treunderverk

Hej alla som läser !

Det var ett tag sedan nu som jag skrev här. Jag ska hinna med några inlägg nu på semestern då det börjar närma sig slutet på vår tragiska historia. Med slutet menar jag att socialen inte längre var en del av vårt liv, då vi fick hem barnen. De hängde sig kvar , men vi hade ingen personlig kontakt med just mottagningsenheten och de / den människa/människor som skadat oss psykiskt för lång tid framöver.

Efter TV 4 Hallands reportage så började mycket riktigt media höra av sig.
Aftonbladet och Expressen ringde samma dag.
Som ni vet blev det ett reportage i Aftonbladet, då de kändes mest seriösa. Vi har varit väldigt noga med att kräva att få läsa artiklarna innan publicering, samt att vi försäkrade oss om att vi fick godkänna allt innan det gick ut i tryck. Aftonbladet var mycket förstående för vår situation och var noga med att skydda Ella. Vi valde att inte ha med henne på några bilder då Ella ALDRIG har haft med detta att göra. Det är som jag har sagt tidigare , ett fullständigt övergrepp och kränkning på ett litet barn .Vi kommer nu att göra allt som står i vår makt för att se till att rättvisa skipas och då främst för Ella.

En dag får våra barn höra om denna fruktansvärda historia som kunde ha äventyrat deras framtid, och självklart så sätter detta spår i dem på ett eller annat vis. Detta har ju hänt och det kommer säkerligen att forma och påverka hur de  kommer att bli i framtiden. Då vill vi att våra barn ska kunna säga att : Mamma och Pappa gjorde allt de kunde för oss .
Våra barn ska veta att vi kämpade för dem , kämpade för att de skulle få komma hem, för upprättelse, för rättvisa, och för deras framtid.

Hallandsposten gjorde även de ett reportage av en mycket duktig reporter. De var också extremt noga med att skydda Ella och reportern var mycket lyhörd då det gällde vår berättelse.
Hans reportage är mycket omfattande då han har gått in på i princip hela händelseförloppet men även beskrivit läkarnas roll, socialens agerande, och domaren i Förvaltningsrätten.
Han beskrev vad SBS är för något och även vad LVU står för.

Ni som inte har tillgång till Hallandsposten kan gå in på deras hemsida och läsa i e-tidningen från måndagen d. 18/7 och tisdagen d. 19/7 . Det finns 2 reportage.

Jag och flera andra har lagt ut krokar till Mama och Vi föräldrar.
Radio Halland har hört av sig, likaså Sveriges radio studio 1.
Tidningen Allas ska göra ett reportage.

Detta är så bra och extremt viktigt att det kommer ut till allmänheten.
Jag vet i dag , då jag har fått kontakt med så många människor som är drabbade av socialtjänsten och är oskyldigt anklagade för diverse saker, i vårt land Sverige !!!
Jag vet vilken fruktansvärd myndighet det är och hur sjukt systemet är.
Jag vet hur lätt det är att få sina barn omhändertagna, det räcker med en misstanke, en oro från deras sida , och de har rätt att hämta dina barn.........du kan inte göra något åt det........
Det räcker med att en granne, bekant eller någon annan ringer till soc och gör en anmälan då denne person har hört en förälder ryta till, tagit i barnets arm, barnet kanske har slängt ur sig en mening utan någon som helst innebörd, så som barn gör. Det räcker .
Jag vet det nu efter alla tragiska historier jag fått höra från människor som fått sina liv förstörda av socialtjänsten.
I ett fall blev en pojke omhändertagen bla pga att de ansåg att han var vanvårdad då han hade ett hål i sin tand och att socialen ansåg att han var för smal.

Vi vet hur de fungerar och vilka metoder de använder sig utav , ni skulle inte tro mig......
Vi vet även varför vissa kommuner har fler LVU än andra, jag säger bara fy fan !!!!
Jag kommer att skriva om detta senare, men nu vill vi först gå vidare och få något gransknings program att ta upp detta, rensa upp i skiten !!!!

Vi kan inte ha det så här i Sverige 2011 , människor i vårt land ska inte behöva gå och vara rädda för en myndighet. I dag är det helt vanliga Svenssons utan anmärkningar som drabbas, just för att det räcker med en oro från socialens sida för att omhänderta barn. En obefogad oro, ett missförstånd från den där grannen, en hämd från någon annan .
Det räcker som sagt för att ens liv aldrig blir det samma igen.


Vi kommer att kämpa för en förändring, vi och många med oss som blivit oskyldigt drabbade. Vi kommer att göra allt vi kan för att inte fler ska behöva gå igenom vårt helvete. Det får inte vara så här !!!
Vårt gamla land Sverige , som stod för välfärd och mänsklighet är för längesedan borta. Detta hade inte hänt i andra länder i Europa och Sverige har mycket dåligt rykte då det gäller hantering av barn i vårt land, Sverige är ett land som ideligen bryter mot FNs-barnkonvention och de mänskliga rättigheterna.

Detta är verkligheten och det värsta är nog att den accepteras .
Den accepteras av ledande politiker både på riks och lokal nivå. Det accepteras att socialsekreterare beter sig som svin mot människor, använder sig av fruktansvärda utpressnings metoder som borde vara olagliga , det accepteras för det är ytterst sällan det är någon chef som granskar och ifrågasätter deras agerande . En socialsekretrerare kan sitta på sitt tjänsterum och hota folk i telefon , var kränkande, elak, förnedrande mm. Detta finns det aldrig några bevis för , då ord står mot ord. Alltså kan du aldrig göra något åt deras bemötande och agerande. Det enda som fungerar är att spela in alla samtal med dem , och då är det rätt stor chans att de aldrig uttalar sig på samma vis.

Jag tror ändå att det finns en del godhjärtade socionomer där ute, nyutbildade som verkligen brinner för att hjälpa barn i nöd , som har en vänlig attityd och som inte i första hand vill splittra familjer.
Att splittra en familj är alltid sista utvägen , men allför många socialsekreterare använder sig av det som den första åtgärden.
Vissa socialsekreterare sätter i system att omhänderta så många barn som det går.
Dessa godhjärtade socionomer blir nog ganska överkörda utav dessa gamla rävar som styr och ställer på en förvaltning. Antingen så får man rätta in sig i ledet eller så får man sluta . Många gör nog det förstnämnda, och vips så har vi den där fruktansvärda attityden som så ofta genomsyrar en socialförvaltning och enskild tjänsteman.

En attityd som sedan chefer i alla led accepterar , då det inte går att erkänna att man begått fel inom socialförvaltningen.

Jag och Jörgen gick ut i Hallnadsposten och krävde en offentlig ursäkt av Socialförvaltningen , samt ett erkännande att de gjort fel.
Sigbritt Arwidsson som är chef för barn/ungdom, förstod inte varför vi var tvungna att dra in media i detta ?
Det kunde väl vi lösa vid sidan av  tyckte hon . Frågan om en eventuell ursäkt skall inte diskuteras i media tyckte hon . Hon var rädd att det skulle förstöra den kontakt som de nu etablerat med oss .
En kontakt som de aldrig tagit upp om det inte varit för media.

Det hon har missat här är att vi VILL ha en offentlig ursäkt, samt att vi INTE VILL  ha någon kontakt med socialtjänsten överhuvudtaget.
Man vill inte ha någon kontakt med den frivilligt, för en kontakt med dem kan leda till att de letar problem , hittar något litet och vänder och vrider så har vi skapat ett tillräckligt stort problem för att omhänderta ens barn.

Jag är ledsen, bestört, chockad, förfärad och i bland stum av skräck för hur det går till i vår kommun, vårt land.
Man tror inte det är sant .
Men det ÄR sant !!!

Så mycket tragedier, så många barn som i dag, just nu sitter i jourhem, familjehem och fosterhem.....utan någon anledning och pga av de jag nyss nämnde , en obefogad oro.

Dessa barn kommer att växa upp utan sina biologiska föräldrar, i fosterhem både bra och dåliga.
Vissa av dessa barnen hade haft det mycket bättre hemma än i fosterhem, då vi i dag blivit varse om att  i en del fosterhem råder det rena misären, misshandel, övergrepp mm.

Jag gråter för alla dessa barn, som blivit berövade sina föräldrar och chansen till en trygg och kärleksfull uppväxt där de hör hemma.

Missförstå mig inte , de jag skriver om här är alla de familjer som blivit oskyldigt anklagade och där det aldrig har funnits några problem . Förutom de som socialen har skapat genom manipulering , lögner , förvridning av sanningen samt att de undanhåller dig dina rättigheter.

Jag/vi kommer att kämpa för en förändring , för att hjälpa alla andra där ute som kan bli drabbade.

Det kan hända dig , ja med facit i hand vem som helst.
Kunde det hända oss ......ja ni förtstår själva ......

Ha en fortsatt bra sommar,

snart kommer det en  fortsättning på vår historia.

Många kramar,

Malin och Jörgen och våra treunderverk.

http://www.aftonbladet.se/nyhe​ ter/article13293813.ab

I dag är vi med i Aftonbladet , köp den eller titta på nätet.
Som ni säkert har förstått , så är jag ingen höjdare på det här med att länka.
Fungerar inte denna länk, så vet ni förmodligen ändå hur ni skall gå till väga :-)

På återseende,

kramar Olsson /Almqvist

Tiden efter Förvaltningsrätten var en  hemsk och fruktansvärt psykisk påfrestning av väntan. Väntan att få vår dom. Den kunde ju komma vilken dag som helst, och den dagen skulle komma att betsämma hur vårt framtida liv skulle se ut.

