden vi var i från dem . Det var det som gjorde att jag orkade och stod ut. Barnens bilder i huvudet var där ständigt och de var de som gjorde att jag orkade kämpa. Denna morgon åkte vi från våra vänner , där vi sovit över på natten . Hem till vårt hus där Jörgens pappa väntade på oss som övervakare åt Ella, då hon skulle få följa med och träffa sina syskon. Bara det, att vi alltid var tvungna att ordna så att det alltid var någon med då Ella var med oss, en övervakare , var fruktansvärt tidsödande, energikrävande,och något så jäkla onödigt !!! Människor i vår omgivning blev naturligtvis också påverkade av detta , släkt och vänner som inte heller mådde bra av vad vi tvingades genomlida, och även de, då de fick ställa upp och köra hit och dit, fram och tillbaka för att vara hos oss och vaka över Ella. Vaka över oss så vi inte skulle misshandla henne,lyfta och skaka hennes kropp på 23 kilo, eller ta hennes ben och svinga henne runt i rummet och drämma hennes huvud i väggen , som de menade att det fanns en stor risk för. Jo, visst.......i synnerhet då det aldrig förr har visat sig att Ella varit utsatt för någonting, någonsin. Hennes prover visade ingenting, det fanns inte ett blåmärke på hennes kropp vid undersökning. BVC hade bara gott att säga om Ella och om oss som föräldrar.Dagis hade bara gott att säga om Ella och att det aldrig har känt någon oro för henne. Fast en övervakare, det tyckte Socialen att vi skulle ha. Ja, det fanns ju så oerhört mycket tecken på att Ella skulle ha varit, eller var utsatt för något våld. Helt otroligt att bara hävda det, med tanke på att det inte fanns någonting som sa att det var så. Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa stackars barn som verkligen blev utsatta under denna tid då det lades oerhörda resurser på vår familj som var oskyldig till alla deras anklagelser. Jag blir fruktansvärt oroad och ledsen över att det finns så inkompetenta människor på sådana positioner. I och med att vi var tvungna till allt detta, eller att vi inte fick ha Ella hemma med en övervakare så gjorde de livet så jävligt de bara kunde för Ella, och oss. Med risk för att jag blir tjatig, men det kan inte hjälpas. DET FANNS ALDRIG NÅGON ANLEDNING ATT OMHÄNDERTA ELLA, OM ÄN FRIVILLIGT. DET ÄR HELT GRUNDLÖST OCH ETT FRUKTANSVÄRT BROTT OCH ÖVERGREPP PÅ ETT LITET BARN !!!!!!!!!!!!! Ju mer jag tänker på det , desto mer övertygad blir jag på att faktiskt anmäla det,för det borde vara straffbart att agera som de gjort, att göra livet till ett helvete för en då snart 4 årig flicka. Två socialsekreterare kom i bil hem till oss, för att vi skulle samköra ut till jourhems familjen där Olle och Alva var. Vi trodde att de ville komma in och se hur vi bodde, de pratade om det vid vårt första möte ,att det skulle komma att ske, men de var aldrig intresserade av att lära känna oss, se hur vårt hem såg ut och hur barnen levde. Det kom aldrig på tal igen och något hembesök blev det aldrig. Vi fick höra att det inte spelade någon roll hur bra barnen hade det hemma.Att de kom från en familj där det fanns kärlek och att de hade en bra hemmiljö hade de redan förstått. Det var ju inte det de handlade om nu. För att skaka ett barn det kunde ju vem som helst göra och hade inget med omvårdnad och kärlek att göra. Lagen om vård av unga säger att det inte får finnas någon risk eller fara för ett barns hälsa och utveckling, vilket det aldrig har gjort eftersom Alvas "skador" med all sannolikhet har berott på helt andra orsaker. Hur kan det då vara så att det finns en risk för barnens hälsa och utveckling då de själv säger att barnen kommer från ett bra hem och att de har förstått att vi älskar våra barn.Ellas utredning som kom senare skulle då bekräfta just detta. Det kommer i ett senare inlägg. Nej, socialen hade redan bestämmt sig , de hade redan slagit till med full kraft mot oss. Fantiserat ihop scenario om vad de trodde hade hänt.De hade begått så mycket fel och pinsamheter så det var bara att köra på , och det med en helvetes fart och kraft. För som jag sagt tidigare , det handlade inte om våra barns bästa, det kan det inte ha gjort, utan endast om att rädda sig själva........prestige. Det var väldigt synd att de inte tog chansen att verkligen lära känna oss. Att kanske göra det där hembesöket som de pratades om , hade varit en sak i rätt riktning, och hade kunnat rädda Ella från allt hon fick gå igenom. Eller förstod socialen att det inte fanns något negativt att hämta där, och därför var det onödigt, då de ändå bara var ute efter att få rätt, och som vi kände det att "sätta dit oss"

Vi hade nu fått en dag och datum då vi äntligen skulle få träffa Olle och Alva.Väntan var så jobbig och hela kroppen skrek av saknad efter barnen. Den 3 januari hade vi fått ett möte hemma hos jourhems familjen, med socialen närvarande. Nyårs helgen gick den med , och jag minns att vi ringde till jourhemmet för att höra hur det var med våra små barn. Det var så svårt att ringa och höra ens barn i andra änden, höra joller och höra deras röster och samtidigt veta att det var så fruktansvärt fel och meningslöst att barnen var där, och inte hos oss där de hörde hemma. Samtidigt som man vet att detta trauma och denna vansinniga tragedi har förstört ,och kommer att förstöra våra liv. Att bara kunna stå och se på när hela ens liv passerade revy framför ögonen. Att inte kunna göra ett skit för att få stopp på allt. Att veta det och förstå att ens liv ALDRIG kommer att bli detsamma igen , och veta att en liten klick människor har makten att ta vårt liv, våra barn, vår trygghet, vår lycka,vår livsglädje, att sparka, stampa och spotta på. Som om vårt liv ändå inte var värt något. Det är även en sådan sak som gör att man inte kan andas och bara vill skrika ut sin frustration och ilska! På nyårsafton då vi ringer till familjen , får vi reda på av dottern i huset att Alva är på Halmstad lasarett med jourhems pappan, för hennes shunt hade blivit lite svullen. Jag blev så ledsen och orolig för min lilla Alva och kunde inte låta bli att ifrågasätta hur de kunde lämna Olle ensam med deras dotter. Vi hade