treunderverk

Jag får inte luft, det kryper i hela kroppen , jag hör och ser hur Jörgen gråter. Allt är slut nu, dom har tagit allt i från oss , snart så kommer dom även ta mitt liv , tänker jag för det är så det känns.Vi bestämmer oss för att åka upp till psykakuten för att få insomningstabletter. Vi måste få sova, vi var helt slut, och vi kände att vi var tvungna att vara psykiskt närvarande för att klara av deras behandling och metoder.

Det som är så tragiskt och hemskt här är att socialen och X väljer att tolka läkarjournalerna som att det inte finns någon annan förklaring till barnens skador än att vi har skakat dem.

Men vad det står i läkarjournalerna är att en möjlig förklaring kan vara att barnen har varit utsatta för ett skakvåld. Men, det går inte heller att utesluta att det kan finnas andra orsaker till barnens skador. Så då väljer man att endast belysa den negativa förklaringen , och bortser helt från den positiva. Sedan drar X slutsatser som att i nuläget finns det inga andra förklaringar till barnens skador än skakvåld. Fast det fanns ju det hela tiden, så som förlossningen och bilbarnstolen .

Det var nu vi bestämde oss för att vi ska kämpa om det så är det sista vi gör, socialen ska inte få knäcka oss, vi ska fan i mig visa dem vilka vi är !  Oss behandlar de inte på detta sättet. Det som fick mig att orka slå tillbaka och kämpa var att vi visste hur fruktansvärt mycket fel socialen begick hela tiden , vilka horribla övergrepp dom utsatte oss för men framför allt att rätten till våra barn !  Jag tänkte att , det här kan inte vara lagligt som de håller på och att en dag så kommer detta att slå tillbaka på de som behandlat oss så här. På ett eller annat sätt kommer de att få sitt straff, det måste få konsekvenser. Jag tänkte även många gånger om de trodde att vi var dumma i huvudet ? Nej, de visste inte vilka de hade att göra med , för vi kommer inte att ge upp förrän vi har fått någon typ av upprättelse.

När vi sitter i väntrummet på psykakuten så ringer X . Jag fattade aldrig vad hon egentligen ville med det samtalet, men hon undrar var vi är, och jag svarar att vi sitter på psykakuten.
Då säger X : Men, vad bra att ni sitter på psykakuten, då är ju ni precis där ni ska vara, för jag kan inte hjälpa er med det här, jag är ingen psykolog.
Nä , tacka f-n för det..........
Ja det var väl bra att vi var på psykakuten, tyckte X , för då hade hon ju lyckats knäcka oss.
Men nu var det ju så att det inte lyckades, för vi var där enbart för att få något att sova på.


Några timmar senare sitter vi i vår bil på Lekcenters parkering, jag minns inte ens varför vi var där . Då ringer X igen och meddelar att hon nu fått rapport från läkarna i Lund att  en del provsvar har kommit, och man väntar fortfarande på svar från andra prover.
Jag protesterar och frågar hur hon kan säga så , då X för 6 timmar sedan sa att allt var utrönt, att det inte fanns fler prover att ta , samt att den enda förklaringen var att vi hade skakat våra barn ?
Men detta minns hon inte att hon sagt.
X ber oss även att tänka efter om vi ändå inte har gjort detta, och om vi , Jag och Jörgen kan vara säkra på varandra ?
X ställer sedan frågan , frågan som hon säger sig  har funderat länge på att : Varför inte , du Jörgen ringde sjukvårdsupplysningen direkt efter Alvas kolaps ?
Åter igen får vi förklara att Alva piggnade till och att vi någon timme senare åkte in till barnakuten.
Med facit i hand så hade det ju ändå inte haft någon betydelse om Jörgen hade ringt , eftersom vi ändå inte fick korrekt undersökning och vård utan diagnosen övre luftvägsinfektion och lätt dehydrering (vätskebrist).

Vi kände nu att vi inte kunde lita på denna fullkomligt förvirrade, och galna socialsekreterare som tolkar läkarjournaler som hon vill . Vi kan inte ha mer med henne att göra , då hon gång på gång visar brist på empati och kör med psykisk terror. Vi måste få fakta, och få veta vad som är sant och ber att få ett möte med läkarna i Lund. Vi har nu en hel del frågor som vi vill ha svar på, då Jörgen börjat och nysta i det som vi senare ska få bekräftat. Vi får reda på att läkarna i Lund tycker att vi ska få träffa våra barn , och fredagen d. 17 dec får vi äntligen åka ner till Lund och hålla om våra älskade barn igen. Nu hade vi varit utan dem i en hel vecka.

Onsdagen d. 15 dec har vi ett möte med en advokat i Falkenberg. Efter mötet åker jag och Jörgen ner till stan för att äta frukost på ett fik . Vi går även en sväng i affärer , det var ju snart jul och jag hade inte köpt en enda julklapp ännu. Jag gick och tittade i skyltfönster och det enda jag såg var bebiskläder överallt . Jag var flera gånger på väg att gå in och köpa något till Olle och Alva , som något slags hopp och markering att de snart skulle vara hemma igen. Alla i vår omgivning sa att barnen snart måste  vara hemma ,ni ska se att de är hemma till jul . Hoppet är ju det sista som överger en , men någonstans så visste jag att så kommer det inte bli. Jag och Jörgen visste vilka vi hade att göra med , vi hade hört deras uttalanden, sett deras ansiktsutryck, upplevt en känsla som förmedlade hopplöshet, och utdömdhet. Jag gick ändå och tittade på julklappar, Olles overall......undra om den nya familjen hade köpt en ny till honom, bara han inte frös. Jag tänkte att jag skulle skicka med deras nyinköpta termoåkpåsar som de knappt hunnit använda , nästa gång vi träffade socialen , så att de inte skulle frysa , för det skulle bli kalla veckor framöver.

Vi gick som zombies , jag och Jörgen och jag såg bara lyckliga familjer med deras barn överallt, överallt !
Jag tänkte att ,ni vet inte hur bra ni har det, jag har också så där fina underbara barn, tre stycken faktiskt . Men dom är borta nu...... då kom det en attack av förtvivlan, sorg , och en obeskrivlig , överjävlig , panikångest !!! Jag stod inne i en galleria och fick ställa mig mot en vägg och bara skrika och hyperventilera i min halsduk. Jag brydde mig inte ens om folk tittade, jag brydde mig inte om något mer i mitt liv , bara om mina älskade barn. Längtan efter den grävde ett stort svart hål i mitt hjärta , jag gick med ett konstant illamående och hade yrselattacker pga, sömn och näringsbrist. Vi lullade runder där i Falkenberg och visste nog inte riktigt vad vi höll på med, men vi lyckades ändå på något sätt inhandla Ellas julklappar. Vi måste ha sett bedrövliga ut, vi hade inte sovit på 5 nätter.

Vi satt och försökte få ner våra baguetter , det var svårt att äta och att tugga , kunde bara dricka kaffe , så vi höll oss lite pigga. Det kändes lite hoppfullt ändå där vi satt. Vi hade fått träffa en advokat och nu skulle vi få hjälp att skipa rättvisa ....trodde vi . Jag hade sett alldeles för många amerikanska filmer , där advokaterna går in och slår näven i bordet och läser lusen av motståndarna. Det fungerar inte riktigt så i verkligheten. I verkligheten kan man  i princip inte göra någonting när det handlar om socialen, åter igen denna maktlöshet. Men ändå så fanns det en liten strimma hopp långt där inne , eller så är det kanske hjärnans sätt att försvara en så man inte går under på riktigt. Den lilla, lilla strimma skulle snart slockna.
Jörgens mobil ringde. Vi får då reda på att det enda som nu återstod var att vi hade skakat våra barn, något annat fanns inte i nuläget. Allt var nu utrönt , alla prover var tagna , och nu fanns det inte mer att leta efter som förklaring på tvillingarnas skador. Jag blev helt paralyserad av skräck, jag fick inte luft, tänkte att nu är det kört, vi kommer aldrig att få tillbaka dem. Det lilla hopp jag hade haft hade nu ersatts av totalt mörker.
Vi reser oss upp , lämnar vårt kaffe och det som fanns kvar av vår frukost. Vi säger ingenting, men samma panik och förvivlan som jag känner i mitt hjärta , kan jag se i Jörgens ögon. Vi går till bilen, och kör mot Halmstad.

Ella var nu också borta , och för mig och Jörgen väntade nu ett enormt arbete med att leta reda på experter inom detta område. Vi var även tvungna att sätta oss in i Alvas sjukdomsbild ,Hydrocefalus , hur det kunde uppstå och varför . Jörgen har lagt ner hundratals timmar genom att sitta vid datorn dag och natt för att lära sig , och sätta sig in i allt. Lära sig att tolka läkarjournaler på rätt sätt, men även lära sig allt han bara kunde om olika typer av blödningar och hur hjärnan ser ut och fungerar. Jag är otroligt stolt och imponerad av vad han idag har åstadkommit , och allt han har varit tvungen att lära sig. Jag tycker faktiskt att det är imponerande när du utan någon som helst läkarutbildning kan sitta och diskutera med en neurokirurg på fackspråk !!! Jörgen kommer senare i ett eget inlägg  förklara Hydrocefalus (vattenskalle) och vad Alva och Olle tros ha kunnat drabbas av. Utan detta som Jörgen har satt sig in i hade vi varit chanslösa , vi har hela tiden haft motargument, och tagit reda på fakta och experter. Det är det ingen som har hjälpt oss med utan det är på eget initiativ.
Eftersom vi båda är egna företagare så har ju denna processen varit förödande för oss. Socialtjänsten har totalt sparkat undan våra ben då det även gäller den ekonomiska biten. Som egenföretagare kan du inte rent ekonomiskt vara borta från ditt jobb så som Jörgen tvingades vara . I 2 månader var han tvungen att sitta hemma och jobba framför datorn med allt detta som för oss kändes på ett sätt livsviktigt och på ett annat sätt totalt meningslöst och även kränkande, att vi skulle behöva ägna oss åt att leta bevis och andra teorier och inte vara tillsammans som en familj , med jobb, vänner och olika vardagliga ting . Vi skulle inte behöva sitta i denna situationen, att kämpa om rätten till våra barn då vi är oskyldiga ! Jag skulle ha börjat jobba lite i december men fick ringa och avboka alla min kunder .Socialtjänsten har sänkt oss på alla sätt , Jörgens förlorade inkomst, samt att han gått miste om vissa jobb. Mina inkomster samt att jag gick miste om mina kunder som är ens levebröd. Det här påverkade inte bara då, utan det sitter i så väldigt lång tid efter.Det tar tid innan man kommer på fötter , och mina kunder vet jag inte om alla kommer tillbaka igen.
Det gick väldigt fort för Socialtjänsten att strypa ens inkomster som man är så  beroende av. Föräldrapenning, och alla tre barnbidrag drogs in fortare än kvickt . Undrar vad de trodde att vi skulle leva utav ? För även om man hamnar i en sådan här situation så återstår ju ändå alla utgifter man har. Hade vi kommit och sökt socialbidrag hade vi aldrig blivit beviljade det, för då hade vi först fått sälja huset. Att sätta en familj i en sådan sits att bara slå undan benen och sen se på när man ligger där och krälar i skiten , så fungerar vårt underbara system . Hade vi verkligen misshandlat våra barn , ja då hade det varit synd om oss och då hade vi fått all hjälp vi behövde. Nu var det inte synd om oss, för vi hade väl det för bra.
X sa en gång till min mamma , att om bara en av oss erkänner så får vi tillbaka barnen , men det är svårt att erkänna något som man inte har gjort . Vi fick också höra att dom kunde erbjuda oss att gå i våldsterapi för att få bukt med alla vår ilska och bemästra vårt humör så vi inte gav oss på våra barn. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta...... Och det i sin tur kunde vi i princip inte neka till om vi blev erbjudna, för då var det det samma  som att erkänna att man var skyldig, eftersom vi då inte ville ta emot deras hjälp och då var det detsamma som att förneka. . Igen denna maktlöshet så man bara vill skrika rakt ut, för hur Socialtjänsten än vänder och vrider på allt så slutar det med att man inte är annat än en förlorare i slutändan. Deras metoder är fula, och beräknande.
Länge var vi inställda på att tvingas sälja vårt hus, allt vi byggt upp dessa åren hade de raserat på bara några månader. All renovering allt jobb , vår framtid med våra barn som skulle få växa upp i detta huset. Jörgen som slet hela förra sommaren på varenda semesterdag med att renovera och färdigställa tvillingarnas rum.
Ett tag ville jag verkligen sälja huset, och tänkte att vi fick sätta oss i en tvåa någonstans där vi hade råd att bo,och sedan krypa ner till socialförvaltningen och söka socialbidrag. Då var vi sänkta, då hade vi ingenting kvar och då var det synd om oss . Det är först nu som det känns som om det ändå finns en framtid i detta hus. Men sorgen satt kvar i väggarna så långt efter, och gör det stundtals än. All förtvivlan och sorg som utspelats i detta hem , innanför dessa fyra väggar , kommer ta tid att få bort helt. Jag vet inte hur många mil jag vandrat fram och tillbaka på vardagsrumsgolvet . Under hela denna tid kunde jag inte sitta stilla , var tvungen att bara gå, gå och gå. Oron i kroppen som hela tiden sökte en och som aldrig försvann.
Det var så mycket vi var oroade över att det nästan är omänskligt att kunna hantera allt.
Det var oron för Olle och Alvas sjukdomsbild , oron för Ellas psykiska hälsa , oron för  socialtjänstens nästa drag , oron för vad X kunde hitta på , oron för att förlora i Förvaltningsrätten  med följden att våra barn kanske skulle tvingas växa upp i fosterhem . Det är så hemskt så man orkar knappt tänka på att vi kunde förlora våra barn, och tvingas leva med socialtjänsten flåsandes i nacken för kanske resten av våra liv. Hemskt också därför att de utsatte våra barn för en risk att bli separerade från sina föräldrar och från ett tryggt och kärleksfullt hem , där det ALDRIG har förekommit något våld och ALDRIG kommer att göra. Oron för vår ekonomi och allt vad det kunde dra med sig , men även en oro för polisutredningen som också hängde över oss. Vi var ju polisanmälda av socialtjänsten. Vad kunde hända , kunde vi hamna i fängelse om vi blev dömda ? Vi fick höra att skillnaden mellan ett fall för polisen och ett fall för socialtjänsten är att ,i ett ärende där åklagaren väcker åtal med rättegång som följd kan du aldrig fälla någon utan bevis , men det kan däremot nämden i Förvaltningsrätten göra då det handlar om ett LVU, och då bara på spekulationer. Nu blev det  inte så i vårt fall, utan Förvaltningsrätten höll sig till fakta och inte till spekulationer och antaganden. F-rätten menade att man inte kunde säga att det var föräldrarna (vi) som orsakat barnens "skador" och därmed fanns det ingen risk för barnens hälsa och utveckling.Däremot kan vi tycka att det är konstigt ATT Förvaltningsrätten överhuvudtaget tar upp vårt fall i rätten och inte avslog socialnämdens ansökan då det står i lagen att man inte får tvångsomhänderta barn på antaganden och spekulationer bla. Jag kommer att berätta mer om polisutredningen senare och även om Förvaltningsrätten och vår dom.