Var vi dömda att inte få hem våra älskade barn, skulle mitt och Jörgens liv bestå i att åka och hälsa på våra barn i ett fosterhem ? Våra liv var i så fall förstörda......
Det som skrämde mig då var att de säkerligen skulle ta Ella ifrån oss om det blev ett förlängt LVU på tvillingarna. Det fanns bara inte , jag fick panikångest bara jag tänkte tanken för det hade Ella inte klarat , hon hade blivit totalt fördärvad psykiskt.
Att bara gå och vänta på sin dom, är fruktansvärd , det tär på en på alla sätt.
Vi pendlade hela tiden mellan hopp och förtvivlan och i huvudet rusade tusen tankar samtidigt . Jag var helt slut som människa nu.
Denna omänskliga psykiska påfrestning i snart 5 veckor....varje dag, varje timma, varje minut och sekund. Inte ett ögonblick utan att detta vansinniga helvete tog över hela ens tankeverksamhet. Man orkar tillslut inte mer.

I januari månad flyttade vi delvis hem till våra vänner. Vårt liv gick nu ut på att leva i en packad väska som stod antingen i vår hall eller hemma i vännernas gästrum. Det kändes som att leva ett liv i flykt, jagad och hotad av fienden , en fiende som i detta fallet var Socialtjänsten och X.
Vi försökte att leva ett så "normalt" liv vi kunde för Ellas skull . Vårt liv nu bestod i att turas om att bo med Ella hos våra vänner. Jörgen försökte att jobba lite grann, han var tvungen då hela hans firma stod och vägde över för en eventuell konkurs .  Som jag skrivit tidigare så går det inte att vara ifrån sitt arbete då man är egenföretagare, pengarna måste in och det tar tid att jobba i fatt och komma på fötter igen. Det var säkerligen inte det Jörgen orkade eller ville i ett sånt här skede , men han försökte ändå att jobba lite sporadiskt.

På kvällarna åt vi kvällsmat hos våra vänner, nattade Ella så gott det gick eftersom hon var orolig och ledsen över att inte få vara hemma och sova i sin egen säng. Hon undrade hela tiden varför vi skulle sova där. Ett normalt liv var det definitivt inte , men vi hade inget val, vi var tvungna att göra som de sa , då vi var livrädda för att de skulle komma och ta Ella i från oss om vi bröt mot deras regler.
Vi förklarade så gott vi kunde för henne att vi bodde hos vänner för att vi (mamma och pappa) var ledsna för att Olle och Alva var sjuka och därför behövde vara hos olika människor för att få tröst . Det sista vi ville var att spä på hennes oro än mer, och att det skulle vara lätt för henne att förstå, varför situationen var som den var.

Ella mådde inte bra , vi såg det . Ett barn ska inte behöva ligga och gråta sig till sömns för att det saknar sin säng och sitt hem . Ella tvingades till det för att Socialtjänsten ansåg att hon hade det bäst så och att hon absolut inte skulle vara hemma.
Vi fick tillåtelse att ha henne hemma ändå 2 nätter i veckan, bara om någon sov hos oss och kunde övervaka oss.
Vi ansåg att det var räddningen för att Ella inte skulle gå under. Dessa två nätter kunde vi få nosa lite på hur det kändes att vara en normal familj, med rutiner som nattning och läsa saga i hennes egna säng . Då var vi lyckliga för den stunden det varade, för att inte tala om hur Ella slappnade av och vi såg tendenser till  vår trygga, glada Ella som fanns någonstans där inne . Det var underbart att se henne , hur gnistan sakta kom tillbaka.

Vi fick två nätter av soc och inte en sekund mer, för det var ju inte meningen att Ella skulle flytta hem som en socialsekreterare sa. Det tragiska nu var att socialtjänsten gav oss och våra vänner olika regler att rätta oss efter.
De sa en sak till dem , och en annan till oss. De hade åter igen inte någon koll på läget , inte någon strategi om vad som egentligen gällde.
Vi valde även att  bo hos andra vänner och släktingar bara det var någon som övervakade , också för att inte tära på vår vänskap. Denna extrema situation var inte lätt för någon av oss .
Socialen sa till oss att det var vännernas ansvar att det var upp till dem att bestämma hur vi fick göra. Till dem sa det att Ella skulle bo hos dem. Som bäddat för konflikter .
Vi mådde fruktansvärt dåligt vid denna tidpunkt, vi ville ju bara vara hemma och få leva ett normalt liv.
Jag och Jörgen turades om att sova hos vännerna. Oftast var det Jörgen som gjorde det då jag inte kunde sova på nätterna för jag grät mig nätterna igenom och ville bara skrika rakt ut.


På morgonen körde jag upp till Ella, smög mig in och la mig i hennes säng , jag löste av Jörgen då han skulle köra och jobba. Sedan åkte jag och pappan i familjen och lämnade barnen på dagis. Han var tvungen att följa med in och lämna då jag inte fick vara ensam med Ella ens en sekund......men.....jag fick ta henne ensam i min bil för att köra från punkt A till punkt B .......men jag fick inte vara ensam med henne då bilen slutade rulla .
Just detta skulle nu X visa prov på sin "glömskhet " igen.......

Vi hade inte hört av henne sedan Socialnämnden, då jag sa att vi aldrig mer ville ha någon kontakt med henne . Nu hoppade hon upp som gubben i lådan och gjorde sig påmind.
Jag och min syster var på Busfabriken med barnen , då Jörgen ringer och säger att X har ställt till med liv för att jag hade tagit Ella i min bil då jag och pappan hämtade på dagis.

X ringer upp pappan i familjen och ifrågasätter då hur jag kunde göra så ? Pappan svarar att X nog ska ta och kolla upp fakta innan hon ringer och är krängd . Vilket X skulle göra och sedan återkomma.
Detta visste X mycket väl , då hon själv varit närvarande då beslutet togs.
Jag däremot ville bara gå ut och kräkas av oro då jag åter igen bara hörde hennes namn , och att hon gjorde sig påmind. Hur kunde människan  bara komma på tanken att ringa upp och "lägga sig i " då vi specifikt bett om att slippa hennes uppenbarelse.

Samtidigt som vi levde så här så hade vi nu fått umgänge med tvillingarna en gång i veckan.
Det var i en lägenhet inne i stan där vi fick träffa Olle och Alva 1,5 timme varje gång .
Umgänget var övervakat och det var nu första gången som vi fick träffa  männislor inom socialtjänsten som behandlade oss som medmänniskor och med empati . Jourhemspappan kom och lämnade Olle och Alva i lägenheten och barnen var alltid fint klädda och deras skötväska och ersättning var exemplariskt i ordning. Det kändes oerhört skönt att veta att det var ordentliga och snälla människor som tog hand om våra barn.

Ååååhhh.......underbara älskade barn , vi höll dem tätt intill oss , luktade och njöt av dem så mycket vi kunde.
Vi var främlingar för dem, de visste inte vilka vi var. De kunde bli oroliga när jourhemspappan gick och sken upp som solar då han kom tillbaka för att hämta dem.
Det gjorde så ont inom mig , jag försökte verkligen möta deras blickar för att få en liten glimt av igenkännande från deras sida , men nej ..............


Barnen skulle snart få smaka på sina första smakportioner , det var tid för det , fastän jag tyckte att det var lite för tidigt . Jag skulle kanske inte få uppleva det .
Jag gjorde egen barnmat och tycket att det var både roligt och lätt då Ella var liten. Tanken var att göra det samma nu . Jag som mamma till mina tvillingar skulle inte få närvara vid deras första matupplevelse, en milstolpe, ett ögonblick som man som förälder aldrig glömmer.
Tankarna skenade lätt iväg på vad som sen skulle komma i utvecklingen , vad jag mer skulle missa att få uppleva med mina barn. Jag kände mig förtvivlad och berövad på mitt liv.
Dessa möten i lägenheten skulle bli tre stycken.

Jag har beskrivit det tidigare om hur det kändes att ta avsked från sina barn , och det var aldrig någon skillnad.Det var alltid lika traumatiskt och överjävligt att säga hejdå och åka därifrån , ifrån sina barn.
Vi stod och vinkade till dem genom bilrutan, där de satt i sina bilstolar och tittade förundrat på oss ......deras föräldrar .
Jag tittade efter bilen då den åkte tills jag inte kunde se den mer......och borta var våra älskade barn...... igen.....

Detta är den text som jag skrev inför förhandlingarna i Förvaltningsrätten. Det var detta jag fick läsa upp för domare och nämndemän.
Inte för att det spelade någon roll, de dömer ju inte på känslor. För mig hade det en enorm betydelse. Jag kunde inte bara sitta och titta på då vårt liv passerade revy .Jag var tvungen att göra allt som stod i min makt för att få hem våra barn och jag kunde absolut inte göra för mycket i detta läget. Jag kunde i alla fall gå i från rätten och veta att nu har jag och vi gjort allt vi har kunnat , och nu kunde vi inte göra mer .Det var nu det var upp till rätten att avgöra hur vår framtid skulle se ut .
Här kommer just den text jag läste upp:

VÄRLDENS LYCKLIGASTE FAMILJ


Vi tyckte att vi var världens lyckligaste familj, det var nästan för bra för att vara sant då fick veta att vi väntade tvillingar.
Vi kände oss utvalda och privilligerade, och Ella var världens stoltaste storasyster.