aldrig träffat henne, visste inte hur gammal hon var, inte hur ansvarstagande hon var. Det var ju nyårsafton och jag kunde inte låta bli att undra om där var fest och kompisar, och min lille Olle mitt i bland detta . Barnen var 3 månader gamla , jag hade aldrig själv lämnat dem till en tjej i den åldern ens för en timme.Nu kunde och fick vi bara acceptera allt detta, vi hade ingen talan, inget att säga till om då det gällde våra barn. Samtidigt veta att de inte kunde ha det bättre någon annan stans än hemma hos oss. Med facit i hand så fick vi veta att deras dotter var ansvarstagande och van vid barn. Jag fick det också försäkrat att hon var ensam med Olle , och där var ingen nyårsfest eller en massa kompisar.Jag vidhåller ändå fortfarande att jag aldrig skulle ha låtit någon passa mina barn i den åldern om så bara för ett litet tag, men sådan är jag och jag var likadan med Ella . Det jag tycker är dåligt är att vi inte fick reda på att Alva var på sjukhuset, och hade vi inte ringt så hade vi inte fått reda på det då. Tänk er själva....nej, det går inte det är knappt så jag själv kan tänka mig in i det, och ändå så har jag upplevt det. Det är så galet sjukt att ens barn ligger på sjukhuset , och som förälder får du inte reda på det, får inte vara där hos ditt barn för att finnas och ge tröst och trygghet, hålla den lilla handen, smeka den mjuka kinden, pussa en liten panna och berätta för ditt barn att allt ska bli bra och att mamma och pappa är här nu. Hur kan man bara bli förvägrad det? Hur kan man bli så totalt utsparkad i kylan och inte vara någonting värd som människa? Framförallt som mamma och pappa till 2 små barn som behövde oss, sina riktiga föräldrar. Jourhems pappan ringde senare upp och meddelade att Alva mådde bra och att det inte var något allvarligt. Det lade sig en mörk skugga igen över mig,över vårt liv och jag hade totalt tappat aptiten på nyårsmaten som vi precis skulle sätta oss att äta då vi fick reda på allt detta. På måndagen den 2 januari åkte vi till Halmstad, och Ella var med. Vi åkte hem till våra vänner för att sova där över natten, då vi inte fick lov att vistas ensamna med Ella hemma. jag längtade så hem till vårt hus, våra sängar som vi inte hade sovit i på länge. Det finns väl inget bättre än att komma hem ,då man varit borta ett tag. Nu var vi hemma i Halmstad, men ändå inte hemma. Jag körde hem om för att packa om våra väskor, lite nya kläder till morgondagen. Vårt liv skulle nu bestå i en packad väska i hallen , ett hus som stod mörkt och tomt och en familj som bara ville vara hemma, och leva ett liv som vi hade vår fulla rätt till, men som vi inte fick.Vi vågade bara att lyda socialtjänsten för vi var så rädda att de skulle hämta Ella om vi inte gjorde som de sa. Det är fruktansvärt hemskt att en myndighet kan skrämma en så, genom att hota och ljuga. Varje dag under dessa månader upplevde jag det som om det vore en dålig film, en hemsk skräckfilm och den känslan som hänger kvar efter det att filmen är slut, ibland kan man tom känna den känslan morgonen efter då man vaknar , en obehaglig, skräckinjagande känsla. Den känslan levde jag med på riktigt , varje dag.......varje dag var fylld med skräck för vad som skulle hända vår familj och våra barn. Den jagar mig än i dag, jag får inte bort den , blir inte fri från den , jag får kanske leva med den resten av mitt liv. För rädd det har jag blivit, rädd för att barnen ska bli sjuka, rädd för att de ska trilla och slå sig, rädd för att någon ska tycka att man är en dålig förälder om man råkar skälla på sitt barn i en affär någon gång, men även rädd för att jag just inte kan bli av med denna rädsla och kunna leva ett liv i lycka och harmoni och inte behöva tänka på att socialen kan komma och ta våra barn på spekulativa grunder, på lösa antaganden, och för att vi finns med i deras register. Det är en rädsla som kommer att följa mig livet ut.

På tisdagen d. 28 dec får vi via vår advokat reda på att det finns en obstetriker som granskat min förlossnings journal och anser att min förlossning är en skandal och under all kritik. Denne fd. förlossningsläkare har skrivit ett utlåtande där han anser att min förlossning varit under godkänd standard. Samt att en möjlig förklaring till Alvas "skador" kan vara den enorma belastning och påfrestning på hennes huvud, då hon låg i huvudbjudning i 2,5 dygn utan att jag öppnade mig mer än 3-4cm på hela denna tiden. Trycket på hennes huvud är hårt då hon stöter mot livmodertappen som är lika hård som brosk, och det är då inte konstigt om Alva blivit påverkad utav det. Det är detta som vi har ansett hela tiden , att förklaringen finns redan från början med förlossningen. Någonting hände då som skulle bli förödande för oss 2,5 månad senare. Den förklaringen som vi haft och som framkommit under denna tiden är att Alva och Olle fått en blödning i huvudet som nyfödda kan få och som brukar försvinna efter 4 veckor. Men det som kan ha hänt med våra barn är att den blödningen har rubbat flödet av likvor vätska i huvudet och orsakat en extern hydrocefalus (vattenskalle). Alva låg först och det är därför troligast att hon drabbats värst, med det hårda trycket mot hennes huvud.Då det kan gälla en förlossningsskada är detta en trolig förklaring, men det finns även andra troliga förklaringar som Waney Squire har uttalat sig om. (Jörgen kommer förklara senare) Obstetrikern hade ett utlåtande färdigt och jag och Jörgen körde hem till honom på tisdagskvällen för att hämta pappret, för att ha med till Socialnämnden följande dag. Det kändes en gnutta hoppfullt , då vi för första gången kände att det var någon med en titel som trodde på oss och var villig att hjälpa oss. Nu fanns det dessutom ännu mera tvivel till vad barnen drabbats av, och vi tyckte att Socialnämnden måste inse och titta på vårt utlåtande angående förlossningsskada. Kan man verkligen bli dömd till att gå upp i en rättssal då det finns så mycket tvivel om vad våra barn hade drabbats av, då det finns ännu en sak som starkt talar för något annat än Shaken baby syndrom. När även övrig läkarkår var osäkra på vad