Vad jag och Jörgen vill och kommer  att strida och kämpa för är att det måste till en förändring och attityd i den svenska läkarkåren, då det gäller denna typ av skador som kan drabba nyfödda barn. I Sverige i dag har vi fått erfara att man har en ganska trångsynt syn på SBS, ja det kanske kan tyckas låta hemskt när jag säger så, men det är ju enligt vår åsikt, eftersom det nu är vi som blivit drabbade och oskyldigt anklagade. Enligt utländska experter , de experter som vi vände oss till så finns det andra förklaringar till barnens sjukdomsbild. Vi tycker att det är hemskt att Socialtjänsten inte en enda gång tagit deras utlåtande på allvar, att inte ta i beaktning att det faktiskt finns andra förklaringar till Alvas "skador". Jag säger Alva nu , eftersom det inte har kunnat påvisas att Olle hade några skador, men hela tiden har X bara pratat om tvillingarnas skador . Jag vet inte riktigt hur X i dag ska kunna försvara sitt agerande då man med en sådan inlevelse och fantasi  har beskrivit ett händelseförlopp som aldrig har existerat , för som hon sa så har det hela tiden varit tvillingarnas "skador"och utlåtande som " ni har skakat era tvillingar/barn , Malin och Jörgen , så dom har fått hjärnskador /allvarliga hjärnskador . Ja jag kan den frasen utan och innan eftersom vi fick höra den om och om igen.
Våra expertvittne är bland de främsta i världen på just alternativa orsaker till SBS, och har forskat i många år just om detta. Det är just i både England och USA som den ledande forskningen kommer i från i detta ämne.
Svenska läkare som anser sig ha mest erfarenhet och kunnighet har inte ens sett hälften av alla fall som just utländska experter har , och där då dessutom den ledande forskningen bedrivs. Det är skrämmande att man då hellre fäller än friar då man inte har alla nya rön på bordet. Detta är vad vi anser och vi vill ha igång en debatt gällande SBS, för så här får det inte vara och se ut i Sverige 2011. Läkarna måste  ta till sig allt det nya som har hänt de senaste 30 åren. Som barnfamilj ska man inte behöva bli drabbade som vi , och bli oskyldigt anklagde pga läkarnas okunnighet och ovilja till att lära sig något nytt.
Jörgen kommer även här att göra ett inlägg som handlar om vårt expertvittne neuropatolog Waney Squire som arbetar på John Radcliff hospital i Oxford England. Hon har en enorm erfarenhet och kunskap inom detta område efter mer än 15 års forskning om SBS och nyfödda barns hjärnor, som man egentligen vet väldigt lite om. Det är först de senaste tio åren som man har börjat förstå lite mer om utvecklingen av nyfödda barns hjärnor och detta gör att SBS börjat ifrågasättas än mer. Vi kan inte låta bli att undra hur många barnfamiljer som blivit oskyldigt anklagade och dömda , pga. av gammal fakta och teorier.
Man kan ifrågasätta vem som vet och har sett mest , en neuropatolg som har sett tusentals hjärnor eller en radiolog som utvärderar röntgenbilder ....Radiologen som först utvärderade Alvas bilder sa att det handlade om ett klart fall av icke accidentellt trauma , medans övrig läkarexpertis ,och det var några stycken, menade att det kunde finnas andra orsaker. Rättsläkaren ansåg att fallet från bilbarnstolen kunde ha orsakat skadorna  på Alva . På Olle kunde han inte ens fastställa en blödning, utan vätskeansamlingen kunde ha uppstått av annan orsak.
Vi tycker att det är väldigt sorgligt att socialtjänsten i princip enbart går på den förste radiolgens uttalanden och är det då konstigt att vi anser att socialtjänsten åter igen inte varit objektiva,och velat ta till sig andra förklaringar och andra utlåtanden där läkare och experter har andra förklaringar till Alvas "skador". Nej , då väljer socialen att gå på vad endast EN radiolog anser. Vi kan inte låta bli att tycka att det känns och verkar som om socialtjänsten och X har velat få oss fällda och bli av med våra barn pga , prestige.

Hej alla läsare !

Uppdatering av bloggen sker i morgon kväll , då jag kommer fortsätta skriva om vår historia .
Håll utkik.
Jag är ju småbarnsförälder och en sådan behöver i bland lite vila mellan varven :-)

På återseende, och tack till alla som har kommenterat här, om ni bara visste vad det betyder för oss !
Vi är djupt rörda , skulle vilja svara er alla var och en , det finns så mycket olika livsöden som även berör mig.
Jag kanske gör det en dag.

Ta hand om varandra, och många kramar från oss !