Så kom äntligen våra små underverk , Olle och Alva efter en långdragen och jobbig förlossning som avslutades
med kejsarsnitt 2 dagar senare.
Alla som har barn vet ju vilken lycka det är att första gången få se och höra sina barn , och nu var det verkligen
dubbel lycka.
Det bästa av allt var att dom verkade vara friska , vi hade varit lite oroliga eftersom vi aldrig gjorde något fostervattensprov , var för stor risk för missfall.


Det visade sig från början att dom var väldigt olika . Olle var livlig och lite orolig , ville äta hela tiden och sov bara korta pass .
Alva däremot var lugnet själv, kanske lite för lugn för hon var mest trött och slö och inte så intresserad av att äta.
Personalen på BB fick hjälpa till med att väcka "liv" i henne när hon skulle äta , och då åt hon bara lite förstrött och somnadeofta om mitt i maten.
Det påtalades flera gånger på BB att Alva hade ett stort huvud.

Så fortsatte det även när vi kom hem, och då började även deras kräkningar. Olles kaskadkräkningar och Alvas genomskinliga kräkningar som gulpade ur munnen i mängder,det spelade ingen roll om det så gått en eller flera timmar efter matning.
Jag reagerade och tog upp det med BVC .

Olle blev sjuk bara en vecka efter vi kommit hem och Jörgen fick besöka barnakuten vid två tillfällen.
Vi tyckte det var konstigt att så små barn redan hunnit bli krassliga.

Tiden hemma med tvillingarna gick över förväntan .Vi var så lyckliga och tacksamma för vad vi hade fått.
Vi trodde att det skulle vara mycket "jobbigare" att ha tvillingar , men det var faktiskt lättare än att ha bara en , som när vi fick Ella och det var skönt att vi hade barn sen innan för denna gången kände vi oss mycket lugnare .

Vi började att dela upp tvillingarna mellan oss för att underlätta för alla i familjen och på så sätt fick vi alltid sova och blev aldrig så trötta som vi var med vårt första barn. Vi var förvånade att det gick så bra allting.
Vi levde i ett lyckorus över att allt verkat gå så bra och vi var otroligt stolta föräldrar.

Alva skrek eller grät nästan aldrig hon bara var, och ibland märkte vi inte ens av henne .
Hon sov mycket och när hon var vaken låg hon mest bara och tittade i ens famn.
Hon kunde gråta lite nasalt klagande i bland.

Med Olle var det annorlunda , pigg, glad och sprallig och det gick alltid från 0-100 när han skulle ha mat.

I slutet på november märkte vi en liten skillnad på Alva, hon verkade ha ont vid olika lägesändringar men som blev bättre i upprätt tillstånd , Jörgen hade också sett en svullnad över fontanellen.
Hon åt även lite mindre än tidigare.
Det var då vi sökte läkarvård för att ta reda på om hon var sjuk.

I våra ögon har våra barn varit sjuka och den förtvivlan och oron som vi har känt över våra barn är svår
att beskriva. Att man inte som förälder få vara hos sina små barn för att ge dom kärlek och tröst , och att få
hålla en liten hand och visa att mamma och pappa är här när Alva vaknade efter operation.
Våra hjärtan har slitits ur våra bröst otaliga gånger i denna process.
Vi är fortfarande chockade över hur det kunde bli så här.
Vi söker läkarvård för vårt barn, vi får stå på oss för att få henne undersökt , vi var så tacksamma när vi fick
komma ner till Lund , att äntligen ska hon få hjälp . Och sen slutar det hela med att socialtjänsten kommer och
tar våra älskade barn i från oss . Hur kan det gå till så här ?

Vi lever för våra barn, sätter alltid dom främst . Vi var en hel och lycklig familj innan detta vansinnet började.
En familj där våld aldrig har existerat .
Det är så långt i från oss som det bara går , det finns inte i vår värld.
I vår värld hjälps vi åt och stöttar varandra om det nån gång känns tufft , i vår värld slår eller skakar man inte sina barn för att man är trött och inte har fått sova , som socialtjänsten antyder.
I vår värld har man spärrar .
Och i vår värld behandlar man sina barn med kärlek och respekt.

Hur ska vi kunna leva ett lyckligt och meningsfullt liv utan våra barn ?
Vår familj har slitits i stycken efter detta , och den som fått ta mest skada är lilla Ella snart 4 år.
Det är hon som blir drabbad mest av att inte få vara med sina föräldrar, sova i sin säng, leka med sina kompisar, gå på sitt dagis. Inget är normalt längre för hennes del , och hon mår inte bra för hon förstår mer än vi tror.
Hon saknar sina älskade småsyskon. Och hur gör man som föräldrar när man hör sin dotter gråta i förtvivlan kväll efter kväll,  att hon vill hem och att hon saknar sin mamma och pappa. Är inte detta barnmisshandel om något ?
Vi har ett digert arbete att hjälpa henne att bygga upp trygghet och tillit igen.

Våra barn hör hemma hos oss , sin mamma och pappa som älskar dom över allt annat.
Det finns inga andra människor i hela världen som kan ge dom allt dom behöver för att växa och bli hela och trygga individer.
Detta är ett fruktansvärt slöseri med människors liv och öde , och våra barn måste få växa upp i den familj som dom tillhör.

Jag och Jörgen är starka psykiskt , vi orkar detta helvete just för att vi är oskyldiga.
Vi har känt varandra i 10 år , vi vet allt om varandra har aldrig haft några hemligheter.
Vi litar på varandra till fullo.
Ingen av oss är kapabla till att kunna utföra en sådan fruktansvärd handling som vi står misstänkta för.
Inte i något tillstånd !
Någon som är skyldig har förhoppningsvis ett samvete , och det samvetet kommer alltid i kapp förr eller senare.
Vi står här i dag , raka i ryggen och håller huvudet högt , för vi vet att vi har ett rent samvete , vi är oskyldiga.

Vi är övertygade om att det finns andra förklaringar till Alvas och Olles skador, för det måste det göra .
Vi hoppas att vi lever i ett rättssamhälle och att rättvisan kommer att segra
Låt våra barn bli rättvist behandlade, låt dom få komma hem och få ett bra och värdigt liv, låt dom få växa
upp med sina föräldrar och syskon och kunna bli just dom människorna som dom förtjänar att bli.
Det är samhället skyldiga dem. För det är VI och bara VI som kan ge dom ett bra och värdigt liv.

Blod är alltid tjockare än vatten !

http://www.nyhetskanalen.se/tv?vid=1754916&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

http://www.nyhetskanalen.se/tv?vid=1754896&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

http://www.nyhetskanalen.se/tv?vid=1751696&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se


Här är länken till när Socialförvaltningen svarar på kritiken.

Vi har även hört av högsta chefen på Socialförvaltningen i dag.

Ett nytt inlägg kommer snart som sagt , men det är mycket just nu med den mediala uppmärksamheten, vilket är bra, så de nya inläggen får vänta ett litet tag.
I eftermiddag kommer en välkänd kvällstidning på besök, så får vi se om de gör ett bra jobb och om det blir en publisering.

På återseende och kramar.
Malin och Jörgen

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_halland?title=tv4nyheterna_halland_19_14&videoid=1751956&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se


Kopiera denna länk och klistra in i adressfältet .

KÄRA VÄNNER MISSA INTE TV 4 HALLANDS NYHETER I KVÄLL KL 19.15.
ETT LITET REPORTAGE OM OSS.

KAN ÄVEN SES PÅ WEBBEN FÖR ETT LÄNGRE INSLAG.

DET KOMMER STRAX ETT NYTT INLÄGG , HÅLL UTKIK .