som hänt Olle och Alva, då ingen kunde uttala sig med säkerhet eftersom det aldrig kunde styrkas att det handlade om ett skakvåld. Ändå valde Socialnämnden att godkänna X utredning , en utredning som hamnade på bordet samma dag som vi satt i Socialnämnden. Handen på hjärtat alla ni som satt i utskottet denna dag ....hur många utav er hade hunnit läsa igenom varenda sida, varenda läkarjournal och utlåtande som fanns med. Jag tvivlar på det. På sätt och vis är det kanske bättre att säga att man inte läst utredningen. Eftersom den innehöll, felaktigheter, fabricering, och rena lögner, så är det en skam och skandal att ni bara släppte igenom den. Usch !!!! Denna dag går vi upp i nämnden , jag , Jörgen och vår advokat. Vi blir invisade i ett rum där vi får sitta och vänta på att X har haft sin muntliga redovisning av sin utredning.Det är först där som vi får ta del av vår utredning , vi hinner inte ens själva att läsa igenom hela förrän vi ska gå in. Men vi hinner läsa igenom vissa delar, och det är just de delar som är rena lögner och felaktigheter. Jag är så fruktansvärt illa berörd av hela X uppenbarelse att jag mår dåligt bara av att behöva se människan ,och jag kan säga att jag har aldrig träffat en obehagligare person. Jag undrar också om man vinner pluspoäng hos personer i utskottet genom att gå runt och klappa någon hit på axeln och smeka någon dit på ryggen ? Är det så man ska bete sig för att vinna över folk på sin sida ? Ja, det är nog snarare så man måste bete sig då man har en utredning som inte håller måttet, och då man kanske känner att man är lite orolig för att inte bli godkänd av nämnden. Ja, tänk vilken skam ! Vi är inte dumma, och är det något jag har lärt mig genom alla mina år i frisör branchen så är det just personkännedom ,och att se igenom en människa. Det stinker........ ja , jag vill inte ens uttala det ordet. Vi kommer in i salen och håller våra huvud högt. Det ända jag tänker på i denna stund är att hur absurt detta är, så fruktansvärt sjukt allt är , att jag och Jörgen överhuvudtaget skulle kunna hamna i en sådan här situation .....ja, jag finner inga ord. Här sitter vi ändå i en sal på Socialförvaltningen och ska bli granskade utav politiker och personer i Halmstads kommun . Människor som har makt och rätten på sin sida att skicka oss till ett helvete. Människor som inte är bättre än du och jag , men som ändå har rätten att styra över vårt liv och våra barns öde . Vår advokat lägger fram vår talan och menar att det inte går att sätta ett LVU på bara spekulationer, samt att omhändertagandet gått alldeles förhastat till. Hon lägger även fram vårt utlåtande från obstetrikern där han menar att Alva mycket väl kan ha fått en förlossningsskada. Jag sitter och tittar på alla dessa människor, försöker titta rakt in i deras ögon för att se om det finns något hoppfullt i någons blick, jag lyckas inte få se det. I slutet ber jag att få säga några ord , jag kan inte bara sitta tyst och se på när detta elände och denna tragedi fullständigt krossar vår familj. Jag berättar hur mycket familjen och barnen betyder för oss, och att det aldrig har förekommit något våld, och aldrig kommer att göra i vårt hem , för det finns inte i vår värld och att de måste förstå att vi är oskyldiga till detta ! Ordföranden tackar och ber oss gå ut och vänta på deras beslut. Tänk så annorlunda allt hade kunnat bli för oss om nämnden denna dag hade granskat, varit kritiska, och inte godtagit allt det som X lade fram för dem . Vi hade inte tagit hälften så mycket skada ,och allt onödigt lidande hade kunnat förhindras. Allt detta hade kunnat stoppas där då , och vi hade idag haft ett helt annat liv, än vi fick. För då var det inte för sent. Visst där var mycket som redan hade skadats. Men det hade varit lättare att läka de såren ,om vi bara hade fått börja där och då. Det som komma skulle , att gå upp i Förvaltningsrätten, och tvingas att kämpa för rätten till sina barn då man inte har gjort någonting,är en extrem psykisk påfrestning som socialförvaltningen utsatte oss för .Så om nämnden hade gjort sitt jobb och kritiskt granskat vår utredning, som det enligt lag är förbundna att göra, och inte blint litat på sina tjänstemän, och sedan bara skicka vårt ärende vidare . För dem var det bara ännu en dag på jobbet, för oss var det ännu en dag då vi bara kunde se på hur vår kommun och vårt samhälle åter igen vände oss ryggen och sänkte oss i ja, det finns bara ett ord hela tiden som jag återkommer till ,och det är ......helvetet. Vi är tillbaka i rummet intill igen. Det dröjer en stund, sedan kommer X in och säger att vi ska gå in i salen för att få besked, men blir snabbt utvisade igen, då det är X som ska meddela vår dom och inte nämndemännen. Vi är inte förvånade över att X åter är förvirrad och glömsk, det ska hon senare visa prov på igen vid ett annat tillfälle. Vi får beskedet av X att LVU kvarstår och att det kommer att bli förhandlingar i Förvaltningsrätten. Vi ber X då vi fortfarande är kvar att få skriftligt på att vi får ha Ella hemma 2 nätter i veckan mot att någon annan sover över hos oss och övervakar.Just detta har vi fått tillåtelse till av en annan socialsekreterare, men vill att ha det på pränt. Vi vill även ha bekräftat att det är ok att vi får ta Ella i bilen för att köra från ett ställe till ett annat, ensamna. Vi vill ha det på papper då vi inte litar ett dugg på socialen och deras "svängningar" . X undrar varför det är nödvändigt, och då vår advokat sitter med och hör allt, så går vi med på att få det muntligt.Vårt muntliga avtal med bilen, kommer X senare att ifrågasätta, då hon har glömt , igen. Vi kunde nu bara vänta på ett datum till Förvaltningsrätten , då vi skulle få vår slutliga dom. Jag var så rädd. På ett sätt ville jag bara att det skulle vara över. Och på ett annat sätt ville jag aldrig att den dagen skulle komma ,då vi skulle upp i rätten och tvingas kämpa för att få hem våra barn. Hem till oss där de hörde hemma, och aldrig skulle ha behövts ryckas i från sina föräldrar från första början. Jag mådde så dåligt och befann mig nu i det mörkaste mörka.