Jag vet inte hur många gånger som jag har bönat och bett om att få hem Ella, men det har varit böner för döva öron.
Ella skulle genomgå samma undersökningar som tvillingarna, och jag ville vara med och hålla hennes hand under CT ,MR och skelettröntgen. Hon var förtvivlad och var så rädd och grät. Varken jag eller Jörgen fick det eftersom vi var en fara för henne, men Ella var förtvivlad, och än en gång fick vi ljuga och svika henne då hon verkligen hade behövt oss. Det är som ett stort sår i mitt hjärta att jag tvingats göra så mot henne. Det begriper väl varenda människa att ett barn vill ha mamma och pappa nära då dom är rädda och ledsna.
Vi fick aldrig reda på att Ella skulle bli fotograferad i bara trosorna på sjukhuset . Det var vår fulla rätt som föräldrar att bli informerade om det. Ella var inte LVU:ad och därför hade vi fortfarande rätt att få veta . Jag hade aldrig tillåtigt någon att ta kort på min dotter i det närmaste halvnaken ! Där stod hon i bara trosor med en skylt framför sig med namn och personnummer som en brottsling med sorgsen blick. Hur i H-vete kan man
utsätta ett litet barn för det ? Än en gång är det ett verk av socialtjänsten , det är så man mår illa ! Ja , jag kan säga att jag blev förtvivlad när jag några månader senare först fick se bilderna. Dom har letat efter minsta lilla reva och blåmärke , jag vet inte hur många bilder dom tagit . Fruktansvärda närbilder på hennes kroppsdelar.
Jag sa till X att ni måste släppa hem henne när provsvaren kommer för dom kommer visa negativt.
Men då handlade det helt plötsligt inte om våld längre utan nu påstod hon att Ella var traumatiserad, för hon hade fått bevittna en sådan fruktansvärd misshandel i hemmet där hon sett hur jag och Jörgen stått och skakat våra tvillingar, hon skulle kanske aldrig mer komma hem , sa hon.
X har hela tiden fantiserat i hop olika scenario i sitt huvud om hur vi har misshandlat/skakat våra barn . Hon har även sagt både till mig och Jörgen samt till min mamma att, vi har skakat våra barn så dom kan ha fått allvarliga hjärnskador och kanske aldrig mer blir sig lika igen .
Inte någonstans står det i någon läkarrapport att barnen har fått allvarliga hjärnskador , eller inte ens hjärnskador. Men det har dom enligt X , för hon har tolkat läkarjournalerna lite som hon vill , för att det skulle stämma överens med hennes utredning. Vi har frågat läkarna nu i efterhand om dom verkligen har haft/har hjärnskador och enligt läkarna har de inte haft det. Eftersom vi fick höra det så många gånger så trodde vi ju på vad hon sa , och var naturligtvis helt utom oss och förtvivlade. Hela julen gick vi och trodde det , för det var en av de sista sakerna vi fick höra innan socialtjänsten tog julledigt.
X har även skrivit att barnen har hjärnskador i sin utredning, så det står svart på vitt och blir svårt att förneka.
X har skrivit i sin utredning att barnen hade svullnad i hjärnan och tagit med en text från Socialstyrelsen , där man kan läsa att svullnad i hjärnan/hjärnödem är typiska tecken på Shaken baby syndrom.
Sedan kan man läsa i samma utredning i en läkarrapport att barnen inte har påvisat något hjärnödem.
X har även ifrågasatt min systers förmåga att ta hand om två så små hjärnskadade barn som hon sa till min mamma.
Vad F-n vet hon för det första om min systers förmåga ! För det andra så var dom aldrig hjärnskadade !
Ellas provsvar kom och dom visade mycket riktigt ingenting . Nu vill vi ha hem henne , sa vi. Men det bevisade ingenting för vi kunde ha misshandlat henne ändå sa X. Herregud , Ella har fått gå igenom ett psykiskt lidande för ingenting !!!! Det spelade ändå ingen roll , men att utsätta henne för allt detta det kunde dom göra.
Det som gör mig så ont är att Ellas omhändertagande/frivillig placering har varit helt ogrundat, eftersom dom tog henne pga. Olles påstådda skador. Men enligt rättsläkaren går det inte att säga att Olle varit utsatt för skakning , utan kan ha andra förklaringar . Vad socialtjänsten i Halmstad har gjort mot Ella borde betraktas som rent brottsligt.
Vi har i frågasatt hur dom kan tro att vi är kapabla till att lyfta 23 kilo som Ella väger och skaka henne så hon får Shaken baby syndrom ? Eftersom det var det dom anklagade oss för. Vi fick höra att vi kunde ha tagit henne i benen och svingat henne runt i rummet, drämt hennes huvud i väggen . Jag blev  helt stum.....hur kan man bara komma på den tanken ?
Då jag bönat och bett om att få hem Ella , eftersom vi också ansåg att var det någonsom tog skada av detta så var det hon , så fick vi hela tiden höra att Ella hade ett skyddsbehov. Det är så sjukt ! Vi hade BVC som kontaktperson på vår lista, men inte en enda gång ringde de och frågade barnsjuksköterskan om oss, Ella eller tvillingarna. För där fanns inget negativt att hämta. Är det någon som ser om det skulle råda missförhållanden eller våld i hemmet så är det väl ändå BVC ? Barnsjuksköterskan vittnade till vår fördel i Förvaltningsrätten.
Sedan var det dags för dagis att bli utfrågade. Personalen har berättat att dom kände sig pressade och stressade utav X frågor, då personalen inte fick tänka efter utan skulle svara direkt på x frågor. X fiskade enbart efter negativa saker om oss, och var inte intresserad om det fanns något som var positivt. Däremot fick personalen själva berätta och plocka fram det positiva på eget initiativ , och var även tydliga med att det var viktigt att det dom sa om Ella skulle komma med i utredningen. Vilket var många positiva saker. X läste upp protokollet och personalen fick godkänna det. Vad som hände sedan var att X valde att plocka bort just dom raderna om Ella i utredningen som skulle upp till Socialnämnden och till Förvaltningsrätten. Det tycker vi kallas både för censurering och manipulering utav utredning. Ett tjänstefel så det bara smäller om det !
Jag tog kontakt med rektorn eftersom vi blev så besvikna på dagis ,att dom inte kunnat säga något positivt om Ella, det var då det framkom att det fanns två versioner , och två papper med 2 olika skrifter. Rektorn rinde enhetschefen men denne ville först inte kännas vid att det gått till så . Vi undrar vad som hände sedan och om det är chefens skyldighet att gå vidare med detta.
Det verkar som om det var ett försök till att sätta en kil emellan oss och dagis, hade inte jag ringt rektorn så hade vi aldrig fått reda på vad X hade gjort.
Den andra händelsen och den är den allvarligaste av dem alla, är när X sitter och läser ur mina journalanteckningar från min kurator för min mamma . De anteckningarna handlade dessutom om min mamma.
Sommaren 2010 gick jag och pratade hos en kurator, om min relation  med min mamma. Vi hade även en konflikt den sommaren och jag behövde prata med någon för att veta hur jag skulle hantera situationen. Detta var inget jag försökte dölja , tvärtom så skrev jag ner min kurators namn på kontaktnätslistan som socialen fick på första mötet. Både jag och Jörgen har varit öppna och ärliga mot socialen ända från början , eftersom vi inte har något att dölja .
Måndagen d. 27 dec har vi ett bokat möte med enhetschefen på socialen, där vi måste få honom att förstå hur galet allt detta var , men framför allt att vi var fruktansvärt oroliga för Ellas psykiska hälsa.
Vi var hos min syster i Skåne över julen , och på måndagen skulle vi åka till Halmstad. Ella fick bli kvar hos min syster, för att senare åka till mormor i Markaryd. På fm ringer min mamma och är uppriven och förtvivlad och jätteledsen. Jag får en klump i magen och undrar oroligt vad det är?
Det visar sig att X har ringt och undrat hur julen var  , och mamma svarar att den var fruktansvärd.
Sedan säger X till min mamma att vi har gått bakom ryggen på socialen. Att jag och mamma har gått bakom ryggen inte varit ärliga och berättat om vår konflikt. Mamma undrar vad det har med saken att göra , och menar att det får ju stå för mig om jag har behövt gå och prata. Hon upplevde det aldrig som en konflikt svarar hon.
Då börjar X att läsa ett stycke ur min journal som handlar om mina känslor och funderingar kring min mamma, som naturligtvis gör henne ledsen. X avslutar med att fråga min mamma hur hon tycker att det känns att veta att jag (Malin) tycker så om min mamma ? Mamma svarar att X är en hjärtlös person .
Jag blir chockad då jag hör vad hon gjort och fattar att det här är sekretessbrott.
Vi informerar chefen om hur X har agerat och bemött oss under dessa veckor och undrar om det verkligen är tillåtet att agera som hon gjort. Han slår i från sig kritiken, han vill inte lyssna utan menar att om vi har synpunkter på X så får vi vända oss till Socialstyrelsen, det här är inget han kommer att ta . Enligt hans mening har X gjort en alldeles utmärkt utredning och han kan inte tro att allt vi påstår är sant. Vår advokat är närvarande på detta mötet och hon menar att varför skulle vi ljuga om detta ? Det vinner vi ju inget på.
Diskussionen om Ella och hennes hälsa och välbefinnade var lönlöst att diskutera, det var som att prata till en vägg. Vi tycker att det är oroväckande att en chef på en mottagning inom socialtjänsten inte är benägen till att lyssna och ta till sig kritik , när man inte kan se en människa i ögonen utan hela tiden måste flacka runt med blicken,är man inte ärlig och har inte rent mjöl i påsen. Jag har iallafall väldigt svårt att lita på sådana människor .
Denna människa hade vårt liv i sina händer .
Det är även oroväckande att vi som föräldrar som känner vårt barn bäst , slår larm om Ellas hälsa och socialen bryr sig inte. Det dom gjort mot vår Ella borde vara kriminellt och även straffbart !
Jag informerar chefen om sekretessbrottet samma dag , och då först blir han lite intresserad och börjar anteckna.
Jag undrar om han tycker att det är ok ? Det tycker han inte.
Vi undrar däremot om han har gått vidare med detta. För vi anser att det är så pass allvarligt att det inte går att ignorera.
Detta var X andra försök med att skapa oro i lägret, att försöka sätta en kil mellan mig och min mamma, att medvetet försöka fördärva en relation som nu hade blivit bra , genom att vara elak och beräknande.
Nu blev det inte så , för vi hade större problem än vad jag sagt om min mamma hos min kurator. Vår teori är att ,
X strategi var att bryta ner min mamma  så att hon skulle vända mig ryggen och inte vilja ta hand om Ella , vi skulle bli förtvivlade och då krypa fram och erkänna trodde hon . Hon sa till min mamma en gång att jag och Jörgen levde i förnekelse, det gör man då man begått en sådan allvarlig handling, man förnekar. Vi visste inte om det själva att vi hade gjort det , sa hon för vi hade förträngt det.
Även det tycker vi är oroväckande att hon tar sig friheten att diskutera mig och Jörgen med min mamma !
Hon sa att skaka sina barn det gör man när man är trött utpumpad och inte har fått sova, då skakar man sina barn, och man menar inget illa , och att det var vanligare att skaka sina barn om man har tvillingar. Vi undrade om hon hade belägg för det sista. Eller om det var ännu en sak hon själv hittade på för att det lät bra och såg bra ut i hennes utredning.
Jag svarade att det får stå för henne , i vår värld beter man sig inte så, för en normal människa har spärrar. Jag skulle annars vara en fara för allmänheten så fort jag var trött och inte fått sova . Och vem vet jag kanske skulle slå ner första bästa jag såg. Det spelade heller ingen roll från vilket samhällsskikt man kom i från för detta kunde vem som helst göra enligt henne.
Ok, vem som helst , då gäller ju det alla om det är vem som helst. Då är ju alla människor tickande bomber , även X själv ....för hon sa vem som helst.
Det absolut värsta i hela denna tragiska historia med socialtjänsten är att dom hade dömt oss från början. I deras ögon var vi skyldiga. Det fanns ingen annan förklaring enligt de , till barnens "skador" , för dom tolkade ju läkarjournalerna som dom ville . Det fanns/finns andra förklaringar, men inte en enda gång har dom velat lyssna på det.
När man som socialsekreterare står och fantiserar om vad hon tror att vi har gjort , ja då hade hon ju redan bestämt sig för vad hon ansåg. Att arbeta på en myndighet och bara vilja sätta dit människor är ytterst beklagligt men även farligt. En sådan människa har valt helt fel yrke.
Hur kan man vilja sätta dit en barnfamilj, och inte vilja hjälpa dem istället , att stötta, se på andra förklaringar mm. Jag förstår det inte. Hur är man då funtad som människa ?
Den här människan har förstört så mycket för vår familj, och jag vet att det finns fler därute som har liknande erfarenheter av X.

På kvällen den 10 dec , då vi är hos Jörgens föräldrar med släkt som har mött upp för tröst, ringer en socialsekreterare upp oss och meddelar att Olle nu är kommen till Halmstad. Han har ätit och fått ny blöja. Det var det sista vi hörde om Olle den helgen, för sen var han försvunnen.
Vi frågar då hur det blir med Ella om vi måste ha en övervakare till henne om vi kör hem till Halmstad ? Helt plötsligt behöver vi inte ha en sådan, tvärtemot vad de sa nere i Lund. Det var den första händelsen av otydliga besked, och mycket oproffsigt . Det är horribelt att en tjänsteman kan ge så luddiga besked i ett tillstånd där våra liv hade rasat samman. Men det var bara början på förvirring, slarv,och avsaknad av någon strategi och rutiner.
Just då var jag världens minsta människa , totalt nertryckt och väldigt ynklig.
För dom som inte känner mig så är det det sista jag är. Jag är en människa som säger vad jag tycker, strider för det jag tror på och är inte rädd för att ta en konflikt . Nu var jag en liten , liten människa och en mamma som saknade sina barn så det gjorde ont. Vi ringer ner till Lund, där vi blir trevligt bemötta av personal som berättar att Alva mår bra mm. Ringer även till Halmstads lasarett för att höra om Olle, men det finns ingen med det namnet inlagd där.Jag frågar om och om igen om hon verkligen är säker på det , och jag får otrevliga och snäsiga svar tillbaka. Vi fattade aldrig att det var sekretess på Olle. Sjuksköterskan kunde bara ha sagt det, men i stället valde hon att låta krängd och dömande. Otroligt oproffsigt av henne. Jag var redan nertryckt i skorna , med världens darrigaste och ynkligaste röst , så hade ett vänligt bemötande känts väldigt skönt.
Vi ringer till polisen och efterlyser Olle, efter rekommendationer från sociala jouren.
Socialtjänsten har i efterhand erkänt att det skulle ha skötts på annat sätt , att det blev lite olyckligt. Hela den här historian är inget annat än olycklig från början tillslut , och deras "olyckligheter" skulle visa sig vara en serie av upprepningar under hela denna tiden.
Vi stannar i Markaryd tills lördagen, då jag och Jörgen beslutar oss för att åka själva till Halmstad , där våra vänner kommer hem till oss för stöd och tröst.Ella stannar hos min mamma till söndagen, då hon kör hem henne till oss. Under denna helg genomgår Olle undersökningar på Halmstads lasarett, det visade sig sedan att det var där han hade befunnit sig.
Jag och Jörgen kommer hem till vårt hus, ett hem som var som vi lämnade det. Tvillingarnas korgar stod där  dom brukar, deras vagn, deras nappar som låg här och var och för att inte tala om deras dofter. Jag gick fram till deras korgar tog varsin filt och bara tryckte in min näsa och andades in barnen. Guuuud , som jag saknade dom !!! Jag och Jörgen bara stod där med varsin filt och skakade av gråt, dom fanns ju överallt, deras kläder på skötbordet , jag kunde inte ens förmå mig att tvätta deras kläder, för då försvann dom helt och hållet ifrån oss. Hade vi inte deras dofter kvar , så var dom definitivt borta.
Jag tittade på deras korgar och föreställde mig att allt var som vanligt, att dom låg där dom skulle. Jag tänkte att om jag tänker det tillräckligt starkt så kanske det blir så. Jörgen sa att Olle och Alva snart skulle ligga där igen, något annat fanns inte.