KRAMAR , MALIN M. FAMILJ

Till P från Halmstad som kommenterade i info om bloggen. Vi undrar vad det var du inte förstod från Jörgens svar ? Hade du läst bloggen så hade du fått en del av svaren. Socialen skall alltid agera om de får in en anmälan från läkare , men åter igen så menar vi att det är hur de har agerat som är horribelt , förstår du det nu ? Läkare anmäler till socialen , ja visst men sedan var det soc som anmälde oss till polisen. Jag vet inte varför jag får en känsla av du vet mer än du har rätt att delge.Är det kanske så att du själv arbetar på socialförvaltningen, eller är du en familjemedlem, vän eller annan släkting till X ? Du verkar i alla fall vilja skydda och försvara henne. Socialen har lagar och förordningar att följa , ja det trodde vi med, men med facit i hand så har det brutits mot dessa ideligen, genom grova tjänstefel och sekretessbrott. Så mycket tänkte X på lagar och förordningar då . Du tycker att vi är fega som bara delger vår sida av saken, att inte X får komma till tals ? Vi undrar vem det är som är feg här som inte är rak nog att stå för sina åsikter, ja det är något av det fegaste jag vet. Det är ju väldigt lätt att ge kritik och slänga ur sig vad man tycker då man väljer att vara anonym och bara skriva under med P.Vågar du inte möte den kritik som du kan få då många människor på min blogg är upprörda över socialens och X agerande ? Jag och Jörgen hymlar inte med om vilka vi är , vi har avslöjat våra namn , samtidigt som vi är tvungna att kämpa mot Sveriges mäktigaste myndighet. Är det verkligen fegt ? Vi har inte ens avslöjat namnet på X. En socialsekreterare och nu X i detta fallet har en hel myndighet bakom sig som försvarar henne,jag och Jörgen är inte lika skyddade. Så kom inte med att vi skulle vara fega, för då vet du inte vad du pratar om. Varje människa har rätt att berätta sin historia, så även du. Det är inte förbjudet att skriva om sina upplevelser i en blogg. Gör du det också, skriv du på en blogg om motsatsen, det är din fria rättighet. Du verkar ändå vara intresserad av vad jag skriver i bloggen och vill följa den. Du säger att något måste vara fel, för att det inte är var mans barn de kommer och tar. Ja, någonting är allvarligt fel.....inom socialtjänsten i Halmstad . Det är rent skitprat , att soc bara tar barn om det finns en anledning. Kära du, läs tidningarna, titta på kända upplysningsprogram på TV så ser du att så är inte fallet. Det var inte någonting som var fel i vår familj innan soc tog våra barn , barnen var sjuka och hade en möjlig förlossningsskada. Läkarna i Lund var fruktansvärt illa berörda av Soc agerande. Aldrig förr hade de varit med om att soc omhändertog barnen på plats, utan de var vana vid att de kom in för enbart samtal med föräldrarna. Vilket de trodde även denna gång, därför blev de illa berörda av soc hantering och agerande. Ja, läkarna anmälde för de måste de göra vid minsta lilla misstanke, men de trodde aldrig att barnen skulle bli tvångsomhändertagna. Det tycker jag säger en hel del, om hur de såg på saken. Läkarna kan ju inte ha ansett att vi var en fara för våra barn , så som soc ansåg. Vi hade önskat att socialen hade agerat mer medmänskligt och inte dömt oss på förhand. Varit lyhörda , tagit reda på fakta om oss och händelseförloppet. Kanske hellre sett till att vi fick komma till ett familjehem om de ansåg att vi var en fara för barnen, och inte splittrat vår familj, framför allt inte för Ellas skull.Där hade de kunnat lära känna oss, och ganska snabbt förstått att vi inte kunde vara kapabla till det som de anklagade oss för. Så som familjeenheten gjorde hemma hos oss är ett annat sätt.I deras utredning om Ella har de inget att anmärka på om oss som föräldrar, däremot har de riktat kritik mot mottagningenheten om hur de har skött vårt ärende.Socialen kunde antingen ha bevakade besök hemma hos oss , anmälda eller oanmälda hade inte spelat någon roll. Nej, jag håller med dig , barn ska ALDRIG stanna i ett hem där det förekommer barnmisshandel. Nu har det ALDRIG förekommit någon barnmisshandel i vårt hem, det har utländska professorer och experter hävdat, samt rättsläkare. Det har i heller har aldrig varit läkarna som varit problemet i denna process, utan socialens agerande är det som varit under all kritik, och inte ATT de har agerat. Du verkar som sagt ha ett stort behov att försvara soc och även X, så det är väl jättefint att du för deras talan då.Nästa gång du gör det så var inte anonym, våga stå för dina åsikter, annars behöver du inte göra dig besvär med att läsa bloggen eller ens kommentera. Det är svårt att bemöta dig på ett privat och kanske mer korrekt sätt då det inte går att mejla dig. Jag rekommenderar dig verkligen att läsa bloggen innan du kommenterar, så du vet vad du pratar om. Eller är det så att du redan känner till vår historia och inte behöver läsa bloggen för att veta vad som hänt ? Du har din uppfattning klar för det har du haft hela tiden? Det hade verkligen varit intressant att få höra hur X hade försvarat och förklarat sig. Hur hon skulle ta sig ur att hon begått tjänstefel och sekretessbrott, manipulerat utredning, fabricerat, hittat på rena lögner, gjort egna tolkningar, hotat oss,varit elak och beräknande och utfört en psykisk terror på oss. För mig låter detta som ett gediget brottsregister, och det tycker jag skulle vara svårt att förklara och försvara. Jag hade jätte gärna velat se X på TV med en mikrofon upptryckt i ansiktet och verkligen försökt försvara sig på alla dessa punkter. Vem vet det kanske hon får en vacker dag.

Till alla er andra som följer och läser min blogg. Jag är jätteledsen över att jag inte lyckats med styckeindelningar och mellanrum.Jag håller helt med om att det är jobbigt att läsa texten. Tro mig jag har försökt. Varje gång jag ska publicera så trycks hela texten i hop i ett stycke. Jag hoppas kunna lösa det snart. Vill åter tacka för alla värmande kommentarer och jag tycker att det är ni som är fantastiska som tar er tid att läsa vår historia och sedan stötta oss med alla dessa stärkande och snälla ord. Tack för att ni finns ! Fortsätt att läsa bloggen, och vill ni hjälpa till så ligg på media, Kalla Fakta, Uppdrag Granskning, Debatt,och andra samhällsdebatterande program Veckotidningar, nyhetstidningar mm. Som sagt ju fler som mejlar eller ringer, desto bättre. Vi önskar alla en underbar sommar !!!! Kramar från Malin, Jörgen , Ella , Olle och Alva