Detta blir ett inlägg som jag känner att jag måste skriva för att kunna bemöta en del kommentarer angående min blogg. Det hade varit uppskattat om dessa personer hade lämnat en maila dress och inte varit anonyma, för då hade jag haft möjlighet att svara dem enskilt och det hade blivit mer privat. Men nu blir det så här istället, och det får gå bra. Jag vill börja med dig socionomstuderande : Först undrar jag om du läst hela min blogg ? För vad vi hela tiden har framhållit är att vi aldrig har sagt någonting om att socialen har agerat , utan det är på sättet det har agerat som är under all kritik. Tro mig, vi kan allt det här med BBIC. Efter allt vi varit med om så har vi både läst på och fått det förklarat för oss. Det som däremot inte är riktigt sant är att det måste gå till på detta viset som det gjorde. Vi har fått förfrågan från socialtjänsten i efterhand, och dom undrade hur vi hade velat att det skulle gått till. Det finns även intern kritik på hur vårt fall har sköts. Som tur är så finns det inte bara en mall att gå efter. Men det verkar vara upp till vilken socialtjänst och utredare det handlar om som sätter ribban. Vi har fått höra att Halmstad socialförvaltning tillhör en av Sveriges värsta myndigheter, och det kommer från en väldigt tillförlitlig källa. Halland är tydligen ett av det län i Sverige där det tillämpas flest LVU. Och det har nog inte med att göra att halläningar skulle vara mer våldsbenägna. Barnets behov i centrum, ja.........vilket skitsnack !!!! Vi var en hel familj innan detta hände , en hel 4 årig flicka utan några som helst symptom på vad hon i dag har fått. Hmmmmm, barnets behov i centrum var det, ja ....du får ursäkta mig men jag mår faktiskt illa !!!! Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det enda socialtjänsten har gjort mot vårt barn är en misshandel utan dess like , och där satte man fan i mej inte barnets behov i centrum. Vad det gäller Alva då 2,5 månad, så har flera ledande experter i både England och USA , (dessa är neuropatologer och neuroradiologer som har forskat i flera år inom detta område,) uttalat sig om att det sannolikt kan handla om en förlossningsskada,och det har även vissa svenska läkare gjort. Det har aldrig funnits bevis, utan bara spekulationer på vad barnen har drabbats av. Tycker du då att det är skäligt att gå in med sådan kraft och splittra och fördärva livet för en småbarnsfamilj? Som då är oskyldig till anklagelserna. Där även socialtjänsten har riskerat barnets bästa och även förstört en 4 årig flickas liv? Frågan du ställer är om :jag tycker att det varit lika hemskt om en bebis hade blivit misshandlad och socialen inte hade agerat,är faktiskt absurd. Är det någon normal människa som verkligen tycker det är dåligt att socialtjänsten ingriper då ? Snälla , det är väl klart att de ska ingripa !!! Lika illa som att socialtjänsten missar sådana fall , är det när socialtjänsten missar åt andra hållet också.För det är bara vi , i vår familj som blivit drabbade som vet hur det känns och hur det fördärvat en del för resten av vårt liv. Så snälla , jag undanber mig sådana kommentarer. Jag vill att DU vänder på det nu. Om det hade gällt dig, och dina barn, din underbara familj, ja försök åtminstonne att sätta dig in i situationen. Du söker läkarvård för ditt barn som du är utom dig av oro för, och det hela slutar med att barnen tas i från dig. Du/ni är oskyldiga till anklagelserna , för det finns inte för er att man behandlar barn , eller någon alls för den delen så. Socialtjänsten påstår motsatsen och vägrar se till några andra förklaringar. Du är utan dina barn i 7 veckor, veckor i fullständig chock och förtvivlan. Du kan bara se på när ditt ena barn, bryts ner av socialtjänstens behandling. Tycker du ändå att det alltid ska gå till som du beskriver det, att men får utreda i efterhand vad som var sant eller inte ? I efterhand, då en familj är slagen i spillror ? Ja, en utredning skulle absolut göras, men inte på detta viset. När till och med vissa läkare var illa berörda av socialtjänsten agerande, att man tog barnen på stående fot , utan att veta mer än man visste. De menade på att vad de var vana vid, var att socialtjänsten kom ner för samtal med föräldrarna. För att utreda och förhöra sig om vad som hänt. Dessa läkare hade aldrig förr varit med om att socialen betett sig på detta viset. Läkarna måste anmäla vid minsta lilla misstanke, men när även de anser att omhändertagandet gått alldeles förhastat till, då kanske det ligger något i det. Vi menar att socialtjänsten absolut skulle agera, för de måste de göra vid en anmälan. Men man kunde gått in med en lite mer försiktig ton, pratat med oss och utrett och tagit reda på sanningen under tiden och agerat mänskligt. Då hade de inte skadat oss så som de gjorde. Du säger att utredningen är till för barnen och inte föräldrarna ? Men om det då står direkta felaktigheter om vad barnen har haft för "skador" mm , då måste man väl som förälder protestera, då det handlar om att socialen ifråga sätter hur vi är som föräldrar och att man dömer oss på rena spekulationer och felaktigheter. För hur det än slutar, så är det ju oss som föräldrar det drabbar. Det märks att du är studerande då du är på hugget och verkar brinna för ditt yrke, och det är bra. Men jag ber dig ändå att i bland stanna upp, och inte bli förblindad och dra alla över en kam . För i bland så finns där familjer som faktiskt inte är skyldiga. Jag hoppas då att du istället kan agera med en mera mänsklig anda, inte vara dömande,vara ödmjuk även mot föräldrar , inte bara mot barnen. Absolut att man ska sätta barnens behov i centrum, men kanske även i bland föräldrarnas behov i centrum. Det är en lite obehaglig och kylig ton du använder dig utav i din kommentar då det gäller att det är upp till oss själva att söka stöd.Det är inte heller sant , då det finns kuratorer och personer på socialtjänsten som påstår något helt annat. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du inte blir en sådan socialsekreterare som du skriver att du inte vill bli. Men jag kan inte låta bli att ana en viss attityd från dig, som vi hört så många gånger förut av våra socialsekreterare, en attityd som tyvärr verkar genomsyra många människor som arbetar på en socialförvaltning. Och det är ingen trevlig attityd. Jag önskar dig all lycka med ditt yrkesval som är väl så viktigt då ni verkligen ingriper och hjälper barn som är utsatta. Jag ber dig ändå att minnas vår historia och vårt öde.Ta det med dig , då du ska börja arbeta som socialsekreterare, och stanna i bland upp och tro inte att alla föräldrar är skyldiga och onda mot sina barn, för uppenbarligen finns där de som blir oskyldigt anklagade. Nu vill jag svara Katarina som kommenterade i "Att döma någon som inte är dömd" Du hade jobbat inom socialtjänsten sa du. Och du hade en del undringar som jag ska försöka svara på: Du undrade vilka skador barnen hade ? Svar: Skador är ett begrepp som socialtjänsten använt sig flitigt utav. Ingen annan har pratat om barnens skador med oss, förutom de. Det är väldigt svårt att förklara för en icke medicinare, men om du fortsätter att läsa bloggen så kommer Jörgen att försöka ge några olika förklaringar. Det är säkert sant att det är så som du skriver att det inte är så vanligt att 2,5 månaders bebisar har några skador överhuvudtaget. Nu är det ju också så, att det beror på vad de kommer sig utav-förlossningsskada är en möjlig förklaring. Du skriver att du VET att soc inte går in för att stjälpa familjer.Vi önskar att det verkligen var så på alla förvaltningar. Men tyvärr så har inte vi den erfarenheten. Vad tycker du själv, då du läst min blogg om hur vi blivit behandlade? Du tycker även att det är olyckligt att det ständigt målas upp en bild av att socialtjänsten beter sig illa. Tyvärr så är det väl så att det inte är en bild man behöver måla upp, för det sköter socialtjänsten själva. Det är ju inte så att de blir kritiserade utan anledning. Ofta läser vi om fall där socialen aldrig har ingripit och barn har farit fruktansvärt illa. Det har gått år efter år och inget har hänt trots att skola , dagis, och allmänheten slagit larm. Där har barn verkligen levt i misär och under fruktansvärda förhållanden.Vi kan inte låta bli att tycka som vi gör, då man "missar" sådana fall och istället lägger allt krut på en familj som vår, där det är så uppenbart på ett tidigt stadie i utredningen att våra barn aldrig farit illa, blivit misshandlade mm. Jag tänker aldrig någonsin be om ursäkt för mina åsikter om socialtjänsten, efter vad de utsatt vår familj för. Naturligtvis så ingriper soc även när det behövs, men det anser inte jag att de ska bli uppmärksammade för utan det viktiga är att barnen blir uppmärksammade.För det är en självklarhet och alla barns rättigheter som far illa. ALLTID !!!!! Jag har varit i kontakt med media vid ett flertal gånger, och personer som arbetar på ett visst upplysande tv-program har sagt att de skulle kunna ha en hel programserie som bara handlar om socialtjänstens agerande eller icke agerande. Då anser i alla fall jag att något är allvarligt fel inom socialtjänsten i vårt land. Ja, det finns mindre lämpade inom socialtjänsten som i andra yrken, som du säger. Skillnaden är den, att som en mindre lämpad socialsekreterare får det förödande konsekvenser för de som drabbas, de kan fördärva deras liv. Jag som arbetar som frisör kan också vara mindre lämpad , med konsekvenser som ett otrevligt bemötande= kunden kommer aldrig tillbaka. Inte ha tillräcklig kunskap inom mitt yrke och felbehandla en kund, håret för kort, felfärgat , gått av mm. Allt detta är ju väldigt tråkigt om det händer, och går oftast att göra något åt, göra bättre. Jag tror knappast att jag fördärvat den kundens liv. Så , ja jag tror du förstår vad jag menar, om vi bara ska göra en liten jämförelse var det är viktigast att det finns kompetenta människor på rätt plats. Jag blir glad när jag läser och förstår att du inte är den typ av socialsekreterare som jag skriver om , och att det finns bra människor inom socialtjänsten , för det vet jag också att det gör, vi har ändå träffat några stycken. Nej, det fanns aldrig något alternativ till ett familjehem. Vi frågade ändå om vi inte kunde ha någon hemma hos oss, som kom på oanmälda besök för Ellas räkning.Men fick till svar att det inte fungerade så, då de inte kunde bevaka oss på natten om vi skulle misshandla henne då. Om du läst hela bloggen nu , så vet du vilka skälen var för LVU. Du sa att det krävs mycket för att gå in med ett LVU. Jag tror som sagt att det är lite olika från kommun till kommun. Tack för att du läser bloggen och tar dig tid att kommentera. Jag/Vi vill även tacka än en gång nu när jag tar chansen , ALLA underbara människor som stöttar oss genom att kommentera på bloggen. Det betyder mycket för oss.Det är helt fantastiskt att det finns människor som vi inte känner som ger så mycket stöd till oss. Många undrar om vi polisanmält mm , och om vi kontaktat media . Det kommer i senare inlägg . Fortsätt att läsa , jag vet att texten är jobbig att läsa, men får inte riktigt till det med mellanrummen.Försök att stå ut, och än en gång TUSEN TACK ALLA !!!!!

På julafton åker vi ner till Markaryd för att fira jul, först hos Jörgens föräldrar där vi var på dagen. Vi brukar åka därifrån efter Kalle Anka. Någon har nu dragit ner rullgardinen för mina ögon , jag försöker verkligen vara glad för Ellas skull, men jag är så outhärdigt ledsen, så ledsen så att tårarna bara rinner hela tiden, och jag kan inte hindra dem.Det har blivit ett naturligt tillstånd , att gråta .Jag saknar mina små älskade bebisar ,och jag kan snart inte andas mer, tror faktiskt inte att jag orkar mer nu. Jag känner mig död inombords, det gör så ont, så ont ,och ja, jag ville faktiskt bara dö, eller försvinna , bara få komma bort eller få somna så att jag inte skulle kunna känna allt det onda i mitt hjärta. Vi ringer till jourhems familjen för att höra hur barnen mår. Jörgen ringer, jag klarar inte det.Kan bara tänka på vad dom gör och om de har det bra , och hur fruktansvärt fel och helt sjukt det är att våra barn inte är med oss på julen....deras första jul.....mina barn !!!!!! Jag hör Jörgen prata med darrig röst, hur han har gråten i halsen. Jag ligger på golvet i svärföräldrarnas vardagsrum och gråter och gråter och gråter........denna ständiga gråt som aldrig tog slut. Vi åker sedan ner till min syster i Skåne för att fira jul på kvällen och där kommer vi att stanna ända till den.27 december. Jaaa, julafton ......det finns inte så mycket att skriva om . Jag minns faktiskt 2 saker. Den ena är naturligtvis Ella och hennes förväntan när tomten skulle komma. Hon och hennes kusin stod i fönstret och tittade efter honom. Och deras ansikte då han dök upp i mörkret.....lycka ! Det jag minns är som jag skrivit innan....smärtan och trycket i bröstet, klumpen av gråt i halsen och paniken som hela tiden rusade i kroppen Mina älskade barn , hur har ni det er första jul ? Ni ska veta att mamma och pappa saknar er obeskrivligt mycket......var det enda jag kunde tänka om och om igen. Under hela denna tiden har vi fått ta Ella i vår bil och köra från punkt A till punkt B. Ensamma , med Ella , i bilen .....? Vi hade i princip kunnat köra non stop genom hela Sverige med Ella i bilen , för det var helt ok, enligt Socialtjänsten att färdas ensamna med henne. Men vi fick inte vistas ensamna med henne på fast mark , eller rättare sagt utanför bilen. Då var vi en fara för henne , men inte då vi färdades i bilen. Åter igen , hur är det möjligt att resonera och mena att Ella hade ett skyddsbehov och skulle vara frivilligt omhändertagen ,då det även här som i tvillingarnas fall bara gällde i bland ?, Att vi skulle vara kapabla till att misshandla henne , och då bara när vi inte åkte bil ??? Hur är det möjligt att hävda och påstå så allvarliga saker som att det fanns en risk att Ella skulle vara utsatt för våld och att det var farligt för Ella att vistas ensamna med oss och då bara....... i bland ? Och är det verkligen skäligt att frivillig placera henne och samtidigt hota med LVU om vi åker och hämtar henne ? När vi undrade hur detta var möjligt, så fick vi till svar att: det skulle vara praktiskt genomförbart. Pinsamt börjar bli ett begrepp för Socialtjänsten i Halmstad . Nej så klart inte för alla som jobbar på socialtjänsten, utan bara för de några få utvalda som jobbar på mottagningsenheten. Vi genomled Julen, försökte att umgås så mycket vi bara kunde med Ella. Vi Åkte pulka,och grillade korv .Vi bodde hos min syster och Ella kunde leka med sin kusin. På måndagen d. 27 december åkte jag och Jörgen hem till Halmstad, för vi hade ett möte med chefen på eftermiddagen. Ella får stanna kvar hos min syster , för att sedan åka till sin mormor några dagar senare. Ännu ett avsked , min älskade lilla Ella, jag ville ju bara ta med henne hem som en normal familj hade gjort. Det var bara att kramas och pussas hej då,men vi skulle snart ses igen, då vi åkte ner även till nyår. I bilen på väg därifrån bröt jag ihop igen, jag undrade om ,och när vi skulle få börja leva ett normalt liv , och inte behöva leva i en ständigt packad väska, och som jagade djur. Jag var även då bestört och förtvivlad över samtalet som min mamma hade fått av X samma förmiddag. Samtalet där X sitter och läser innantill i mina journal anteckningar från min kurator för min mamma......som handlar om just, min mamma...... Hur kan en människa för det första vara så dum att inte begripa att det är sekretessbrott, eller som polisen uttryckte sig, brott mot tystnadsplikten. Och hur kan en människa vara så beräknande elak , att läsa upp ett stycke som bara innehåller negativa saker och som rent av bara skadar den människa det berör, min mamma i detta fallet. Och dessutom avslutar X med att undra hur det känns för min mamma att veta att jag sagt så om henne. Hur blir man en sådan människa, , med fullständig avsaknad av empati ? Mötet med enhetschefen har jag skrivit om tidigare, om hans förnekande och hur han misstrodde oss då vi hade synpunkter på X hantering av utredning,bemötande och uttalande mm. Det slog han bara i från sig och hänvisade oss till Socialstyrelsen. Inte förrän jag berättade om sekretessbrottet så lyssnade han något mer intresserad. Sa att han skulle ta upp det med den berörda. Det är klart att vi undrar vad det ledde till, då det är ett allvarligt brott/tjänstefel. Vi har ännu inte hört någonting. Vi kommer ut från Socialförvaltningen någon timme senare, och tycker att mötet kändes totalt meningslöst, det var som att prata till en vägg. Han ville varken lyssna eller förstå allvaret med Ella. Denna vecka , mellandagarna fortsätter min eviga kamp om att få träffa våra barn, jag pratar i telefon med en socialsekreterare (dock inte X), försöker få henne att fatta att vi måste få träffa tvillingarna NU !!! Jörgen är tvungen att ta luren i från mig då jag är så förtvivlad och utom mig av sorg att jag går upp i falsett och än en gång hyperventilerar när jag pratar. Denna socialsekreterare visar sig då ha ett hjärta och försöker att ordna en träff med jourhems familjen och våra barn. Nu gick det inte ändå att ordna då familjen hade förhinder, MEN hon försökte i alla fall, och det betydde så mycket för oss, för det var den enda gången som vi upplevde att någon på socialtjänsten hade ett hjärta ,och utstrålade någon form av värme och omtänksamhet. Vi får tid till en träff hemma hos jourhems familjen tisdagen d. 3 januari och det är då det har gått 2 veckor och 3 dagar sedan vi såg dem senast. .

2 veckor och 3 dagar i nattsvart mörker.Jul och Nyår minns jag knappt. Nu när jag tänker tillbaka på den tiden från d.17 december till d.3 januari så är det bara.. .......svart . Jag bad och bad, på mina bara knän att dels få hem Ella till julen så hennes liv skulle bli normalt igen, och att vi kunde få fira en jul hemma, vi tre i lugn och ro .Det var det vi behövde och önskade oss mest ,att få vara tillsammans som en familj, om än bara vi tre.Det var ju ändå jul. Men , nej det var inget att diskutera , vi fick höra att vi var en fara för Ella och att hon inte skulle vara med oss då de ansåg att det fanns våld i hemmet. Vi fick även höra att Ella kanske aldrig mer skulle komma hem. Jag kände mig spyfärdig och tänkte bara på att åter igen, vilket fruktansvärt övergrepp Socialtjänsten begick just nu. Detta måste klassas som brottsligt från deras sida, att behandla ett litet barn så här. Ett barn som aldrig har varit i behov av något skydd, som fått kärlek, trygghet och total omvårdnad under hennes 3,5 åriga liv. Ett barn som har en mamma och pappa som gör allt för sin lilla tös , en mamma och pappa som aldrig ens tagit hårt i hennes arm eller över huvudtaget aldrig använt sig av någon som helst våld och skulle inte ens kunna komma på tanken, då det inte existerar i vårt hem. Så ja, jag var spyfärdig då jag tänkte på vad Socialtjänsten gjorde mot oss, mot vår familj ....Fy f-n säger jag bara ! Det andra var att få träffa våra tvillingar innan jul. Jag skulle inte klara en jul utan att ha fått träffa dem, få se att de mådde bra, se hur de hade utvecklats, men framför allt ville vi träffa dem för att hålla anknytningen vid liv, som var så viktig. Vi visste ju inte hur länge de skulle vara i från oss och mitt hjärta förtvinade för varje dag som gick av att inte veta om och när vi skulle få hem våra älskade barn . Vi fick inte träffa dem innan jul..... Socialtjänsten kan inte ha tyckt