Måndagen d. 13 dec har vi vårt första möte på socialkontoret på fm. Ella ska gå Lucia på dagis och har sett fram emot detta . Det är nu vi första gången får träffa X som blir utredare för vårt fall.
Vi kommer in till ett rum och vi får börja berätta lite om oss själva , jag tänker att dom måste väl ändå fatta att vi inte har kunnat göra det dom påstår. Jag hade med mig en väska med ännu mer kläder, jag ville inte att barnen skulle sakna något.
Vi fick då reda på att Olle genomgått samma undersökningar som Alva , och att man hittat liknande skador på honom också ,ej lika allvarliga. Detta skulle visa sig ha helt andra förklaringar än skakning .
Jag undrar då om hon driver med oss, om det är ett skämt ? !!!!
Hon tittar på oss bekymmersamt och skakar på huvudet , ser ut som om hon ska börja gråta och säger att nej det är inget skämt. Med anledning av det kommer dom nu att frivillig placera Ella. Då känns det som om jag håller på att svimma och tänker att ni rör inte henne , det går inte , ni rör henne inte . Jodå, hon ska placeras hos någon i vårt nätverk och hon får inte vara ensam med oss , för nu är vi en fara även för henne som hon säger. Vi hade blivit ombedda att ha med en kontaktnätslista på personer som dom kunde kontakta och fråga om oss. Vilken x slarvar bort under mötets gång. Så viktig var den.
Jag ringer min mamma som får gå från sitt jobb och kasta sig i bilen för att köra till Halmstad för att ta Ella med sig. Vi ska även på polisförhör samma dag, och vi förklarar att Ella ska gå Lucia och förväntar sig att hennes mamma och pappa är där då. Det tas det ingen hänsyn till , utan jag och Jörgen får åka ner till polisstationen efter mötet. Min kusin kommer upp och får gå med till dagis, likaså min mamma. Jörgen går först in till förhör som varar i 2 timmar och han hinner precis bli klar så han kan vara med på Luciafirandet. Sedan är det min tur och då min lilla Ella går Lucia sitter jag i förhör hos polisen . Jag vet att jag svek henne , hon var så ledsen och besviken att jag inte var där. Det gjorde så ont i mitt hjärta att se hennes besvikelse eftersom det jag tvingades göra går emot allt jag normalt sett aldrig skulle göra.
Efter förhöret som går bra , hade en mycket trevlig och förstående förhörsutredare som verkade uppriktigt ledsen för vår skull, så åker jag hem och packar en väska med kläder till Ella och en med leksaker mm.
Ella får hjälpa till, och jag gråter medans jag packar, försöker le och verka glad och uppmuntrande , men Ella ser att jag är ledsen . Alla är ledsna , det är en fruktansvärd, onaturlig och omänsklig situation.
På med hennes jacka och skor och Jörgen lastar ut hennes väskor i mammas bil. Vi undrar hur länge detta vansinne ska pågå och vi hoppas att allt ska vara löst till jul. Tänk vilken julklapp det hade varit att få hem alla barnen , jag hade aldrig mer velat ha något annat i mitt liv om vi bara fick hem våra barn. Men så skulle det inte bli.
Vi står på trappen och ser även hon försvinna från oss. Vi vänder och går in , kramar hårt varandra och bryter i hop . Nu är vi helt ensamna i vårt alldeles för stora hus , nu har vi inga barn kvar , från tre barn till inga alls på bara några dagar. Jag kommer aldrig att kunna beskriva det tillräckligt mycket i ord , bara om jag skriker rakt ut i världens värsta och hemskaste vrål , kan jag komma lite i närheten av hur det kändes.
Vad i h-vete har vi gjort för ont i livet för att förtjäna denna fruktansvärda tortyr.
Nu börjar ett liv fyllt med jobb, jobb och åter jobb med att försöka få tag på experter som kan hjälpa oss att hitta orsaken till barnens skador. Tusentals timmar vid datorn , hundratals timmar i telefon.
Vi kommer att få föra en tröstlös kamp, där vi var helt ensamna och utlämnade åt socialtjänsten.
Vi sover inte en hel natt på en veckas tid , jag ligger bara och tänker på mina barn , hur dom mår och var dom är.Ella ringer hem varje kväll och är förtvivlad och vill hem, hon gråter så hon knappt får luft . Där kan vi bara sitta och inget göra. Man utsätter inte sitt barn för en sådant trauma , men vi kunde bara se på hur socialtjänsten långsamt bröt ner Ella. Det är klart att hon hade det bra hos mormor , men det är ju aldrig detsamma som ens föräldrar, och det gick bra dom först nätterna men sen började denna förtvivlan kväll efter kväll. I tre veckor hade hon det så, fast att vi vädjade till socialen om att hon skulle få komma hem. Vi fick då till svar att Ella har det bra nu, hon är hos mormor och ska så förbli. Så länge det finns våld i hemmet får hon inte komma hem.
Socialsekreterare X sa också att barn inte far illa av att bli omhändertagna och placerade, det visste hon efter alla hennes år hon jobbat som socialsekreterare , och hon hade aldrig sett att barn skulle fara illa av det.
Hon sa även att Ella bara var frivilligt placerad, och att vi kunde åka och hämta henne när vi ville, men då skulle hon inte bli hemma så länge för då kom dom direkt och tog henne , och då kunde även hon bli ett LVU fall.
Vi tog det som ett hot, och vågade naturligtvis inte utsätta Ella för det. Hennes utredning kunde ta upp till 4 månader sa hon. Det är ohållbart menade jag för då har ni knäckt henne totalt.
Sedan undrade X hur vi tänkte göra om vi skulle åka och hämta henne ? Jag svarade att det skulle vi aldrig våga, vi kan inte utsätta Ella för det, vi gör bara som ni säger för vi vågar inget annat. Jag sa att ni på socialtjänsten har en sån otrolig makt. Då svarar X : Jaaa, vi har makt , det har vi . Det är inget annat än maktmissbruk att sitta och säga det till mig i min utsatta situation. Jag vill även tillägga att både jag och Jörgen hela tiden har varit väldigt sammarbetsvilliga, aldrig brusat upp, och gjort precis som dom sagt till oss. Ärligt talat , eftersom vi visste vilken makt dom hade över vårt liv och våra barn och att de var i stånd att bete sig hur som helst , att vända och vrida på allt så att det alltid blev till deras fördel och till vår nackdel. I princip så hade dom skrämt skiten ur oss, vi var rädda för dem.Varje gång de ringde skyddat nummer kom illamåendet över mig, för vi visste att när samtalet är slut kommer vi att må ännu sämre. Det var aldrig några glädjande besked, utan bara dessa anklagelser, hot,lögner, egna tolkningar och teorier och psykningar.

Jag vet inte hur många gånger som jag har bönat och bett om att få hem Ella, men det har varit böner för döva öron.
Ella skulle genomgå samma undersökningar som tvillingarna, och jag ville vara med och hålla hennes hand under CT ,MR och skelettröntgen. Hon var förtvivlad och var så rädd och grät. Varken jag eller Jörgen fick det eftersom vi var en fara för henne, men Ella var förtvivlad, och än en gång fick vi ljuga och svika henne då hon verkligen hade behövt oss. Det är som ett stort sår i mitt hjärta att jag tvingats göra så mot henne. Det begriper väl varenda människa att ett barn vill ha mamma och pappa nära då dom är rädda och ledsna.
Vi fick aldrig reda på att Ella skulle bli fotograferad i bara trosorna på sjukhuset . Det var vår fulla rätt som föräldrar att bli informerade om det. Ella var inte LVU:ad och därför hade vi fortfarande rätt att få veta . Jag hade aldrig tillåtigt någon att ta kort på min dotter i det närmaste halvnaken ! Där stod hon i bara trosor med en skylt framför sig med namn och personnummer som en brottsling med sorgsen blick. Hur i H-vete kan man
utsätta ett litet barn för det ? Än en gång är det ett verk av socialtjänsten , det är så man mår illa ! Ja , jag kan säga att jag blev förtvivlad när jag några månader senare först fick se bilderna. Dom har letat efter minsta lilla reva och blåmärke , jag vet inte hur många bilder dom tagit . Fruktansvärda närbilder på hennes kroppsdelar.
Jag sa till X att ni måste släppa hem henne när provsvaren kommer för dom kommer visa negativt.
Men då handlade det helt plötsligt inte om våld längre utan nu påstod hon att Ella var traumatiserad, för hon hade fått bevittna en sådan fruktansvärd misshandel i hemmet där hon sett hur jag och Jörgen stått och skakat våra tvillingar, hon skulle kanske aldrig mer komma hem , sa hon.
X har hela tiden fantiserat i hop olika scenario i sitt huvud om hur vi har misshandlat/skakat våra barn . Hon har även sagt både till mig och Jörgen samt till min mamma att, vi har skakat våra barn så dom kan ha fått allvarliga hjärnskador och kanske aldrig mer blir sig lika igen .
Inte någonstans står det i någon läkarrapport att barnen har fått allvarliga hjärnskador , eller inte ens hjärnskador. Men det har dom enligt X , för hon har tolkat läkarjournalerna lite som hon vill , för att det skulle stämma överens med hennes utredning. Vi har frågat läkarna nu i efterhand om dom verkligen har haft/har hjärnskador och enligt läkarna har de inte haft det. Eftersom vi fick höra det så många gånger så trodde vi ju på vad hon sa , och var naturligtvis helt utom oss och förtvivlade. Hela julen gick vi och trodde det , för det var en av de sista sakerna vi fick höra innan socialtjänsten tog julledigt.
X har även skrivit att barnen har hjärnskador i sin utredning, så det står svart på vitt och blir svårt att förneka.
X har skrivit i sin utredning att barnen hade svullnad i hjärnan och tagit med en text från Socialstyrelsen , där man kan läsa att svullnad i hjärnan/hjärnödem är typiska tecken på Shaken baby syndrom.
Sedan kan man läsa i samma utredning i en läkarrapport att barnen inte har påvisat något hjärnödem.
X har även ifrågasatt min systers förmåga att ta hand om två så små hjärnskadade barn som hon sa till min mamma.
Vad F-n vet hon för det första om min systers förmåga ! För det andra så var dom aldrig hjärnskadade !
Ellas provsvar kom och dom visade mycket riktigt ingenting . Nu vill vi ha hem henne , sa vi. Men det bevisade ingenting för vi kunde ha misshandlat henne ändå sa X. Herregud , Ella har fått gå igenom ett psykiskt lidande för ingenting !!!! Det spelade ändå ingen roll , men att utsätta henne för allt detta det kunde dom göra.
Det som gör mig så ont är att Ellas omhändertagande/frivillig placering har varit helt ogrundat, eftersom dom tog henne pga. Olles påstådda skador. Men enligt rättsläkaren går det inte att säga att Olle varit utsatt för skakning , utan kan ha andra förklaringar . Vad socialtjänsten i Halmstad har gjort mot Ella borde betraktas som rent brottsligt.
Vi har i frågasatt hur dom kan tro att vi är kapabla till att lyfta 23 kilo som Ella väger och skaka henne så hon får Shaken baby syndrom ? Eftersom det var det dom anklagade oss för. Vi fick höra att vi kunde ha tagit henne i benen och svingat henne runt i rummet, drämt hennes huvud i väggen . Jag blev  helt stum.....hur kan man bara komma på den tanken ?
Då jag bönat och bett om att få hem Ella , eftersom vi också ansåg att var det någonsom tog skada av detta så var det hon , så fick vi hela tiden höra att Ella hade ett skyddsbehov. Det är så sjukt ! Vi hade BVC som kontaktperson på vår lista, men inte en enda gång ringde de och frågade barnsjuksköterskan om oss, Ella eller tvillingarna. För där fanns inget negativt att hämta. Är det någon som ser om det skulle råda missförhållanden eller våld i hemmet så är det väl ändå BVC ? Barnsjuksköterskan vittnade till vår fördel i Förvaltningsrätten.
Sedan var det dags för dagis att bli utfrågade. Personalen har berättat att dom kände sig pressade och stressade utav X frågor, då personalen inte fick tänka efter utan skulle svara direkt på x frågor. X fiskade enbart efter negativa saker om oss, och var inte intresserad om det fanns något som var positivt. Däremot fick personalen själva berätta och plocka fram det positiva på eget initiativ , och var även tydliga med att det var viktigt att det dom sa om Ella skulle komma med i utredningen. Vilket var många positiva saker. X läste upp protokollet och personalen fick godkänna det. Vad som hände sedan var att X valde att plocka bort just dom raderna om Ella i utredningen som skulle upp till Socialnämnden och till Förvaltningsrätten. Det tycker vi kallas både för censurering och manipulering utav utredning. Ett tjänstefel så det bara smäller om det !
Jag tog kontakt med rektorn eftersom vi blev så besvikna på dagis ,att dom inte kunnat säga något positivt om Ella, det var då det framkom att det fanns två versioner , och två papper med 2 olika skrifter. Rektorn rinde enhetschefen men denne ville först inte kännas vid att det gått till så . Vi undrar vad som hände sedan och om det är chefens skyldighet att gå vidare med detta.
Det verkar som om det var ett försök till att sätta en kil emellan oss och dagis, hade inte jag ringt rektorn så hade vi aldrig fått reda på vad X hade gjort.
Den andra händelsen och den är den allvarligaste av dem alla, är när X sitter och läser ur mina journalanteckningar från min kurator för min mamma . De anteckningarna handlade dessutom om min mamma.
Sommaren 2010 gick jag och pratade hos en kurator, om min relation  med min mamma. Vi hade även en konflikt den sommaren och jag behövde prata med någon för att veta hur jag skulle hantera situationen. Detta var inget jag försökte dölja , tvärtom så skrev jag ner min kurators namn på kontaktnätslistan som socialen fick på första mötet. Både jag och Jörgen har varit öppna och ärliga mot socialen ända från början , eftersom vi inte har något att dölja .
Måndagen d. 27 dec har vi ett bokat möte med enhetschefen på socialen, där vi måste få honom att förstå hur galet allt detta var , men framför allt att vi var fruktansvärt oroliga för Ellas psykiska hälsa.
Vi var hos min syster i Skåne över julen , och på måndagen skulle vi åka till Halmstad. Ella fick bli kvar hos min syster, för att senare åka till mormor i Markaryd. På fm ringer min mamma och är uppriven och förtvivlad och jätteledsen. Jag får en klump i magen och undrar oroligt vad det är?
Det visar sig att X har ringt och undrat hur julen var  , och mamma svarar att den var fruktansvärd.
Sedan säger X till min mamma att vi har gått bakom ryggen på socialen. Att jag och mamma har gått bakom ryggen inte varit ärliga och berättat om vår konflikt. Mamma undrar vad det har med saken att göra , och menar att det får ju stå för mig om jag har behövt gå och prata. Hon upplevde det aldrig som en konflikt svarar hon.
Då börjar X att läsa ett stycke ur min journal som handlar om mina känslor och funderingar kring min mamma, som naturligtvis gör henne ledsen. X avslutar med att fråga min mamma hur hon tycker att det känns att veta att jag (Malin) tycker så om min mamma ? Mamma svarar att X är en hjärtlös person .
Jag blir chockad då jag hör vad hon gjort och fattar att det här är sekretessbrott.
Vi informerar chefen om hur X har agerat och bemött oss under dessa veckor och undrar om det verkligen är tillåtet att agera som hon gjort. Han slår i från sig kritiken, han vill inte lyssna utan menar att om vi har synpunkter på X så får vi vända oss till Socialstyrelsen, det här är inget han kommer att ta . Enligt hans mening har X gjort en alldeles utmärkt utredning och han kan inte tro att allt vi påstår är sant. Vår advokat är närvarande på detta mötet och hon menar att varför skulle vi ljuga om detta ? Det vinner vi ju inget på.
Diskussionen om Ella och hennes hälsa och välbefinnade var lönlöst att diskutera, det var som att prata till en vägg. Vi tycker att det är oroväckande att en chef på en mottagning inom socialtjänsten inte är benägen till att lyssna och ta till sig kritik , när man inte kan se en människa i ögonen utan hela tiden måste flacka runt med blicken,är man inte ärlig och har inte rent mjöl i påsen. Jag har iallafall väldigt svårt att lita på sådana människor .
Denna människa hade vårt liv i sina händer .
Det är även oroväckande att vi som föräldrar som känner vårt barn bäst , slår larm om Ellas hälsa och socialen bryr sig inte. Det dom gjort mot vår Ella borde vara kriminellt och även straffbart !
Jag informerar chefen om sekretessbrottet samma dag , och då först blir han lite intresserad och börjar anteckna.
Jag undrar om han tycker att det är ok ? Det tycker han inte.
Vi undrar däremot om han har gått vidare med detta. För vi anser att det är så pass allvarligt att det inte går att ignorera.
Detta var X andra försök med att skapa oro i lägret, att försöka sätta en kil mellan mig och min mamma, att medvetet försöka fördärva en relation som nu hade blivit bra , genom att vara elak och beräknande.
Nu blev det inte så , för vi hade större problem än vad jag sagt om min mamma hos min kurator. Vår teori är att ,
X strategi var att bryta ner min mamma  så att hon skulle vända mig ryggen och inte vilja ta hand om Ella , vi skulle bli förtvivlade och då krypa fram och erkänna trodde hon . Hon sa till min mamma en gång att jag och Jörgen levde i förnekelse, det gör man då man begått en sådan allvarlig handling, man förnekar. Vi visste inte om det själva att vi hade gjort det , sa hon för vi hade förträngt det.
Även det tycker vi är oroväckande att hon tar sig friheten att diskutera mig och Jörgen med min mamma !
Hon sa att skaka sina barn det gör man när man är trött utpumpad och inte har fått sova, då skakar man sina barn, och man menar inget illa , och att det var vanligare att skaka sina barn om man har tvillingar. Vi undrade om hon hade belägg för det sista. Eller om det var ännu en sak hon själv hittade på för att det lät bra och såg bra ut i hennes utredning.
Jag svarade att det får stå för henne , i vår värld beter man sig inte så, för en normal människa har spärrar. Jag skulle annars vara en fara för allmänheten så fort jag var trött och inte fått sova . Och vem vet jag kanske skulle slå ner första bästa jag såg. Det spelade heller ingen roll från vilket samhällsskikt man kom i från för detta kunde vem som helst göra enligt henne.
Ok, vem som helst , då gäller ju det alla om det är vem som helst. Då är ju alla människor tickande bomber , även X själv ....för hon sa vem som helst.
Det absolut värsta i hela denna tragiska historia med socialtjänsten är att dom hade dömt oss från början. I deras ögon var vi skyldiga. Det fanns ingen annan förklaring enligt de , till barnens "skador" , för dom tolkade ju läkarjournalerna som dom ville . Det fanns/finns andra förklaringar, men inte en enda gång har dom velat lyssna på det.
När man som socialsekreterare står och fantiserar om vad hon tror att vi har gjort , ja då hade hon ju redan bestämt sig för vad hon ansåg. Att arbeta på en myndighet och bara vilja sätta dit människor är ytterst beklagligt men även farligt. En sådan människa har valt helt fel yrke.
Hur kan man vilja sätta dit en barnfamilj, och inte vilja hjälpa dem istället , att stötta, se på andra förklaringar mm. Jag förstår det inte. Hur är man då funtad som människa ?
Den här människan har förstört så mycket för vår familj, och jag vet att det finns fler därute som har liknande erfarenheter av X.