Tiden som följde här efter satt jag och Jörgen antingen framför datorn eller i telefon. Jag vet inte hur många timmar vi har lagt ner på att leta information på nätet eller som jag gjorde, ringde runt till flera läkare och professorer i obstretik och i neurologi i landet som kunde hjälpa oss. Jag var desperat efter hjälp, efter någon som kunde styrka vår obstetrikers teori om ev, förlossningsskada. En barnneurolog som kunde se till andra sannolika samband eller som åtminstonne kunde ha en mer bestämd uppfattning.Vi fick ingen hjälp av någon svensk läkare eller professor över huvudtaget. En professor menade på att han tyckte det var en fara att jag som förälder ringde och sökte information , det kunde tolkas fel, och att det lätt kunde bli ett gerillakrig i rätten. En annan professor menade att som läkare kunde han inte ha en annan åsikt än sin kollega , eftersom kollegans trovärdighet i så fall gick förlorad ,och att man som läkare inte anger en kollega. Även detta är jag väldigt bestört över, hur det verkar fungera inom läkarkåren i Sverige .....läkare håller varandra om ryggen. Jag frågade då om de hellre sänker en oskyldig barnfamilj åt sitt öde än att stå upp för vad som är sant ? Han kunde inte riktigt svara på det. Vi var chanslösa, ingen ville hjälpa oss, ens titta på vårt fall, ingen ville uttala sig. Visst var det som professorn sa, att det kunde verka desperat av mig som förälder att söka hjälp på egen hand. Jag var ju desperat, jag hade en sådan panik inombords, en fruktansvärd stress , för vi visste att vi skulle upp i Förvaltningsrätten om 2 veckor. Vi hade inget att förlora, vi hade ju redan förlorat allt vi hade, vi kunde bara vinna nu, och det var vi fast beslutna att göra och då måste man ta till alla sätt som finns att göra det. Jag sket fullständigt i hur det skulle uppfattas, det var mina barn det handlade om, och för dem gör man vad som helst, vad som helst. Vi hade nu fått allt material som behövdes, läkarjournaler, röntgenbilder mm för att de utländska experterna , forskarna och läkarna skulle kunna göra en utvärdering om tvillingarnas tillstånd. Waneys utlåtande var färdigt på fredagen den 14 januari , den 18 januari på Olles och Alvas 4 månaders dag hade vi fått som datum till förhandlingar.Egentligen var datumet satt till d. 12 januari men blev framflyttat en vecka pga det omfattande materialet som fanns , och all vittnen. Då vi fick Waneys skriftliga utlåtande kände jag för första gången på alla dessa veckor ett litet uns av lugn inombords, det hade aldrig känts så här hoppfullt någonsin. Vi hade nu ett utlåtande från ledande experter och forskare inom detta område som sagt sitt om vad de trodde att våra barn hade drabbats av. Det var flera teorier , men de hänvisade även de till att det kunde ha skett i samband med min utdragna förlossning. Det viktigaste av allt var ändå att de påstod att barnens "skador" inte hade med något våld att göra. Denna biten har jag överlämnat till Jörgen att förklara , då det gäller olika sambandsförklaringar mm. Han har lovat att göra detta så fort han får tid. Nu kändes det som om vi inte kunde förlora, nu fanns det andra förklaringar , andra orsaker till tvillingarnas symptom, och det var även nu som jag började få en ny styrka, ett nytt självförtroende , men framförallt så började min ilska ta form. Ilska över hur vi hade blivit bemötta och behandlade utav vår fina kommun, utav hur det tilläts att människor fick agera envåldshärskare och förstöra livet för en småbarnsfamilj, men att också utsätta våra barn för detta lidande och riskera deras framtid , att få växa upp i ett fosterhem. Den ilskan skulle komma att eskalera tiden framåt som gick, jag bär med mig den än i dag fast den har tagit en annan form. Jag tror inte att jag kommer att kunna släppa den helt innan vi har fått upprättelse. Det är för mig lika med att X blir av med sitt jobb, samt att det leder till rättsliga åtgärder. Helgen innan Förvaltningsrätten gick vi och tänkte att , tänk om socialen nu ändå fattar att de inte har något att komma med, att det nu finns andra förklaringar som experterna har uttalat sig om . Tänk om de drar tillbaka sin ansökan till förhandlingar på måndagen.....inom mig rusade en känsla av lycka, lycka över att få åka och hämta våra underbara barn , ta de med hem där de hör hemma.Ja, tänk om vi slipper gå igenom en rättegång för att få tillbaka dem. Vi hörde ingenting i från dem på måndagen , och hoppet och modet började åter att svikta. På tisdag morgon d.18 januari går vi upp tidigt, jag har inte sovit en blund på hela natten. Jag var så nervös och nu skulle man få uppleva en rättegång i sitt liv med , en rättegång där det var jag/vi som var de "dåliga". Helt sjukt....... Min mamma kom upp, eftersom hon skulle vara vittne, samt en väninna till mig, vi hade även med vår obstetriker och de var de som var våra vittnen på plats, de andra skulle höras på telefon. Andra vittnen var BVC, neurokirurgen och grannar , samt Waney Squires och Julie Macks utlåtanden. Vi hade även med fotografier där man kan se hur Alvas huvud har en konstig form redan på BB. Vi hade med fotografier från födelsen och ända fram till början på december på Olle och Alva, men även en inspelad filmsnutt på barnen där de ligger i ett babygym och man tydligt kan se hur Alva försvinner i väg med blicken. Hon är vid det tillfället 2 månader . Här visar det att någonting är fel redan vid 2 månaders ålder, det kan hända att hon försvunnit i väg med blicken tidigare , men det är väldigt svårt att veta då små bebisar kan vara svåra att tolka .Det är ju alltid lätt att vara efterklok. Vi besökte BVC ofta, och jag hade lite kontakt med sjukvården ang deras kräkningar , men vi kunde väl aldrig fatta att det var så allvarligt som det var. Förhandlingarna tog 6 timmar. 6 timmar med två pauser och 2 koppar kaffe. Jag var ett ras när vi åkte hem. Det var jag , Jörgen och vår advokat. Från socialtjänsten kom mottagningsenhets chefen samt en socialsekreterare , dock ej X, tack och lov. Samt barnens ombud. Det som hände nu var ett nytt drag från socialtjänsten. I sista stund hade de kallat in ett vittne av en barnneuroradiolog som är den ende som har uttalat sig med säkerhet om att barnen varit utsatta för skakvåld . Den ende, ingen annan läkare som varit inkopplad i vårt fall, och det är några stycken har kunnat uttala sig så, eftersom de inte vet med säkerhet. Denne radiolog i Göteborg blev ett telefon vittne för socialen. Vår advokat protesterade och menade på att vi skulle fått veta detta innan, och att hon inte hunnit förbereda några frågor till radiolgen.Domaren godkände vittnet. Då sitter denne radiolog och pratar i säkert 30 min om hur han har suttit hela natten (5 tim) och letat ofördelaktig information om vårt expertvittne Waney Squire. Information som inte var ett dugg ofördelaktig, men blev det på sättet som radiolgen pratade om henne. Här har vi ett typiskt exempel på en läkare som gjort ett uttalande , men som ALDRIG skulle erkänna att han kanske förhastat sig och till varje pris måste stå kvar vid sin åsikt. För hur f-n är det möjligt att ingen annan läkare, inga ledande experter som forskar på området kan säga att det med säkerhet handlar om barnmisshandel, men det kan denne radiolog som inte ens sett hälften av fall som de utländska experterna har. Fast sitta och prata skit och dra ner en utländsk experts utlåtande, men även övrig svensk läkarkårs utlåtande och åsikter i smutsen är lågt och fruktansvärt oseriöst. Att sedan sitta och gagga om att han ska ha betalt för tiden han lagt ner på att leta information om Waney är pinsam , och det slutar med att barnens ombud säger att socialen får betala hans timmar. D,å inte Förvaltningsrätten var skyldig till det. Så soc fick ta på sig det och vi kan inte låta bli att tycka att det luktar muta och betalt vittne. Utan radiologen hade socialen INGENTING att komma med. Waney Squire tog inte en krona betalt för att hjälpa oss, eftersom hon inte vittnar för pengarnas skull. Då socialen avslöjar sitt vittne och denne börjar prata så är det en utav få gånger då socialchefen och socialsekreteraren möter våra blickar, och då i ett förnöjsamt hånleende. Jag tror inte det är sant, de sitter och hånler åt oss !!! Var det detta som professorn syftade till att det kunde uppstå ett "gerillakrig" ? Ja, ett krig det var det , en fruktansvärd kamp som jag och Jörgen fick utkämpa mot Sveriges mäktigaste myndighet, som nu även sitter och är så nöjda med deras drag att kalla in radiologen i sista stund , så inte vi kunde bemöta det eller ha möjlighet att ställa relevanta frågor. Det är vad vi kallar för fegt , och det visar bara återigen att socialen aldrig har haft några goda avsikter med att försöka återförena vår familj. Det är anmärkningsvärt att de inte lyssnade eller tog till sig mer om vad experterna sa, nej, då kallar man in det enda vittnet som uttalat sig negativt och struntar i vad alla andra säger och tolkar det på sitt sätt. Mottagningsenhetschefen begärde att få Waneys utlåtande av oss innan det nådde Förvaltningsrätten.De fick utlåtandet fredagen innan förhandlingarna, översatt från engelska till svenska ville han ha det, vilket han fick. Vi fick lägga ner extra tid på att ordna en översättare, som kostar pengar . Pengar som vi själva får bekosta själva bara för att socialen inte kan läsa på engelska. Det är pengar som vi får ta ur egen ficka och som vi aldrig kommer att få tillbaka . Åter igen har socialen agerat svinigt, genom att låta oss få bekosta något som de själva ville ha. Under rättegångens 6 timmar blev jag ganska hårt åtsatt av barnens ombud som anser att jag skulle vara en dålig mor genom att anmärka på Alvas utseende då jag menade att hennes huvudform varit konstig sedan födelsen, och att min förlossning har gått alldeles korrekt till.Hon gick på som värsta försvarsadvokaten och var riktigt ful och ibland fruktansvärt kränkande. Hon kom tyvärr inte åt mig. För fula metoder är något man måste ta till då man inte har tillräckligt med kött på benen, då det saknas bevis, och man inte har något att komma med. Det har vi ju fått erfara från socialtjänsten och nu även från barnens advokat. Det fanns ingenting att anmärka på , ingenting som var negativt för våran del. Det sorgliga och nästan skrattretande var hur chefen fick kämpa i sin slutplädering om varför våra barn skulle fortsätta att vara LVU.ade . Då det framkommit att barnen kunnat vara extra känsliga för mindre trauma, då de hade en hydrocefalus bild (vattenskalle). Och då kunde det räcka med en liten stöt eller en hastig nedläggning på skötbordet för att det skulle bli sådana här skador, och därför tyckte socialtjänsten att våra barn måste vara omhändertagna enligt LVU. För någonting har ju hänt menade det. Vi undrar hur det är möjligt att få sina barn LVU ade pga av att de har vattenskalle och varit känsliga för mindre trauman så som stötar, ett fall från bilbarnstolen, ett hastigt lyft från vagnen då de legat med kräk i ansiktet och vi velat skona dem. Att få sina barn tvångsomhändertagna för att de varit sjuka och vi som föräldrar inte vetat om det, och sedan ändå hävda att de tycker att barnen ska vara omhändertagna åtminstonne tills de är ett år. Pinsamt och skandalöst ! Jag får avsluta med att läsa ett stycke som jag har skrivit som handlar om oss och vår familj. Inte för att det hade någon betydelse, rätten tar inte hänsyn till det.Jag gjorde det för min egen skull, för att känna att jag gjort allt jag kunnat för mina barn. Jag är inte en person som bara kan luta mig tillbaka och tänka att det löser sig nog, jag måste agera, slåss och kämpa för min och vår rätt. Jag kämpar ju än i dag för våra rättigheter och jag vägrar att ge upp . Det stycket jag läste upp kommer jag att publicera i ett annat inlägg. Väl hemma i Halmstad igen får vi åka upp och lägga oss hos våra vänner, för nu har vi fått flytta dit eftersom Ella inte längre bor hos min mamma. Vi beslutade att ta hem Ella till våra vänner i Halmstad , eftersom hon behövde leva ett någorlunda normalt liv, med dagis och sina kompisar. Så nu levde vi i en packad väska och våra vänner hade nu ansvaret över vårt barn. Fast något normalt liv för en liten 4 åring kunde det aldrig bli , så länge hon inte fick komma hem till sitt hem, rum, leksaker, mamma och pappa ......ja, hennes trygghet och hennes normala liv.