att det var viktigt för oss och för tvillingarna att hålla kontakten och anknytningen vid liv , eftersom vi förstod med tiden att de gjorde allt för att splittra vår familj, allt för att vinna och få rätt, allt för att barnen inte skulle komma hem i första taget igen. Då spelade ju inte anknytningen någon roll, då de tydligen tyckte att några främmande människor skulle ta hand om våra barn och bli deras föräldrar. Jag frågade en socialsekreterare hur det kändes att gå hem och fira jul och helger med sin familj och sina barn , och samtidigt veta att det finns en oskyldig barnfamilj, vars liv ni har fördärvat och gjort till ett helvete. Där ni förvägrar oss att ens få träffa våra barn innan jul , hur f-n kan man vara så totalt känslokall och hjärtlös ! Jag önskade God Jul och hoppades att de kunde sova gott om nätterna , för det gjorde i alla fall inte vi. Klart att de sover gott, för dem var vi bara ännu ett fall , en massa papper som skulle vändas. För oss gällde det våra liv. Vi fick till ett möte med enhetschefen på måndagen d. 27 december, för att få honom att förstå vad Socialtjänsten gjorde mot Ella, hur dåligt hon mådde över att inte få vara hemma i sin trygghet hos mamma och pappa, sitt rum, sitt dagis, sina kompisar, sova i sin säng som hon inte hade sovit i sedan d. 12 december . Det hade varit 10 dagar utan sin säng och i hjärtskärande gråt i telefonen varje kväll, hon grät tills luften tog slut och undrade förtvivlat varför hon inte fick komma hem, varför vi inte kom och hämtade henne när hon var ledsen, varför vi var hos Olle och Alva och inte hos henne (vi fick ljuga för henne och säga att vi var på sjukhuset hos tvillingarna). Jag grät och det kändes som om en kniv vred runt i mitt hjärta...älskade Ella, vad gör de med dig , vad gör vi med dig ? Vi kunde inget annat göra än att lyda socialtjänsten , för om vi åkte och hämtade henne så hotade X med att de kom och tog henne och satte henne under LVU. Jag mår än i dag dåligt över vad vi tvingades göra mot Ella, för vi behandlar inte våra barn på det viset.Vi ljuger inte för våra barn, vi sviker inte våra barn,vi överger inte våra barn,utan vi finns ALLTID för våra barn! Jag har berättat för Ella så många gånger innan detta hände , att mamma och pappa alltid kommer att ställa upp för henne. Vi kommer att finnas till och aldrig lämna eller överge henne.Allt detta för att Ella ska växa upp och bli en trygg individ. Det Socialtjänsten däremot har gjort mot oss är att tvinga oss att göra just allt det där som vi absolut inte står för. Att överge sina barn, att svika dem,och att skapa en otrygg tillvaro. Socialtjänsten , mina vänner ! De som arbetar för barnens bästa , har utfört en brutal psykisk misshandel på vår Ella !

Äntligen var det fredag , vi körde ner till Lunds universitetssjukhus för att få träffa våra barn igen.Vi hade även med oss en hel A4 sida med frågor till överläkaren, som vi ville ha svar på. Det kändes som om vi fick en liten öppning, genom att få tid med läkaren för att även förklara vår situation. Det skulle visa sig vara helt meningslöst att prata med en läkare då X satt och förhindrade honom att svara ,då hon menade att det var sekretess för att det pågick en utredning om oss.Vi hade en massa frågor till läkarna som vi personligen ville fråga och prata med dem om, och tanken var då att få ett enskilt samtal. Men det gick inte för sig , för socialen skulle vara med , så de kunde förhindra att läkaren svarade på våra frågor. Kl 10.00 hade vi en avtalad tid , och vi skulle få 1,5 timmes tid med barnen. Jag och Jörgen var i god tid, då det var dåligt väglag denna dag. Att komma för sent var otänkbart. Fem i tio ringer en socialsekreterare och meddelar att de är 20 min sena. Jag blev fruktansvärt besviken och även upprörd och orolig över vår avtalade tid som jag var rädd skulle bli påverkad . Vi väntade nere i entren, det var med blandade känslor vi kom tillbaka. Jag tittade upp mot avdelningarna och tänkte att, någonstans däruppe, finns våra älskade barn. Undrar om de känner igen oss , så små barns minne sträcker sig inte så långt.Undrar om vi känner igen dem, de har ju växt , på en vecka händer det så mycket. Jag undrade hur det skulle bli med anknytningen om vi tvingades vara i från dem länge. Skulle jag någonsin kunna få tvillingarna att återknyta till mig? Eller var det någon annan som skulle bli deras mamma nu? Samtidigt som jag kände en sån lycka över att snart få se dem igen, så kände jag ett fruktansvärt obehag av att möte dessa människor och personal igen som vi tyckte hade behandlat oss illa. Jag tittade på klockan , nu var hon 20 över tio, och socialen hade inte behagat komma än. Jag var så besviken och ledsen över deras nonchalanta och respektlösa beteende. Man är inte sen till ett möte där föräldrar ska träffa sina barn för första gången. När de till slut dök upp var klockan 10.35, och med en dålig ursäkt om att dom inte hade kunnat komma ut från parkeringen i Halmstad pga, att någon ställt sin bil i vägen ....... Vi kommer upp till deras rum och där ligger mina små älsklingar i en vagn. jag går direkt fram till dem , jag ser ingen annan , bara mina barn. Alva spritter till i sin kropp och ler när hon ser mig . Jag börjar gråta ,och igen fylls ögonen av tårar så jag knappt kan se nåt. Olle tittar även han på mig och ler. Men Alvas sätt att titta på mig där hon ligger, kommer jag aldrig att glömma. Det kändes som om hennes ögon sa: det är ok mamma,allt har gått bra, och var inte ledsen. jag kan inte förklara det men det kändes som om hon överförde det genom sitt sätt att titta på mig. Alva är en klok liten tjej, det märker vi även i dag då hon har otroligt lätt för att uttrycka sig och visa vad hon vill genom gester men även genom ögonen. Som en klok gammal gumma .Vi kallar henne ibland för lilla tanten. Alvas huvud var täckt av små ärr och det satt en slang(shunt) på ena sidan av hennes huvud. 