Måndagen d. 13 dec har vi vårt första möte på socialkontoret på fm. Ella ska gå Lucia på dagis och har sett fram emot detta . Det är nu vi första gången får träffa X som blir utredare för vårt fall.
Vi kommer in till ett rum och vi får börja berätta lite om oss själva , jag tänker att dom måste väl ändå fatta att vi inte har kunnat göra det dom påstår. Jag hade med mig en väska med ännu mer kläder, jag ville inte att barnen skulle sakna något.
Vi fick då reda på att Olle genomgått samma undersökningar som Alva , och att man hittat liknande skador på honom också ,ej lika allvarliga. Detta skulle senare visa sig ha helt andra förklaringar än skakning .
Jag undrar då om hon driver med oss, om det är ett skämt ? !!!!
Hon tittar på oss bekymmersamt och skakar på huvudet , ser ut som om hon ska börja gråta och säger att nej det är inget skämt. Med anledning av det kommer dom nu att frivillig placera Ella. Då känns det som om jag håller på att svimma och tänker att ni rör inte henne , det går inte , ni rör henne inte . Jodå, hon ska placeras hos någon i vårt nätverk och hon får inte vara ensam med oss , för nu är vi en fara även för henne som hon säger. Vi hade blivit ombedda att ha med en kontaktnätslista på personer som dom kunde kontakta och fråga om oss. Vilken X slarvar bort under mötets gång. Så viktig var den.
Jag ringer min mamma som får gå från sitt jobb och kasta sig i bilen för att köra till Halmstad för att ta Ella med sig. Vi ska även på polisförhör samma dag, och vi förklarar att Ella ska gå Lucia och förväntar sig att hennes mamma och pappa är där då. Det tas det ingen hänsyn till , utan jag och Jörgen får åka ner till polisstationen efter mötet. Min kusin kommer upp och får gå med till dagis, likaså min mamma. Jörgen går först in till förhör som varar i 2 timmar och han hinner precis bli klar så han kan vara med på Luciafirandet. Sedan är det min tur och då min lilla Ella går Lucia sitter jag i förhör hos polisen . Jag vet att jag svek henne , hon var så ledsen och besviken att jag inte var där. Det gjorde så ont i mitt hjärta att se hennes besvikelse eftersom det jag tvingades göra går emot allt jag normalt sett aldrig skulle göra.
Efter förhöret som går bra , hade en mycket trevlig och förstående förhörsutredare som verkade uppriktigt ledsen för vår skull, så åker jag hem och packar en väska med kläder till Ella och en med leksaker mm.
Ella får hjälpa till, och jag gråter medans jag packar, försöker le och verka glad och uppmuntrande , men Ella ser att jag är ledsen . Alla är ledsna , det är en fruktansvärd, onaturlig och omänsklig situation.
På med hennes jacka och skor och Jörgen lastar ut hennes väskor i mammas bil. Vi undrar hur länge detta vansinne ska pågå och vi hoppas att allt ska vara löst till jul. Tänk vilken julklapp det hade varit att få hem alla barnen , jag hade aldrig mer velat ha något annat i mitt liv, om vi bara fick hem våra barn. Men så skulle det inte bli.
Vi står på trappen och ser även hon försvinna från oss. Vi vänder och går in , kramar hårt varandra och bryter i hop . Nu är vi helt ensamna i vårt alldeles för stora hus , nu har vi inga barn kvar . Från tre barn till inga alls på bara några dagar. Jag kommer aldrig att kunna beskriva det tillräckligt mycket i ord , bara om jag skriker rakt ut i världens värsta och hemskaste vrål , kan jag komma lite i närheten av hur det kändes.
Vad i h-vete har vi gjort för ont i livet för att förtjäna denna fruktansvärda tortyr.
Nu börjar ett liv fyllt med jobb, jobb och åter jobb med att försöka få tag på experter som kan hjälpa oss att hitta orsaken till barnens skador. Tusentals timmar vid datorn , hundratals timmar i telefon.
Vi kom att få föra en tröstlös kamp, där vi var helt ensamna och utlämnade åt socialtjänsten.
Vi sov inte en hel natt på en veckas tid , jag låg  bara och tänkte på mina barn , hur dom mådde och var dom var.Ella ringer hem varje kväll och är förtvivlad och vill hem, hon gråter så hon knappt får luft . Där kan vi bara sitta och inget göra. Man utsätter inte sitt barn för en sådant trauma , men vi kunde bara se på hur socialtjänsten långsamt bröt ner Ella. Det är klart att hon hade det bra hos mormor , men det är ju aldrig detsamma som ens föräldrar, och det gick bra dom första nätterna men sen började denna förtvivlan kväll efter kväll. I tre veckor hade hon det så, fast att vi vädjade till socialen om att hon skulle få komma hem. Vi fick då till svar att Ella har det bra nu, hon är hos mormor och ska så förbli. Så länge det finns våld i hemmet får hon inte komma hem.
Socialsekreterare X sa också att barn inte far illa av att bli omhändertagna och placerade, det visste hon efter alla hennes år hon jobbat som socialsekreterare , och hon hade aldrig sett att barn skulle fara illa av det.
Hon sa även att Ella bara var frivilligt placerad, och att vi kunde åka och hämta henne när vi ville, men då skulle hon inte bli hemma så länge för då kom dom direkt och tog henne , och då kunde även hon bli ett LVU fall.
Vi tog det som ett hot, och vågade naturligtvis inte utsätta Ella för det. Hennes utredning kunde ta upp till 4 månader sa hon. Det är ohållbart menade jag för då har ni knäckt henne totalt.
Sedan undrade X hur vi tänkte göra om vi skulle åka och hämta henne ? Jag svarade att det skulle vi aldrig våga, vi kunde inte utsätta Ella för det, vi gör bara som ni säger för vi vågar inget annat. Jag sa att ni på socialtjänsten har en sån otrolig makt. Då svarar X : Jaaa, vi har makt , det har vi . Det är inget annat än maktmissbruk att sitta och säga det till mig i min utsatta situation. Jag vill även tillägga att både jag och Jörgen hela tiden har varit väldigt sammarbetsvilliga, aldrig brusat upp, och gjort precis som dom sagt till oss. Ärligt talat , eftersom vi visste vilken makt dom hade över vårt liv och våra barn och att de var i stånd att bete sig hur som helst , att vända och vrida på allt så att det alltid blev till deras fördel och till vår nackdel. I princip så hade dom skrämt skiten ur oss, vi var rädda för dem.Varje gång de ringde skyddat nummer kom illamåendet över mig, för vi visste att när samtalet var slut kommer vi att må ännu sämre. Det var aldrig några glädjande besked, utan bara dessa anklagelser, hot,lögner, egna tolkningar och teorier och psykningar.