Ella hade denna dag inte träffat sina syskon på en månad , det är en evighet för ett litet barn , en tragedi och trauma för henne att bli berövad att vara storasyster. Hon behövde ju sina småsyskon också. All denna väntan i flera månader på sina syskon, så stolt och glad hon var för Olle och Alva, och sedan försvinner de bara och livet blir totalt upp och ner vänt. Vi bestämde att Ella måste få följa med och träffa tvillingarna,hon behövde få se att de mådde bra för hon var ledsen och orolig . Nu var det hemma hos jourhems familjen och det kändes som om det var en bättre miljö för Ella att se sina syskon i, än på sjukhuset. Vi förklarade för henne att vi skulle hem till Olles och Alvas doktor, för nu fick dom bo där i stället för på sjukhuset, så att doktorn ändå hade koll på dem , för dom var sjuka. Vägen ut till jourfamiljen kändes som en evighet. Jag undrade hur våra barn såg ut nu, de hade säkert blivit stora för det var ju så längesen vi såg dem senast. Jag satt också och tänkte nu, som så många gånger innan, på hur sanslöst sjukt och fel allt detta var. Jag vet inte hur många gånger jag upprepat för mig själv och även för Jörgen att : Detta är inte klokt , detta är inte klokt!!!!!!!......, och så även denna dag. Jag visste att vi skulle få se dem en kort stund, jag visste också att det skulle komma ännu ett avsked i från dem, men det orkade jag inte tänka på då, på vägen ut till mina/våra barn, våra barn som vi nu skulle hälsa på ...........usch, nu gråter jag .....det är helt sinnessjukt !!!!!! Vi körde upp mot huset, och det ända jag tänkte på var att där inne någonstans var mina barn, mina barn, våra barn och ingen annans barn !!!! Vi kommer in möts av ett varmt hem, och vi vet ju sedan innan att jourhems pappan är bra och verkar lugn och snäll.Nu får vi även träffa mamman i huset och får även ett gott intryck av henne.Det var en väldigt stor tröst i allt elände att veta att det var bra människor som barnen befann sig hos . Även om det var fruktansvärt svårt att acceptera att främmande människor tog hand om våra barn, gosade med våra barn och fick vara med och uppleva deras utveckling. Det svåraste av allt var att veta att det nu inte längre var jag och Jörgen som var deras föräldrar , utan det var dessa människor som våra barn såg dagligen,som de skapade ett band till. Det var de som matade, vaggade, och tröstade dem. Det var dem som de såg varje morgon när de slog upp sina ögon , och innan de skulle sova , och inte vi deras riktiga föräldrar. Anknytningen var på väg att gå förlorad nu, och den smärtan jag kände då jag kom in i deras kök och såg barnen sitta där i varsin babysitter, då jag gick direkt fram och satte mig ner hos dem är obeskrivbar. Mina barn kände inte igen mig......det märktes så tydligt. Borta var den där speciella blicken,det spratt inte till i dem då de såg oss, vi var som vilken annan främling för dem. Det var inte mig och Jörgen de följde med blicken, det var inte vi som hade det där speciella bandet. Det hade jourhems föräldrarna. Det var de som visste deras rutiner, de som visste vilka sånger de tyckte om , de som kände våra barn bäst i detta skedet . De pratade om våra barn , om hur de var och hur deras rutiner såg ut och jag grät inombords där jag satt i deras kök och drack kaffe , med socialsekreterarnas blickar på oss då vi höll våra barn, bar dem , pratade med dem. Inom mig var det totalt kaos, mina älskade barn, som vi längtat och gråtit sedan vi sågs senast. Jag fattade inte hur jag hade överlevt. Rent fysiskt levde jag men psykiskt och mentalt var jag död , för i denna stund där jag satt med mina barn i knät, då jag bar runt dem,tryckte min näsa mot deras hud och drog in så mycket dofter jag kunde, var tvungen att lagra minnen av mina barn, för vi visste inte när vi skulle få se dem nästa gång. Jag andades in dem , och jag ville aldrig släppa dem. Jag och Jörgen stod och tittade på dem när de låg och sov i deras nya vagn. Där låg våra underbara barn och sov så sött, våra barn som var en del av oss, som såg ut som oss , låg där i en annan vagn , i ett annat hem och hade fått andra "föräldrar". Vi stod där och bara tittade på våra underverk och det enda vi kunde upprepa hela tiden var: Detta är inte klokt.......detta är inte klokt.... Vad Ella kände och tyckte om denna dag, det vet vi inte. Men hon tror fortfarande att vi var hemma hos Olles och Alvas doktor . Jag såg i hennes ögon då hon satt hos sina småsyskon att det tändes ett litet ljus, en liten gnista som jag så väl kände igen som kännetecknar Ella , men som vi inte sett på hela denna tiden . Hon sa flera gånger under denna tid då hon var skild från sina syskon , att hon saknade Olle och Alva, och hon var sorgsen när hon pratade om dem. Det socialtjänsten tog i från Ella var hennes syskon, de splittrade en hel, ordentlig,kärleksfull, vanlig och normal småbarnfamilj. Framför allt så tog de Ellas syskon från henne, och det har satt sina spår. Hur kan man vara så grym mot ett litet barn att beröva henne att vara storasyster och tvinga henne att skiljas från både föräldrar och syskon , då det inte har och är något som helst problem i hennes hem ,då hon har det hur bra som helst och aldrig kunde ha det bättre. Att bara fullständigt gå in och vända upp och ner på människors liv , människor som var lyckliga, barn som var lyckliga och hade det bra,och som med all säkerhet hade det bättre än många andra barn i vår kommun. Alva har efter att ha legat i sjukhussäng blivit väldigt platt i sitt bakhuvud, och jag minns då vi var i Lund och hälsade på veckan efter de tog barnen, att jag påpekade att deras vagn och säng var extremt hård för dem att ligga på. Jag kände med handen och det var lika hårt som en träskiva. Jag led så av att veta att barnen tvingades ligga på ett så hårt underlag Då jag alltid har varit så mån om att barnen ska ha det mjukt och skönt och ombonat. Då kunde jag inte påverka hur mina barn hade det eftersom vi inte var där hos dem. Jag vet att om vi hade varit det så hade inte Alva varit hälften så platt i sitt huvud i dag som hon blev. Jag hade gjort allt jag hade kunnat genom att avlasta henne, ha henne i famnen så mycket som möjligt. Jörgen hade också varit med och vi hade hjälpts åt med barnen. Jag tycker det är sorgligt att det inte är någon som tänkt på Alva och avlastat henne tillräckligt. Åter igen så är det så att det är bara föräldrar som tänker så och kan känna och engagera och bry sig så för sina barn . I dag har vi ett arbete varje dag med att hjälpa Alva att avlasta hennes huvud, att hela tiden tänka på att hon inte ligger på rygg. Hon är fortfarande platt, men det har blivit bättre sedan hon kom hem , men helt bra det blir det nog aldrig.Visst en skönhetsfläck säger kanske vissa . Ja, visst är det det, det är inget som hon fysiskt kommer att lida utav, men vad jag menar är att hade vi varit närvarande , jag och Jörgen så hade det inte blivit så, det hade inte behövt bli så om människor runt omkring inte hade låtit henne ligga på ett så hårt underlag och utan kudde, samt att ha henne uppe så mycket det var möjligt.Det är så onödigt. Vi går regelbundet på dagvården och kollar dom små och har även kontakt med en sjukgymnast där då det främst gäller Alvas huvud och hur vi kan hjälpa henne att hon ska kunna runda till sig. Besöket hos jourhems familjen var slut, jag hade en kasse med lite nya kläder med till dem som jag lämnat, samt lite saker de fått i julklapp. Barnen sov då vi skulle ta farväl, jag tittade på dem där de sov, våra vackra underbara bebisar......när skulle vi få se er igen ? Skulle ni någonsin komma hem till oss där ni hörde hemma ? Var ni på väg i från oss nu, skulle ni någonsin känna att vi var era riktiga föräldrar? Jag slets itu inombords då jag förstod att vi nu bara var främlingar för dem, hela min anknytningstid gick rakt åt helvete !!!! Jag grät och ögonen fylldes än en gång med tårar då vi skulle åka ifrån dem . Jag lämnade över ett papper på en remiss för en uppföljning på ögonkliniken för Alva, till jourhems mamman och det kändes för jävligt att som mamma till sitt barn inte få vara med och ta sitt barn till en läkare. Jag var omyndigförklarad och inte kapabel att ta hand om mitt barn. Jag kan inte beskriva hur kränkande det är , då jag i synnerhet är fullt kapabel till att ta hand om mina barn på allra bästa sätt och inte sämre än någon annan småbarnsmamma. Mina barn är mitt allt och jag sätter alltid dem främst så som de flesta mammor gör. Visst har mitt självförtroende som mamma fått sig en rejäl smäll, och i bland dyker det dåliga självförtroendet fram, men jag vägrar att låta mig bli knäckt av socialtjänstens agerande , vägrar att inbilla mig att jag skulle vara en dålig mamma, för det är jag inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli !!!!!!! Då var vi på väg från våra barn igen, jag satt och grät och tittade ut genom fönstret.Utanför var det smällkallt och snö över allt, alla träd var övertäckta med tung snö och jag undrade hur naturen skulle se ut den dagen då våra barn kom hem. Var det fortfarande vinter och snö ute, eller hade våren kommit ? Längre än så varken vågade jag eller orkade jag tänka . Visst fanns den tanken där långt bak i huvudet att det kanske skulle ta alla årstider om och om igen innan våra barn var hemma .......jag slog bort den tanken , orkade inte tänka på det. Det skulle ta 27 dagar tills våra tre underverk äntligen åter låg i sina sängar, men det visste vi ju inte då.

Hej ! Nu går det att läsa bloggen igen. Har av misstag råkat lösenordsskydda min blogg. Passar då på att igen tacka alla som kommenterar , det betyder väldigt mycket för oss. Jag skulle vilja svara alla som lämnar en kommentar , men i bland finns det inte någon mailadress. Många undrar om media är kontaktad, och det är de. Tack till er som har kontaktat Hallandsposten och tipsat dem, jag fick reda på det igår då jag själv pratade med en journalist. Alla som känner för det får väldigt gärna ligga på och tipsa andra tidningar och tv. Ju fler som ringer/mailar desto bättre. Hänvisa till treunderverk. Tack på förhand. Miljoner kramar tillbaka till alla er som stöttar och peppar oss !!!!!!