3 dagar efter hennes första operation fick hon nya blödningar. Då ifrågasatte vi hur hon kunde ha fått det , och hur de förklarade det, då inte vi varit i närheten av henne? Men socialen påstod att läkarna hade sagt att det var en komplikation efter första operationen. I dag vet vi att så var inte fallet. Det var ingen komplikation. Det stödjer det som Waney Squire kommit fram till att det har blivit en återblödning, vilket kan ske , och har inget samband med Shaken baby syndrom. Det går inte beskriva känslan av att få hålla sina barn i famnen igen. Jag luktade på varenda millimeter på deras hud , ville bara att tiden skulle stå still. Älskade små barn , jag var så ledsen även för deras skull . Över att de tvingades vara separerade från oss, sina föräldrar. Tvillingarna behövde ju oss , behövde höra våra röster och känna våra lukter , för ju längre tiden gick desto mer skulle vi blekna i deras minne. Vi fick även träffa jourhems pappan som tog hand om våra barn nu då de behövde omvårdnad på sjukhuset, och sedan skulle Olle och Alva bo hemma hos dem. Det blev ett boende nära Halmstad och det kändes bättre för oss än det första som var tänkt nere i Skåne.Det var en bra familj, och det enda positiva i denna tragik, var att vi visste att barnen hade det bra . Vid två tillfälle tänkte socialsekreterarna lämna oss ensammna med Olle och Alva och var på väg ut då vi protesterade. Aldrig i livet att vi ville bli lämnade ensammna, för tänk om det hände något med dom nu , och vi skulle få skulden för det också. Men de menade att det var lugnt för dom litade på oss. Så nu helt plötsligt litade de på oss så pass mycket att det var ok att bli lämnade ensammna med barnen, och samtidigt i denna härvan var vi en fara för våra barn. Vi skulle inte vara i närheten av dem som de sa. Vi fick inte riktigt i hop det. Det verkade som om det var viktigare att få gå och handla fika än att övervaka oss. Men återigen brast det i strategier och rutiner från socialtjänstens sida. Vi undrade så många gånger hur det kan vara tillåtet att ständigt göra "missar" , att "glömma " saker, att vara otydlig , att slarva mm, mm. Hur många gånger kan de få göra det ? Och vem kollar så att de utför ett korrekt arbete ? Chefen? Nej, inte i detta fallet han satt bara och förnekade och slog ifrån sig kritiken . När socialsekreterare beter sig så här, så får det fruktansvärda konsekvenser för de personerna som är utsatta. Eftersom det handlar om att de förstör livet för de människorna.Det får inte sitta sådana socialsekreterare på sådana positioner som inte utför sitt arbetet rätt , än viktigare på en myndighet än på några andra arbetsplatser ! Att lämna oss ensammna med barnen och samtidigt sätta ett LVU på dem.....pinsamt,och jaaa, det finns faktiskt inga ord för det. För hur seriöst är det ? Och hur mycket anser man att det är för barnens bästa, och hur mycket anser man att det finns ett skyddsbehov ? Och hur stor fara är det egentligen för barnen att vistas ensammna med sina föräldrar ,om det bara ibland är en fara för dem och inte är det när det "passar" eller "gynnar" socialsekreterare ! Jag säger bara PINSAMT , OSERIÖST , och fruktansvärt DÅLIGT agerande åter igen !!!!!! Hela denna utredning och behandling av vårt fall/ärende, är inget annat än en stor,jävla skam och skandal och det är så dåligt, illa och pinsamt skött så ni borde SKÄMMAS Halmstad Socialförvaltning , SKÄMMAS !!!!!!!!!!!!! X sa att hon var så imponerad av mig och Jörgen över att vi var så starka , för hon själv hade aldrig klarat av att vara så stark i en sådan situation. Vi sa att vi inte hade något val då vi var tvungna att vara starka för våra barns skull, för annars skulle vi aldrig få hem dem igen. Helt otrolig människa att uttala sig så, då det var hon och socialen som satt oss i denna situationen. Överläkaren kom in, vi försökte att ställa frågor , men X som sitter och antecknar avbryter flera gånger och hindrar honom att svara. Jag berättar att det finns en släkting som föddes med samma symptom som Alva , om det kunde vara ärftligt ? Han skulle kolla det, men vi hörde aldrig nåt om det. Vi undrade om de vände sig utomlands för expertis hjälp om de inte själva kunde hitta orsaken till Alvas skador, men fick till svar att deras uppgift var att bota Alva, inte att ta reda på vad som hade hänt, utan det fick bli en rättslig process i så fall. Ja , vi fick inte ut någonting av det samtalet, mer än att vi fattade att vi var totalt ensammna i vår kamp med att få hjälp om vad som hade drabbat lilla Alva. Mötet gick mot sitt slut och vi skulle återigen tvingas ta farväl av våra barn, socialen lovade att vi snart skulle få träffa dem igen , och det var det enda som kändes positivt då vi åter fick slita oss från våra älskade barn, det tär något fruktansvärt på ens hjärta att behöva gå igenom det igen . Avskedsögonblicket att gå i från sina barn , att bara gå där i från, lämna dem bakom sig....... Neeeej !!!! Man gör inte bara det, man gör det inte ... Vem f-n går i från sina barn, utan att veta när man ska få se dem , hålla om dem, lukta på deras bebisdoft, hålla en liten hand som griper tag om ens finger , titta in i ett par underbara ögon och få ett ljuvligt leende tillbaka. Detta gick vi miste om , detta berövades vi , inte bara en vecka ,utan sju ! Detta är inget annat än ren stöld och kidnappning på våra barn. Återigen, vilken fin kommun vi bor i, vilket samhälle vi lever i för att inte tala om vilket underbart land Sverige är. Hur man behandlar sina medborgare ? Inte en enda gång har Halmstad kommun hört av sig till oss för att erbjuda någon slags hjälp,stöd eller ursäkt för vad de gjort mot vår familj,men framförallt hur de har behandlat våra barn. De har utsatt dem för psykiskt lidande som kan gämställas med barnmisshandel. Utsatt Ella för ett trauma genom att behöva vara separerad från sina föräldrar och genomgå undersökningar på Halmstad lasarett utan att vi fick vara närvarande för att ge trygghet och tröst.Och jag säger det igen, Ellas omhändertagande har varit helt ogrundat, det är mot lagen och de som utsatt henne för detta borde straffas. Vi har valt att inte avslöja några namn på socialsekreterare och chef, men i Ellas fall så är det tveksamt om jag kommer kunna hålla det löftet. Personer som utsatt Ella borde egentligen hängas ut i offentligheten och släpas i skiten, så som de gjorde med oss. Det skulle nu dröja 17 dagar innan vi fick se våra barn igen. 2 veckor och 3 dagar i totalt känslomässigt kaos och mörker. Hela julen och nyår var vi utan våra älskade.Vi fick inte ens träffa dem innan helgerna fast att jag bad på mina bara knän. Den här tiden i hela processen höll jag på att gå under som mamma, att inte få ha sina barn nära ....det är en saknad som jag aldrig kan beskriva . Jag låg i en timma i sängen och skrek ut all min smärta, slet i lakan och täcke , försökte kväva mig själv , jag skrek tills jag inte hade någon röst kvar, och jag hörde bara socialsekreterarens röst i huvudet att vi inte skulle få träffa våra barn innan jul, och det som hade lovats skulle bli inom en snar framtid.