På kvällen den 10 dec , då vi är hos Jörgens föräldrar med släkt som har mött upp för tröst, ringer en socialsekreterare upp och meddelar att Olle nu är kommen till Halmstad. Han har ätit och fått ny blöja. Det var det sista vi hörde om Olle den helgen, för sen var han försvunnen.
Vi frågar då hur det blir med Ella om vi måste ha en övervakare till henne om vi kör hem till Halmstad ? Helt plötsligt behöver vi inte ha en sådan, tvärtemot vad de sa nere i Lund. Det var den första händelsen av otydliga besked, och oprofessionalitet. Det är horribelt att en tjänsteman kan ge så luddiga besked i ett tillstånd där våra liv hade rasat samman. Men det var bara början på förvirring, slarv,och avsaknad av någon strategi och rutiner.
Just då var jag världens minsta människa , totalt nertryckt och väldigt ynklig.
För dom som inte känner mig så är det det sista jag är. Jag är en människa som säger vad jag tycker, strider för orättvisor och det jag tror på ,och är inte rädd för att ta en konflikt . Nu var jag en liten , liten människa och en mamma som saknade sina barn så det gjorde ont. Vi ringer ner till Lund, där vi blir trevligt bemötta av personal som berättar att Alva mår bra mm. Ringer även till Halmstads lasarett för att höra om Olle, men det finns ingen med det namnet inlagd där.Jag frågar om och om igen om hon verkligen är säker på det , och jag får otrevliga och snäsiga svar tillbaka. Vi fattade aldrig att det var sekretess på Olle. Sjuksköterskan kunde bara ha sagt det, men i stället valde hon att låta krängd och dömande. Otroligt oproffsigt av henne. Jag var redan nertryckt i skorna , med världens darrigaste och ynkligaste röst och då hade ett vänligt bemötande känts väldigt skönt.
Vi ringer till polisen och efterlyser Olle, efter rekommendationer från sociala jouren, men de kan inte göra något.
Socialtjänsten har i efterhand erkänt att det skulle ha skötts på annat sätt , att det blev lite olyckligt. Hela den här historian är inget annat än olycklig från början tillslut , och deras "olyckligheter" skulle visa sig vara en serie av upprepningar under hela denna tiden.
Vi stannar i Markaryd tills lördagen, då jag och Jörgen beslutar oss för att åka själva till Halmstad , där våra vänner kommer hem till oss för stöd och tröst.Ella stannar hos min mamma till söndagen, då hon kör hem henne till oss. Under denna helg genomgår Olle undersökningar på Halmstads lasarett, det visade sig sedan att det var där han hade befunnit sig.
Jag och Jörgen kommer hem till vårt hus, ett hem som var som vi lämnade det. Tvillingarnas korgar stod där  dom brukar, deras vagn, deras nappar som låg här och var och för att inte tala om deras dofter. Jag gick fram till deras korgar tog varsin filt och bara tryckte in min näsa och andades in barnen. Guuuud , som jag saknade dom !!! Jag och Jörgen bara stod där med varsin filt och skakade av gråt, dom fanns ju överallt, deras kläder på skötbordet , jag kunde inte ens förmå mig att tvätta deras kläder, för då försvann dom helt och hållet ifrån oss. Hade vi inte deras dofter kvar , så var dom definitivt borta. Det går inte att beskriva i ord hur stor saknaden var, det skriker i hela kroppen.
Jag tittade på deras korgar och föreställde mig att allt var som vanligt, att dom låg där dom skulle. Jag tänkte att om jag tänker det tillräckligt starkt så kanske det blir så. Jörgen sa att Olle och Alva snart skulle ligga där igen, något annat fanns inte. Det blev aldrig så eftersom de hade växt ur sina korgar den dagen då den äntligen kom hem.

När vi kommer ut från sjukhuset är det första vi ser, två polisbilar som står parkerade. Det är en ofattbar känsla att veta att dem var ämnade för oss .Hur kunde detta hända ? Hur kunde två helt vanliga småbarnsföräldrar, som lever ett helt vanligt liv med jobb, vänner, renovering av hus , hämta/lämna på dagis mm. hamna i detta ? Vi är en helt vanlig småbarnfamilj, varken mer eller mindre, bättre eller sämre. Det är en utav anledningarna till att jag vill att folk i vårt land ska få veta vad som hänt oss , för kan det hända oss ,så kan det hända vem som helst.Hur lätt och fort det kan gå att bli av med sina barn och då bara på spekulationer . Vi var i total chock då vi kom ut från sjukhuset. jag tittade upp mot byggnaden för att se om jag kunde  få en skymt av våra barn. Konstig tanke kanske , men jag grep efter varje halmstrå för att få behålla någon liten länk till dem, och om jag bara visste om dom befann sig innanför just dom väggarna så kändes avståndet till dem inte så oändligt. Vi gick mot parkeringshuset och vi skulle nu sätta oss i bilen och köra 14 mil i ett chocktillstånd. Vi minns inte hur vi kom fram, för det var bara kaos i våra huvud. Ingen utav våra släktingar eller vänner visste något ännu , men snart skulle även dem bli varse om vilken tragedi som inträffat, ett trauma även för dem . Vi började ringa runt och berätta från bilen, som sagt kaos , förtvivlan och hysteri var bara förnamnet . Jag minns att jag satt och tänkte varenda minut vi körde på hur många mil vi nu var från våra barn.
Någonstans i mitt huvud så tändes det ändå ett pyttelitet hopp, för jag tänkte att det kan bara inte få gå till så här, de måste inse efter några dagar att de begått ett fruktansvärt misstag. Vi måste få tillbaka barnen efter helgen , fy f-n vilken hemsk helg det skulle bli tänkte jag . Oj vad jag tänkte och trodde fel . Att vi skulle vara ifrån våra barn från och med nu i 7 fruktansvärda veckor , kunde vi aldrig i vår vildaste fantasi ana , för vi trodde inte att det varken fick, eller kunde gå till så här. Vi var nu inne i socialens rullor, och deras klor hade naglat sig fast , klor som man aldrig kommer ur. För att upphäva ett LVU krävs ett mirakel .
Nu skulle vårt krig med socialtjänsten börja, ett krig som kom att sätta djupa ärr i både hjärta och själ.

Från att ha varit inlagd på Lunds universitetssjukhus med sitt ena barn och med all oro som det innebar att inte veta vad felet var med Alva , till att bli i det närmsta utsparkad från  samma sjukhus dagen efter. Jag och Jörgen tog hissen ner och det enda som jag såg framför mig var Olles blick som följde mig då jag gick. Vi hörde inte längre hans gråt , för hissen var på väg ner. Vi var chockade, fattade inte vad som hade hänt. För en timme sen satt vi i vårt rum med Olle , ovetandes om vad som skulle hända. Det känns som om det är så längesedan på ett vis för jag har glömt hur det kändes att leva ett normalt liv, ett liv utan en ångestklump i bröstet, ett liv utan sorg i hjärtat, ett liv då jag kunde andas med lätta andetag och ett liv där jag var så lycklig över vad vi hade åstadkommit. Idag är jag tacksam och på nåt sätt säkert lycklig över vad vi har, men den riktiga lyckan som jag kände då kommer att ta tid att få tillbaka. Det går aldrig att komma i från att vårt liv och vår tid med våra barn blev nersvärtad. Vi förlorade ovärderlig tid med våra barn, tid som vi aldrig kan få igen. Vi vet inte vad som hände våra barn dom två månaderna dom var borta från oss. Vi har missat viktiga milstolpar i deras utveckling, det första leendet, skrattet mm. Jag kommer aldrig glömma om det var julafton eller nyårsafton , kommer inte i håg eftersom den tiden är som en dimma känslomässigt.
Vi rinde till jourhemsfamiljen för att höra hur det var med våra älskade barn , och jag hör Olle i bakgrunden prata da-da språk . Det hade vi inte fått höra tidigare. Jag fick panik och och jag ville bara skrika rakt ut, skrika ut all helvetes förbannelse över Socialtjänsten och vad dom gjorde mot oss. jag grät och nästan hyperventilerade då jag insåg allt vi kommer att missa och framför allt att vi kom att missa den så viktiga anknytningsprocessen. Olle och Alva var då 3 månader och som nybliven mamma lever man ju i symbios med sitt/sina barn, jag ammade lite grann men dom fick även ersättning. Alla ni som fått barn vet hur det känns när man inte har ammat på ett tag , jag behöver inte säga mer...
Gud det händer ju så mycket hela tiden, och det gjorde så ont att veta att vi , som var /är föräldrar inte fick uppleva den tiden med våra tvillingar. Jag hade längtat så och verkligen sett fram emot att hela tiden få följa barnen och eftersom dom var tvillingar så var det extra spännande.
Den enda tröst vi hade under denna tid var att vi visste att barnen var i ett bra jourhem , hos människor som vi lärde oss att tycka om.
Vi har fått bilder på barnen från deras första jul , där sitter dom i varsin babysitter i kläderna som jag så omsorgsfullt hade valt dom skulle ha på sig på julafton . Skillnaden var den att dom inte satt i sitt egna hem, i sina egna babysitters och med sina egna föräldrar och sin storasyster. Deras första jul , vår första jul .
Jag har alltid älskat julen , för mig har den alltid varit och känts positiv och det har varit väldigt viktigt med traditioner , att det ska vara mysigt , varmt och tryggt är det jag vill att mina barn ska få med sig . Nu vet jag inte längre. Visst tiden läker alla sår , men som förr kommer det aldrig att kännas igen. Därför blev det ett ännu större trauma för mig då vi var utan tvillingarna hela julen.
Jag ska försöka återberätta allt , hur det gick till efter den 10 dec . Jag har antecknat vartenda ord som socialsekreterare X har sagt, samt enhetschef och andra socialsekreterare .Tyvärr har vi inte spelat in , men jag har antecknat antingen under samtalets gång eller direkt efter, så allt jag återberättar här är så som det sades .