Tisdagen d. 3 januari var det 2 veckor och 3 dagar sedan vi träffade våra barn senast. 17 dagar sen vi höll om våra barn , hade dem i vår famn på riktigt. Vårt eget kött och blod, på riktigt....och inte bara i en dröm. Så många drömmar jag hade haft, i både halv sovandes och sovandes tillstånd om att hålla mina barn tätt intill i famnen. Jag fantiserade om hur det kändes och hur ljuvligt de doftade, att bara få känna och hålla om min egna barn att få ha dem nära och hos sig.Det var nu bara en dröm för mig.....en fantasi ,och ett minne. Därför var jag så noga med att verkligen dra in varenda liten doft, minnas varenda lilla leende, varenda blick och sättet de rörde sig och hur de såg ut, just för att ha det i minne den tiden vi var i från dem . Det var det som gjorde att jag orkade och stod ut. Barnens bilder i huvudet var där ständigt och de var de som gjorde att jag orkade kämpa. Denna morgon åkte vi från våra vänner , där vi sovit över på natten . Hem till vårt hus där Jörgens pappa väntade på oss som övervakare åt Ella, då hon skulle få följa med och träffa sina syskon. Bara det, att vi alltid var tvungna att ordna så att det alltid var någon med då Ella var med oss, en övervakare , var fruktansvärt tidsödande, energikrävande,och något så jäkla onödigt !!! Människor i vår omgivning blev naturligtvis också påverkade av detta , släkt och vänner som inte heller mådde bra av vad vi tvingades genomlida, och även de, då de fick ställa upp och köra hit och dit, fram och tillbaka för att vara hos oss och vaka över Ella. Vaka över oss så vi inte skulle misshandla henne,lyfta och skaka hennes kropp på 23 kilo, eller ta hennes ben och svinga henne runt i rummet och drämma hennes huvud i väggen , som de menade att det fanns en stor risk för. Jo, visst.......i synnerhet då det aldrig förr har visat sig att Ella varit utsatt för någonting, någonsin. Hennes prover visade ingenting, det fanns inte ett blåmärke på hennes kropp vid undersökning. BVC hade bara gott att säga om Ella och om oss som föräldrar.Dagis hade bara gott att säga om Ella och att det aldrig har känt någon oro för henne. Fast en övervakare, det tyckte Socialen att vi skulle ha. Ja, det fanns ju så oerhört mycket tecken på att Ella skulle ha varit, eller var utsatt för något våld. Helt otroligt att bara hävda det, med tanke på att det inte fanns någonting som sa att det var så. Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa stackars barn som verkligen blev utsatta under denna tid då det lades oerhörda resurser på vår familj som var oskyldig till alla deras anklagelser. Jag blir fruktansvärt oroad och ledsen över att det finns så inkompetenta människor på sådana positioner. I och med att vi var tvungna till allt detta, eller att vi inte fick ha Ella hemma med en övervakare så gjorde de livet så jävligt de bara kunde för Ella, och oss. Med risk för att jag blir tjatig, men det kan inte hjälpas. DET FANNS ALDRIG NÅGON ANLEDNING ATT OMHÄNDERTA ELLA, OM ÄN FRIVILLIGT. DET ÄR HELT GRUNDLÖST OCH ETT FRUKTANSVÄRT BROTT OCH ÖVERGREPP PÅ ETT LITET BARN !!!!!!!!!!!!! Ju mer jag tänker på det , desto mer övertygad blir jag på att faktiskt anmäla det,för det borde vara straffbart att agera som de gjort, att göra livet till ett helvete för en då snart 4 årig flicka. Två socialsekreterare kom i bil hem till oss, för att vi skulle samköra ut till jourhems familjen där Olle och Alva var. Vi trodde att de ville komma in och se hur vi bodde, de pratade om det vid vårt första möte ,att det skulle komma att ske, men de var aldrig intresserade av att lära känna oss, se hur vårt hem såg ut och hur barnen levde. Det kom aldrig på tal igen och något hembesök blev det aldrig. Vi fick höra att det inte spelade någon roll hur bra barnen hade det hemma.Att de kom från en familj där det fanns kärlek och att de hade en bra hemmiljö hade de redan förstått. Det var ju inte det de handlade om nu. För att skaka ett barn det kunde ju vem som helst göra och hade inget med omvårdnad och kärlek att göra. Lagen om vård av unga säger att det inte får finnas någon risk eller fara för ett barns hälsa och utveckling, vilket det aldrig har gjort eftersom Alvas "skador" med all sannolikhet har berott på helt andra orsaker. Hur kan det då vara så att det finns en risk för barnens hälsa och utveckling då de själv säger att barnen kommer från ett bra hem och att de har förstått att vi älskar våra barn.Ellas utredning som kom senare skulle då bekräfta just detta. Det kommer i ett senare inlägg. Nej, socialen hade redan bestämmt sig , de hade redan slagit till med full kraft mot oss. Fantiserat ihop scenario om vad de trodde hade hänt.De hade begått så mycket fel och pinsamheter så det var bara att köra på , och det med en helvetes fart och kraft. För som jag sagt tidigare , det handlade inte om våra barns bästa, det kan det inte ha gjort, utan endast om att rädda sig själva........prestige. Det var väldigt synd att de inte tog chansen att verkligen lära känna oss. Att kanske göra det där hembesöket som de pratades om , hade varit en sak i rätt riktning, och hade kunnat rädda Ella från allt hon fick gå igenom. Eller förstod socialen att det inte fanns något negativt att hämta där, och därför var det onödigt, då de ändå bara var ute efter att få rätt, och som vi kände det att "sätta dit oss"

Vi hade nu fått en dag och datum då vi äntligen skulle få träffa Olle och Alva.Väntan var så jobbig och hela kroppen skrek av saknad efter barnen. Den 3 januari hade vi fått ett möte hemma hos jourhems familjen, med socialen närvarande. Nyårs helgen gick den med , och jag minns att vi ringde till jourhemmet för att höra hur det var med våra små barn. Det var så svårt att ringa och höra ens barn i andra änden, höra joller och höra deras röster och samtidigt veta att det var så fruktansvärt fel och meningslöst att barnen var där, och inte hos oss där de hörde hemma. Samtidigt som man vet att detta trauma och denna vansinniga tragedi har förstört ,och kommer att förstöra våra liv. Att bara kunna stå och se på när hela ens liv passerade revy framför ögonen. Att inte kunna göra ett skit för att få stopp på allt. Att veta det och förstå att ens liv ALDRIG kommer att bli detsamma igen , och veta att en liten klick människor har makten att ta vårt liv, våra barn, vår trygghet, vår lycka,vår livsglädje, att sparka, stampa och spotta på. Som om vårt liv ändå inte var värt något. Det är även en sådan sak som gör att man inte kan andas och bara vill skrika ut sin frustration och ilska! På nyårsafton då vi ringer till familjen , får vi reda på av dottern i huset att Alva är på Halmstad lasarett med jourhems pappan, för hennes shunt hade blivit lite svullen. Jag blev så ledsen och orolig för min lilla Alva och kunde inte låta bli att ifrågasätta hur de kunde lämna Olle ensam med deras dotter. Vi hade aldrig träffat henne, visste inte hur gammal hon var, inte hur ansvarstagande hon var. Det var ju nyårsafton och jag kunde inte låta bli att undra om där var fest och kompisar, och min lille Olle mitt i bland detta . Barnen var 3 månader gamla , jag hade aldrig själv lämnat dem till en tjej i den åldern ens för en timme.Nu kunde och fick vi bara acceptera allt detta, vi hade ingen talan, inget att säga till om då det gällde våra barn. Samtidigt veta att de inte kunde ha det bättre någon annan stans än hemma hos oss. Med facit i hand så fick vi veta att deras dotter var ansvarstagande och van vid barn. Jag fick det också försäkrat att hon var ensam med Olle , och där var ingen nyårsfest eller en massa kompisar.Jag vidhåller ändå fortfarande att jag aldrig skulle ha låtit någon passa mina barn i den åldern om så bara för ett litet tag, men sådan är jag och jag var likadan med Ella . Det jag tycker är dåligt är att vi inte fick reda på att Alva var på sjukhuset, och hade vi inte ringt så hade vi inte fått reda på det då. Tänk er själva....nej, det går inte det är knappt så jag själv kan tänka mig in i det, och ändå så har jag upplevt det. Det är så galet sjukt att ens barn ligger på sjukhuset , och som förälder får du inte reda på det, får inte vara där hos ditt barn för att finnas och ge tröst och trygghet, hålla den lilla handen, smeka den mjuka kinden, pussa en liten panna och berätta för ditt barn att allt ska bli bra och att mamma och pappa är här nu. Hur kan man bara bli förvägrad det? Hur kan man bli så totalt utsparkad i kylan och inte vara någonting värd som människa? Framförallt som mamma och pappa till 2 små barn som behövde oss, sina riktiga föräldrar. Jourhems pappan ringde senare upp och meddelade att Alva mådde bra och att det inte var något allvarligt. Det lade sig en mörk skugga igen över mig,över vårt liv och jag hade totalt tappat aptiten på nyårsmaten som vi precis skulle sätta oss att äta då vi fick reda på allt detta. På måndagen den 2 januari åkte vi till Halmstad, och Ella var med. Vi åkte hem till våra vänner för att sova där över natten, då vi inte fick lov att vistas ensamna med Ella hemma. jag längtade så hem till vårt hus, våra sängar som vi inte hade sovit i på länge. Det finns väl inget bättre än att komma hem ,då man varit borta ett tag. Nu var vi hemma i Halmstad, men ändå inte hemma. Jag körde hem om för att packa om våra väskor, lite nya kläder till morgondagen. Vårt liv skulle nu bestå i en packad väska i hallen , ett hus som stod mörkt och tomt och en familj som bara ville vara hemma, och leva ett liv som vi hade vår fulla rätt till, men som vi inte fick.Vi vågade bara att lyda socialtjänsten för vi var så rädda att de skulle hämta Ella om vi inte gjorde som de sa. Det är fruktansvärt hemskt att en myndighet kan skrämma en så, genom att hota och ljuga. Varje dag under dessa månader upplevde jag det som om det vore en dålig film, en hemsk skräckfilm och den känslan som hänger kvar efter det att filmen är slut, ibland kan man tom känna den känslan morgonen efter då man vaknar , en obehaglig, skräckinjagande känsla. Den känslan levde jag med på riktigt , varje dag.......varje dag var fylld med skräck för vad som skulle hända vår familj och våra barn. Den jagar mig än i dag, jag får inte bort den , blir inte fri från den , jag får kanske leva med den resten av mitt liv. För rädd det har jag blivit, rädd för att barnen ska bli sjuka, rädd för att de ska trilla och slå sig, rädd för att någon ska tycka att man är en dålig förälder om man råkar skälla på sitt barn i en affär någon gång, men även rädd för att jag just inte kan bli av med denna rädsla och kunna leva ett liv i lycka och harmoni och inte behöva tänka på att socialen kan komma och ta våra barn på spekulativa grunder, på lösa antaganden, och för att vi finns med i deras register. Det är en rädsla som kommer att följa mig livet ut.