Det jag vill börja med att säga nu, är att vi aldrig har sagt något om att läkaren i Lund anmälde oss till Socialen.Det är en läkares plikt och ansvar om denne misstänker , om än så liten misstanke att anmäla, annars begår han/hon tjänstefel.Vad vi kan tycka är att man kunde ha väntat lite och inte behövt slå på stora trumman, då vi var på sjukhus, vi hade själv upprepade gånger sökt oss dit, vi kom ingenstans.  Att sen socialen agerar när dom får in en anmälan, ja det måste dom göra annars begår dem fel . MEN det som vi menar här är HUR dom har agerat !!!!! Vi anser att dom har agerat fullständigt fel och alldeles förhastat. Man kan inte gå in med sådan kraft och fördärva livet för en hel barnfamilj , när man inte har bevis och bara på spekulationer. Socialtjänsten har dömt oss från första dagen, aldrig velat se att det kan finnas andra förklaringar till barnens "skador/symptom. Det är just det som är så tragiskt att personer som jobbar på Sveriges oförklarligt mäktigaste myndighet kan få leka med människors liv , göra egna tolkningar och dra egna slutsatser , inte vara objektiv, manipulera utredning, censurera utredning,begå sekretessbrott , leka psykolog, polis, neurolog, och förhörsutredare. Det jag nu kommer att berätta handlar i princip om en enda socialsekreterare som gjorde våra liv till ett helvete , denna människa har fördärvat en del utav våra liv och inte minst Ellas. Det är otroligt att en människa utav hennes kaliber kan få sitta och jobba med det hon gör, som enligt vår mening har tappat all känsla  och respekt för människor , det verkade nästan som om hon njöt utav att veta vilken makt hon hade över oss. Framför allt ska hon inte få jobba med utredningar och barn. Det är inte konstigt att barn far illa i vår kommun när det finns sådana handläggare. Vi hoppas att hon snart har gjort sin sista utredning, hon ska inte få fördärva fler människors liv. Naturligtvis kan jag inte avslöja hennes namn, även om jag hade velat. Jag kommer att kalla henne för X. Vi kommer även i frågasätta hur Socialnämnden arbetar , det är rent ut sagt för j-vligt att enhetschefer och nämdemän litar blint på vad en tjänsteman skriver i sin utredning . Vem granskar deras utredning ? Har dom ens läst igenom den ?
Vår utredning som X hade skrivit innehöll så mycket felaktigheter och censurering och manipulering utav referenssamtal med viktiga personer, egna tolkningar och slutsatser av läkarutlåtande Det var information som hade gynnat oss , men som inte gynnade X utredning eftersom den säkerligen inte hade blivit godkänd .Det är fruktansvärt att en socialsekreterare låter prestige gå före barnens bästa. Och det är beklämmande att Socialnämnden köper vartenda ord rakt av utan kanske ens läst igenom utredningen !!! X utredning var färdig d. 29 dec, samma dag som vi skulle upp i Socialnämnden . Vi hade inte fått läsa den innan , vilket vi hade rätt till innan det går vidare till Förvaltningsrätten. Jag tvivlar på att personer som satt i utskottet denna dag hade hunnit läsa igenom varenda sida i denna tjocka bibba, men skicka ärendet vidare till Förvaltningsrätten det kunde dom göra, och då enbart på X muntliga version. Skandal hur det får lov att gå till i vårt samhälle ! Man är totalt både maktlös och rättslös. Vad är det för rättvisa ? Man har inte en chans som vanlig människa i ett sådant läge. Vår advokat sa att det oftast inte tjänar något till att ens gå upp i nämnden , då det är ytterst sällan nämnden dömer till socialens nackdel. Tro f-n det när det sitter enhetschefer och socialarbetare i utskottet. Risken är minimal  att dom kritiserar sina kolleger och ber dem göra om sina utredningar.  Att det är både pinsamt och skandal är milt uttryckt. Får det verkligen gå till så här ? Vi är chockade av hur det fungerar i samhället, och vi har tappat tron totalt både på sjukvården , rättssystemet, och vår kommun. Jag och Jörgen har stått helt ensamna i detta helvete med Socialtjänsten, inte en enda gång har vi blivit erbjudna hjälp i form av kurator eller psykolog. Inte en enda gång har personer på socialtjänsten ringt hem till oss bara för att undra hur vi mår och försöka stötta oss eller bara komma med ett vänligt ord eller bemötande. Får man lov att behandla människor så ? Att utsätta oss för ett fruktansvärt trauma genom att ta våra barn och sedan inte bry sig om hur det går för oss , bara bli lämnade vind för våg.Det är inte heller klokt att det inte fanns en psykolog närvarande för oss vid omhändertagandet i Lund. Vi fick sätta oss i bilen och köra alla milen hem till Jörgens föräldrar i Markaryd i ett tillstånd där man är helt nerbruten. Mycket av det vi varit med om och blivit bemötta under denna tid , går emot dom mänskliga rättigheterna. Jag vägrar att tro att dem som sitter högre upp i Halmstads kommun tycker att det är ok hur socialtjänsten har agerat och behandlat oss. Det är även otroligt dåligt att personer som jobbar på en myndighet inte verkar ha  strategier och rutiner för hur vårt ärende skulle skötas. Att ge otydliga och luddiga besked i ett så här allvarligt skede där våra liv håller på att rasa i hop, är inte acceptabelt. Att man är slarvig , inte håller tider, inte ringer personer och ger viktig information , att man ger olika besked gällande samma sak till olika personer , så att det bäddar för konflikter och ,är oproffesionell i sin yrkesroll , är faktiskt pinsam. Hur f-n hade det sett ut om vi "vanliga" människor hade agerat så på våra arbeten ? Jo vi hade nog inte blivit långvariga på den arbetsplatsen i allafall. Men en socialsekreterare kan få bete sig hur som helst, för dem kan alltid skydda sig bakom paragrafer och sekretess, och har man sen en chef som i detta fallet skyddar sin tjänsteman varenda gång... ja då är det ju lätt att leka gud med människors liv.Vi har verkligen fått erfara att när man blir drabbad som vi och hamnar i ett sådant här läge så är man totalt utlämnad , maktlös men framförallt rättslös. Att inte kunna göra någonting , för det spelade ingen roll vad vi sa , eller hur mycket vi försökte förklara för dem att vi var oskyldiga. I deras ögon var vi skyldiga , dom hade redan dömt oss. Jag kan inte för mitt liv acceptera att det får gå till så här, hur det är möjligt att man kan bli så illa behandlad av en myndighet . Detta är Sverige vi lever i , eller ? Vad socialtjänsten och socialnämnden har gjort mot vår familj, och framför allt mot Ella är ett totalt övergrepp . Dom har låtit detta vansinne fortgå trots varningsrop från oss om hennes psykiska hälsa, men vägrat att lyssna på det.Det vi har sagt hela tiden är att den enda barnmisshandel som har skett här är den socialtjänsten har utsatt vår lilla Ella för . Socialtjänsten som ska agera för barnens bästa har i stället brutit ner en 4 årig tös som i höstas var glad och trygg, till ett barn som har blivit påtagligt förändrad. Den största förändringen är hennes panikattacker då vi går lite för långt i från henne och hon är ofta ängslig för att vi ska försvinna eller lämna henne, det är sorgligt och hjärtskärande att se sitt barn på det viset i synnerhet då Ellas omhändertagande varit helt ogrundat. Jag kommer berätta mer om det längre fram .

Jag minns sedan att jag står och slår i väggen ett tag ligger jag på golvet och kvider . Jag ser Jörgen i total chock. Och under tiden maler socialsekreterarna på om våra barns framtid. Jag hör jourhemsfamiljeplacering för Olle och Alva i Kågeröd, jag hör att Olle ska till Halmstad direkt för att göra samma undersökningar som Alva , jag hör att Ella måste ha en övervakare vid vår hemkomst så att vi inte börjar misshandla henne då vi kommer hem , jag hör att vi måste ta farväl av våra barn . Jag hör , men jag förstår inte och gråter så ögonen är överfyllda med tårar , kan inte se. Mina älskade barn , mina älskade barn ,när får jag se och hålla om dom igen? Vem kan ta hand om dem bättre än vi? vem kan älska dem så gränslöst förutom vi ? Hur ska jag kunna leva utan dem ? Jag som inte ens klarar att vara utan dem ens en sekund . Mina älskade barn......och där brast mitt hjärta .
Vi får 5-10 min på oss att ta farväl , och om vi inte klarar det och ställer till med en scen, så låter dem oss veta att det sitter 3 poliser i rummet jämte som avhyser oss. Så omänskligt, så brutalt och hjärtlöst beteende.
Vi får direkt gå och packa i hop våra saker, ta farväl och sedan lämna sjukhuset. Jag minns att jag packar ner allt jag kan komma åt som är deras, för jag ser fortfarande inget av all gråt. Nappflaskor, snuttefiltar, kläder, nappar ,miniformdropparna till Olle ...jaaa ...
Vi kommer ut i korridoren och där står en sjukhusvagn och i den ligger Olle, socialsekreteraren håller i handtaget, och vi kan bara stå jämte och på avstånd titta på vårt älskade barn. Jag undrar om det finns någon nu som kan ge dem kärlek och närhet, när inte vi är hos dem . Om dom gråter och är ledsna vill jag försäkra mig om att det finns någon för dem .Socialsekreterarna verkar inte bry sig, säger att det ska nog bli bra, ingen frågar om barnen , rutiner, personligheter mm. Olles overall är urväxt och jag säger att han skulle få en ny i julklapp, men har inte hunnit köpa en ännu ,han måste ha en ny så han inte fryser. Jag går fram till Alva först, där hon ligger i sin säng. Hej då min älskade, mamma älskar dig vi ses snart igen, säger samma sak till Olle . Jag går och han följer mig med blicken. Jag kommer aldrig glömma hans blick...Man går inte ifrån sina barn, man överger inte sina barn!!!!!!!!! Och ändå var det just det vi tvingades att göra, det går emot allt !!! Jag slets i stycken inombords , mitt hjärta slets itu , vi var tvungna att gå, fick inte vara kvar . Vi gick....vi gick, men jag vet inte hur det gick till . Det sista jag hör är Olle som börjar gråta och den sista delen av mitt hjärta slocknade...mitt liv skulle från och med nu långsamt falla sönder. Och vårt helvetet på jorden hade precis börjat, ett helvete som skulle vara i 7 veckor ...fortsättning

Inne på rummet igen så sätter vi oss och läkaren vrider på sig och får inte fram vad hon vill säga. Då säger Jörgen, för fösta gången : Är vi misstänkta för något ? Hon svarar att ja ,vi var misstänkta för misshandel utav Alva och att socialtjänsten var på väg ner från Halmstad för att prata lite med oss. Jag minns att jag tycker att det är löjligt att dom bemödar sig att köra från Halmstad för att prata med oss. Absolut att dom får prata med oss om dom undrar något, vi har ingenting att dölja. Jag/vi fattar aldrig vad det här ska leda till, och hur kan man det , det finns ju inte att något sådant här skulle kunna hända. Hur skulle man någonsin kunna tro att man kan bli drabbad av ett sådant övergrepp och fullständigt trauma då man inte förstår hur man kan bli anklagad för misshandel när man är oskyldig .Och alltså jag säger bara misshandel !!! Det är så jävla absurt så det finns inte.30 min senare blir vi invisade i ett rum där det sitter 2 socialsekreterare från Halmstad. En sjuksköterska tar Olle från Jörgens famn som han håller på att mata.
Detta är så svårt för mig att skriva om....det är just detta som aldrig kommer att försvinna från mitt huvud . Jag kommer att få bära med mig denna sorg och förtvivlan resten av mitt liv , för jag kommer aldrig bli helt hel, rent själsligt och mentalt efter denna händelse. Jag får fortfarande andnöd och panik när jag tänker på det......får nog ta en liten paus nu.......
Dom säger att dom har kommit med anledning av Alvas skador och kommer att omhänderta henne enligt LVU, och det gäller även Olle .Vi har inget att säga till om längre då vi bara är föräldrar och inte vårdnadshavare.
Jag skriker rakt ut ...jag minns att jag skriker att, är ni inte kloka, så här kan ni inte göra , ni kan väl inte bara ta våra barn !!!!! Joooo det kan vi ,svarar dom helt känslokallt. Jag skriker att jag dör och att jag inte klarar mer och hjälp mig snälla , jag behöver hjälp !!!!!Ingen i det rummet lyfter ett finger för att hjälpa mig , utan det enda jag ser är tre ansikten med avsky i blicken. Sen blir allt svart.....  fortsättning....

Fredagen d. 10 dec ....kommer jag alltid att bära med mig med en enorm sorg. När jag var lite var det för mig en väldigt speciell dag , min namnsdag och tänk att man firade denna dagen , min dag , att till och med Kungen och Silvia firade den..trodde jag :-). När vi vaknar denna morgon kan vi inte föreställa oss hur fruktansvärt vårt liv kommer att bli innan denna dagen är slut . Det är sista dagen vi har våra älskade barn hos oss på 7 veckor !!!
Vi satt hos Alva länge på torsdagskvällen , lilla gumman låg med 2 slangar från huvudet och både jag och Jörgen var förtvivlade för hennes skull . Vi sov knappt något natten till fredagen, ville vara hos henne hela tiden.
På morgonen går jag upp till henne först, får följa med till skelettröntgen , hjälpa till att hålla plåtar mm.Jag tycker då att det är så skönt att vi är i Lund så att Alva kan få proffesionell hjälp, och är så glad att dom kollar allt dom kan för att ta reda på vad som drabbat henne. Vad jag inte förstår då , där nere på röntgen är att vad dom letar efter är inte några ärftliga eller medfödda sjukdommar utan dom går igenom hela hennes kropp för att leta ev. benbrott och frakturer. Personalen börjar nu också att uppträda fientligt mot oss, svarar inte på våra frågor, går då vi kommer ut i korridoren,ingen sköterska kommer till vårt rum på flera timmar. Vi vill prata med neurokirurgen för att höra hur Alvas operation hade gått och information om hur läget var, men vi fick bara svävande svar att kirurgen inte kunde komma förrän på em. Ella som var hos farmor och farfar i Markaryd, var ledsen och saknade oss, så Jörgen bestämde sig för att åka och hämta henne. Eftersom vi inte fick något besked om kirurgen så var han tvungen att åka, Ella väntade på sin pappa.Jag följde med dom ut, men när vi kom till utgången så kom det en underläkare springandes och spärrade utgången , sa att Jörgen inte fick åka någonstans utan att vi skulle följa med in på rummet igen. Då hade jag hunnit bli irriterad över deras otroligt fientliga och otrevliga bemötande och jag i frågasatte hur man kunde behandla patienter på det viset. fortsättning......

Tisd. d. 7 dec återkommer jag och Alva till akuten och får då träffa en läkare. Jag får då reda på att läkaren som undersökte Alva d 27 nov hade gjort "följa finger test" och Alva hade då svårt att följa. Jag blir stum och tänker hur i h-vete han kunde misstänka tarmvred ??? Det behöver man inte vara läkare för att förstå att det kunde röra sig om något neurologiskt.Den läkaren ordinerade dropp till Alva, vilket kan vara förödande då du har en vattenskalle och då vätskar på sig så att det inkraniella trycket ökar och blir värre med större skador som följd.Vi sitter på akuten den dagen från 10-18 , men avbrott för ultaljud på huvudet samt ögonundersökning.Läkarna upptäcker en vätska omgivande hjärnan, samt en mild ögonbottenblödning . Kl- 18 på kvällen är jag så trött, förtvivlad och utmattad och då har vi suttit i flera timmar utan att få något besked från nån läkare om vad som ska hända. Fortfarande med oron för ev hjärnskador . Jag bryter i hop inne i ett undersökningsrum och då får vi komma upp till avd.62 . Jag är förtvivlad och fruktansvärt orolig , och nu har frågan ställts från en läkare om vi har tappat, misshandlat, eller skakat Alva ? Jag fattar inte vad hon menar , och får tänka efter om det har hänt någonting , men nej inget vad vi vet , det enda jag kommer på är fallet från bilbarnstolen dagen innan. Med facit i hand om vi hade vetat vilka konsekvenserna skulle bli av det här så är jag övertygad om att om vi bara hade haft en förklaring till Alvas skador så hade utgången blivit en annan. Men vi sökte ju läkarvård upprepade gånger för att vi inte visste vad som var felet med henne.Jag fick stå på mig för att få henne undersökt.Jag har många gånger tänkt på vad som hade hänt om vi hade hittat på en historia om en olyckshändelse. Men ingenstans i ens vildaste fantasi kunde vi ana vad som komma skulle , det fanns inte i ens värld , trodde ALDRIG att det kunde få gå till på detta viset.En vän till mig kommer upp till sjukhuset för att stötta, då Jörgen är hemma med Olle och Ella. Jag och Alva blir kvar över natten, och jag gråter i förtvivlan över att Alva inte mår bra och över oron för hennes ev hjärnskador. Tiden tickar på och jag kan inte sova ligger bara och tittar på min älskade lilla Alva och undrar vad det är frågan om ? Somnar till slut , och vaknar till en dag fullspäckad med provtagningar CT och MR samt täta läkarbesök . Nu kommer frågorna igen om vi har misshandlat eller skakat Alva ? Läkarna tittar även på andra förklaringa såsom ärftligt mm.Fruktansvärt att få sådana frågor.Vi var nu ovetandes om att vi var misstänkta för misshandel.Vi skulle inte förstå vidden utav det här förrän d.10 dec i Lund, däremot fattade all annan sjukhuspersonal vad detta skulle leda till. Jag och Jörgen var ovetandes för det finns inte i vår värld att man skakar sina barn,vi tänkte inte ens tanken att vi kunde vara misstänkta, eftersom vi själva visste att inget sådant hade hänt . Vi var extremt oroliga för lilla Alva, bara det att hon var allvarligt sjuk var ju illa nog. Nästa dag åkte vi akut med ambulans ner till Lund för operation , det var d. 9dec. Vill inte ens tänka på vad som hade kunnat hända om vi lytt läkarens råd att vänta till d. 10 dec med att göra nya mätningar. Hade Alva varit död idag? Eller kanske allvarligt hjärnskadad. Jag är så glad att vi agerade och inte accepterade vad läkaren sa , vågar inte tänka på vad som kunde ha hänt...Lilla hjärtat 2, 5 månad gammal kördes upp i sjukhuskläder, tvättad och klar för operation. liten liten människa i en alldeles för stor säng försvinner in igenom dörrarna till operation, och jag står kvar och bryter i hop fullständigt. Man lämnar inte sitt lilla barn , men Alva försvinner iväg ,lilla gosan och detta är en fruktansvärd upplevelse, men ingenting kan mäta sig med vad vi nästkommande dag ska bli utsatta för. Dagen då mitt liv rasade ihop och aldrig skulle bli det samma igen....

D.6 dec går jag och tvillingarna ner till BVC för rutinkontroll. BVC sköterska mäter Alvas huvud och tycker att det växt oroande mycket sedan senaste mätningen, hon kan även se en "solnedgångsblick" på Alva.
Barnsjuksköterskan misstänker vattenskalle (hydrocefalus), och skickar upp oss till barnakuten , men ringer upp innan och meddelar att vi kommer upp. Barnakuten tycker att vi ska vänta och ha is i magen och komma till BVC d. 10 dec och göra nya mätningar.Jag åker upp i panik med Alva och har hunnit läsa i ett läkarlexikon att vattenskalle kan ge allvarliga hjärnskador vid utebliven vård. Orolig sitter jag och väntar med Alva i 2,5 timme på barnakuten utan att få träffa en läkare. Jag vågar inte släppa blicken från henne , sitter  hela tiden och granskar hennes beteende för att vara beredd om jag märker nåt konstigt , känns som om tiden tickar på och vill träffa en läkare för att fråga hur lång tid man har på sig innan det kan hända. Trött och förtvivlad och frustrerad för att vi inte får träffa en läkare , inträffar en olyckshändelse i väntrummet. Jag ska ta upp Alva för att mata och ser inte att jag glömt att klicka i låset . Alva rullar ur bilbarnstolen och slår i höger sida av huvudet i golvet. Förtvivlad rusar jag till sjuksköterskorna och berättar om det inräffande. Jag blir tillbaka skickad till väntrummet och efter en halvtimme kommer en sköterska ut och säger att vi får åka hem. Jag undrar om vi inte ska få träffa en läkare och hon menar att dom har mycket att göra och att Alva inte anses vara ett akutfall . Jag protesterar och menar att BVC har slagit larm och skickat upp oss, men hon menar att vi skulle i så fall haft en remiss. Vi får helt enkelt åka hem utan att ha fått träffa läkare.Det är ofattbart att läkarna vågar chansa när det handlar om liv eller död för ett litet spädbarn. Alva hade vattenskalle, då är man extra känslig för mindre trauma, så som fallet från bilbarnstolen . Två allvarliga händelser som dom borde ha undersökt, i synnerhet när det skulle visa sig att hon hade livshotande skador ! Finner inga ord för deras nonchalans , ofattbart....

Sista lördagen i november , händer det något med Alva . Jörgen ska mata och hon är jätteledsen som om hon har ont. Jörgen tar upp henne för att rapa och då tuppar hon av och försvinner iväg med blicken och han får ingen kontakt. Jörgen springer till toan och baddar Alva med vatten och hon kommer tillbaka igen, är sedan som vanligt, jollrar , strattar mm. Alva vill inte äta mer och hon somnar. Kort därpå kommer jag hem och får veta vad som hänt. Jag tar Alva och åker upp till barnakuten , blir inlagda och Alva läggs med dropp efter att en läkare rutinundersöker henne med följa finger mm.
Man pratar om allt från tarmvred till en ärftlig njursjukdom, men inget ultraljud görs (personalbrist) Jag försöker forcera fram en undersökning eftersom jag är orolig för henne , men utan resultat. Berättar för läkaren om hennes symptom att hon tuppat av, verkar ha ont vid lägesändringar (ryggläge) matvägran , slöhet , mm. Alva var ett barn som vi inte märkte av hon skrek aldrig och sov mest , otroligt lugn, ville inte äta så mycket,och kaskadspydde  ända sedan födelsen. Det fanns ju en anledning till det.
Dan därpå blir vi utskrivna med en luftrörsinfektiom som förklaring , ingen uppföljning diskuterades. Det kändes inte speciellt bra att åka från sjukhuset utan en bättre förklaring till hennes symptom. Jag gjorde då felet att lita på läkarna i detta fallet.

Fortsättning på nästa inlägg.....

Kommer snart att börja berätta allt vi varit med om . Behöver ha lite tid för att sitta ner och skriva , inte alltid lätt med två små gosungar som vill ha ständig uppmärksamhet. Och en 4 åring som naturligtvis vill ha sitt behov fyllt, ett behov som blivit större efter allt hon gått genom och blivit utsatt för . Och det gör mig så ledsen, min älskade lilla Ella.

Vår historia är fruktansvärd , en tragedi och ett fullständigt övergrepp på vår familj.
För mig kommer livet aldrig bli det samma igen, en del av mig dog den där dagen den 10 december 2010 . Det gör så ont att tänka på det , ett scenario som aldrig kommer försvinna ur mitt huvud , ett trauma och en fruktansvärd sorg...

Fortsättning följer...

Anledningen till att jag vill skriva här är att både jag och Jörgen vill att så många som möjligt ska få veta vad som har hänt oss. Vi har berättat allt från början , för alla som vi träffat , just för att allmänheten har rätt att få veta hur vårt samhälle och vår kommun fungerar, eller INTE fungerar . Det är vår skyldighet att berätta just för att ingen ska behöva gå igenom det vi gått igenom och att detta inte ska få hända och drabba någon annan igen.
När vi var mitt i det svartaste mörker så bestämde jag mig för att det skulle bli min livsuppgift att hjälpa andra människor som hamnade i vår situation, att bilda en stödgrupp , det hade hjälpt oss mycket i vår sorg och i vårt arbete med att leta information och fakta i denna helvetes situation som vi hamnade i om vi hade haft stöd av andra som drabbats av nåt liknande. Men vi hittade ingen sådan .

Vår historia är lång och komplicerad och jag vill delge alla så mycket som möjligt, men jag tror inte jag orkar skriva allt . min terapi den här tiden har varit att prata, prata och prata , och nu har jag nog kommit till en punkt då jag inte orkar prata så mycket längre . Vi måste nu långsamt försöka läka ihop vår familj och oss själva , livet pågår här och nu barnen är hos oss och allt är som det ska . Borde man inte vara lycklig då ?
Jag är otroligt tacksam för allt jag har .Det är en gudagåva att ha barn ett privilegie och en enorm kärlek och lycka som alla borde få uppleva . Barnen är ju det som är det mest betydelsefulla för alla föräldrar , men även något som alla i bland tar för givet . För vad skulle kunna hända mina barn ? Vi tänker på sjukdommar, olyckshändelser och på döden , och bara tanken får oss att bryta samman . Innan detta hände oss så trodde jag att om det hände mina barn något så skulle jag med all sannolikhet hamna på psyket .
Kära vänner jag kan berätta för er att alla ni som tror det samma , ska tänka om för jag vet att man inte gör det.
Det varken kan man eller får man , för man måste kämpa vidare , kämpa för rätten till sina barn , kämpa för sina barns rätt att får vara där dom hör hemma . Det var det enda som existerade i mitt huvud under denna tid det var det som gjorde att jag lever idag . Mina barn skulle hem och något annat fanns inte.
Jag förstår och känner väldigt mycket för alla dom som inte orkade var lika starka . Ni har min fulla förståelse .
Det vi gått igenom är omänskligt och går emot dom mänskliga rättigheterna och strider även emot FN :s barnkonvention. Det är en stor jävla skandal från början till slut !


Allt börjar sista helgen i november förra året, eller egentligen börjar det redan vid min förlossning . Vi och flera med oss, neuropatolg , radiolg och obstretriker anser det . Jag låg i 2,5 dygn med värkar utan någon progress och med Alva som låg längst ner och tryckte på och ville ut . Men ut kom hon inte eftersom jag inte öppnade mig mer än 3 cm på hela denna tiden . Förlossningsläkare menar att det är en skandal att jag som är 37 år har fått ligga i flera dygn med värkar , förstföderska (blev snittad med Ella) , tvillingar dessutom, och ingen överläkare som tog dom avgörande besluten. Alva har legat och tryckt på livmodertappen som är hård som brosk och det är inte konstigt att hon blivit påverkad av det.