På tisdagen d. 28 dec får vi via vår advokat reda på att det finns en obstetriker som granskat min förlossnings journal och anser att min förlossning är en skandal och under all kritik. Denne fd. förlossningsläkare har skrivit ett utlåtande där han anser att min förlossning varit under godkänd standard. Samt att en möjlig förklaring till Alvas "skador" kan vara den enorma belastning och påfrestning på hennes huvud, då hon låg i huvudbjudning i 2,5 dygn utan att jag öppnade mig mer än 3-4cm på hela denna tiden. Trycket på hennes huvud är hårt då hon stöter mot livmodertappen som är lika hård som brosk, och det är då inte konstigt om Alva blivit påverkad utav det. Det är detta som vi har ansett hela tiden , att förklaringen finns redan från början med förlossningen. Någonting hände då som skulle bli förödande för oss 2,5 månad senare. Den förklaringen som vi haft och som framkommit under denna tiden är att Alva och Olle fått en blödning i huvudet som nyfödda kan få och som brukar försvinna efter 4 veckor. Men det som kan ha hänt med våra barn är att den blödningen har rubbat flödet av likvor vätska i huvudet och orsakat en extern hydrocefalus (vattenskalle). Alva låg först och det är därför troligast att hon drabbats värst, med det hårda trycket mot hennes huvud.Då det kan gälla en förlossningsskada är detta en trolig förklaring, men det finns även andra troliga förklaringar som Waney Squire har uttalat sig om. (Jörgen kommer förklara senare) Obstetrikern hade ett utlåtande färdigt och jag och Jörgen körde hem till honom på tisdagskvällen för att hämta pappret, för att ha med till Socialnämnden följande dag. Det kändes en gnutta hoppfullt , då vi för första gången kände att det var någon med en titel som trodde på oss och var villig att hjälpa oss. Nu fanns det dessutom ännu mera tvivel till vad barnen drabbats av, och vi tyckte att Socialnämnden måste inse och titta på vårt utlåtande angående förlossningsskada. Kan man verkligen bli dömd till att gå upp i en rättssal då det finns så mycket tvivel om vad våra barn hade drabbats av, då det finns ännu en sak som starkt talar för något annat än Shaken baby syndrom. När även övrig läkarkår var osäkra på vad som hänt Olle och Alva, då ingen kunde uttala sig med säkerhet eftersom det aldrig kunde styrkas att det handlade om ett skakvåld. Ändå valde Socialnämnden att godkänna X utredning , en utredning som hamnade på bordet samma dag som vi satt i Socialnämnden. Handen på hjärtat alla ni som satt i utskottet denna dag ....hur många utav er hade hunnit läsa igenom varenda sida, varenda läkarjournal och utlåtande som fanns med. Jag tvivlar på det. På sätt och vis är det kanske bättre att säga att man inte läst utredningen. Eftersom den innehöll, felaktigheter, fabricering, och rena lögner, så är det en skam och skandal att ni bara släppte igenom den. Usch !!!! Denna dag går vi upp i nämnden , jag , Jörgen och vår advokat. Vi blir invisade i ett rum där vi får sitta och vänta på att X har haft sin muntliga redovisning av sin utredning.Det är först där som vi får ta del av vår utredning , vi hinner inte ens själva att läsa igenom hela förrän vi ska gå in. Men vi hinner läsa igenom vissa delar, och det är just de delar som är rena lögner och felaktigheter. Jag är så fruktansvärt illa berörd av hela X uppenbarelse att jag mår dåligt bara av att behöva se människan ,och jag kan säga att jag har aldrig träffat en obehagligare person. Jag undrar också om man vinner pluspoäng hos personer i utskottet genom att gå runt och klappa någon hit på axeln och smeka någon dit på ryggen ? Är det så man ska bete sig för att vinna över folk på sin sida ? Ja, det är nog snarare så man måste bete sig då man har en utredning som inte håller måttet, och då man kanske känner att man är lite orolig för att inte bli godkänd av nämnden. Ja, tänk vilken skam ! Vi är inte dumma, och är det något jag har lärt mig genom alla mina år i frisör branchen så är det just personkännedom ,och att se igenom en människa. Det stinker........ ja , jag vill inte ens uttala det ordet. Vi kommer in i salen och håller våra huvud högt. Det ända jag tänker på i denna stund är att hur absurt detta är, så fruktansvärt sjukt allt är , att jag och Jörgen överhuvudtaget skulle kunna hamna i en sådan här situation .....ja, jag finner inga ord. Här sitter vi ändå i en sal på Socialförvaltningen och ska bli granskade utav politiker och personer i Halmstads kommun . Människor som har makt och rätten på sin sida att skicka oss till ett helvete. Människor som inte är bättre än du och jag , men som ändå har rätten att styra över vårt liv och våra barns öde . Vår advokat lägger fram vår talan och menar att det inte går att sätta ett LVU på bara spekulationer, samt att omhändertagandet gått alldeles förhastat till. Hon lägger även fram vårt utlåtande från obstetrikern där han menar att Alva mycket väl kan ha fått en förlossningsskada. Jag sitter och tittar på alla dessa människor, försöker titta rakt in i deras ögon för att se om det finns något hoppfullt i någons blick, jag lyckas inte få se det. I slutet ber jag att få säga några ord , jag kan inte bara sitta tyst och se på när detta elände och denna tragedi fullständigt krossar vår familj. Jag berättar hur mycket familjen och barnen betyder för oss, och att det aldrig har förekommit något våld, och aldrig kommer att göra i vårt hem , för det finns inte i vår värld och att de måste förstå att vi är oskyldiga till detta ! Ordföranden tackar och ber oss gå ut och vänta på deras beslut. Tänk så annorlunda allt hade kunnat bli för oss om nämnden denna dag hade granskat, varit kritiska, och inte godtagit allt det som X lade fram för dem . Vi hade inte tagit hälften så mycket skada ,och allt onödigt lidande hade kunnat förhindras. Allt detta hade kunnat stoppas där då , och vi hade idag haft ett helt annat liv, än vi fick. För då var det inte för sent. Visst där var mycket som redan hade skadats. Men det hade varit lättare att läka de såren ,om vi bara hade fått börja där och då. Det som komma skulle , att gå upp i Förvaltningsrätten, och tvingas att kämpa för rätten till sina barn då man inte har gjort någonting,är en extrem psykisk påfrestning som socialförvaltningen utsatte oss för .Så om nämnden hade gjort sitt jobb och kritiskt granskat vår utredning, som det enligt lag är förbundna att göra, och inte blint litat på sina tjänstemän, och sedan bara skicka vårt ärende vidare . För dem var det bara ännu en dag på jobbet, för oss var det ännu en dag då vi bara kunde se på hur vår kommun och vårt samhälle åter igen vände oss ryggen och sänkte oss i ja, det finns bara ett ord hela tiden som jag återkommer till ,och det är ......helvetet. Vi är tillbaka i rummet intill igen. Det dröjer en stund, sedan kommer X in och säger att vi ska gå in i salen för att få besked, men blir snabbt utvisade igen, då det är X som ska meddela vår dom och inte nämndemännen. Vi är inte förvånade över att X åter är förvirrad och glömsk, det ska hon senare visa prov på igen vid ett annat tillfälle. Vi får beskedet av X att LVU kvarstår och att det kommer att bli förhandlingar i Förvaltningsrätten. Vi ber X då vi fortfarande är kvar att få skriftligt på att vi får ha Ella hemma 2 nätter i veckan mot att någon annan sover över hos oss och övervakar.Just detta har vi fått tillåtelse till av en annan socialsekreterare, men vill att ha det på pränt. Vi vill även ha bekräftat att det är ok att vi får ta Ella i bilen för att köra från ett ställe till ett annat, ensamna. Vi vill ha det på papper då vi inte litar ett dugg på socialen och deras "svängningar" . X undrar varför det är nödvändigt, och då vår advokat sitter med och hör allt, så går vi med på att få det muntligt.Vårt muntliga avtal med bilen, kommer X senare att ifrågasätta, då hon har glömt , igen. Vi kunde nu bara vänta på ett datum till Förvaltningsrätten , då vi skulle få vår slutliga dom. Jag var så rädd. På ett sätt ville jag bara att det skulle vara över. Och på ett annat sätt ville jag aldrig att den dagen skulle komma ,då vi skulle upp i rätten och tvingas kämpa för att få hem våra barn. Hem till oss där de hörde hemma, och aldrig skulle ha behövts ryckas i från sina föräldrar från första början. Jag mådde så dåligt och befann mig nu i det mörkaste mörka.